Courseille sur mer
Franska atlantkusten utanför det kanadensiska museet för
D-dagen. En livslevande veteran, 93 år gammal med blåvattniga ögon som är på väg att förlora sin
färg. Ett första tecken på att vi alla vid tillräckligt hög ålder tonar ut. 93
år säger han med tydligt engelskt uttal så att vi utlänningar, vi som inte var
med i kriget ska få en glimt av förståelse. Baskern, den svarta kostymen och
alla ordnar putsade och fastsatta på hjärtesidan. De var nio i hans grupp som
steg i land 6 juni 1944, de var två som levde när kvällen kom.
"Den förste jag stötte på var en kanadensare. Han var död."
Vi applåderar
honom, det faktum att han fortfarande lever. Han måste tycka att vi är idioter,
snälla idioter, som han har överseende med. Han ursäktar sig med att tåget snart går,
det lilla sightseeingtåget som tuffar fram och tillbaka mellan staden och
stranden. Ett tåg som han inte vill missa. Minnet av kriget, av D-dagen, är väl orkestrerat. Här finns något för
alla; för skolbarnen, uniforms- och vapennördarna, de blåhåriga amerikanska
damerna som rest dit för att lägga ner en krans och så vi andra, vi som
skämsigt måste erkänna att vi inte medverkade i något krig, inte befriade Europa.
Veteranen vinkar vänligt och leds bort av stolta släktingar, äntrar det lilla
turist-tuff-tåget. Han vänder sig plötsligt om och säger med förvånansvärt
stark röst att vi kan fortsätta prata nästa år, "I’ll be back next year". Nu är det nästa år. Lite nyfiken är jag allt om han är där.
