Kanske mitt livs märkligaste telefonsamtal lät ungefär så här för ett drygt halvår sedan:
"Hej, mitt namn är Hans Naess och nu undrar du såklart varför jag ringer."
"Hej du. Ja, det gör jag."
(I mitt huvud börjar jag argumentera för att jag inte vill byta elleverantör, försäkringsbolag, mobilabonnenmang, samla mina lån eller prenumerera på vitaminpiller)
"Jag ska inte ha nått." säger jag för säkerhets skull.
"Det är som så att vi hittade din blogg på nätet."
"Eeeh, jaha. Vilka är 'vi'"?
"Kålrotsakademien."
"Ja just det. Eller hur."
(I mitt huvud är alla argument slut. Hur bemöter man en uppringning från Kålrotsakademien?)
"Nu har vi sett att du varit på Bonniers konsthall och fotograferat Alf Olssons verk Kålrötter."
(Hmmm, om nu Kålrotsakademien existerar, har de i så fall en hemlig underrättelsetjänst som bevakar och kartlägger kålrotsverksamhet?)
"Så kan det kanske vara."
"Du förstår, vi håller på att göra en bok om kålrotens historia och nu undrar vi ifall vi skulle få lov att använda ditt foto."
(Jag börjar diskret titta mig omkring för att se var den dolda kameran är riggad.)
"Jo men absolut, om fotot har tillräckligt bra kvalitet så."
"Bra, då skickar jag min mejladress till dig så kan du kanske sända mig fotot i jpg."
"Inga problem."
(Här gäller det att spela med.)
Så för en tid sedan dök den här boken upp i min brevlåda. Så snygg och rolig. Och vad glad jag är att till min övriga livsgärningsbeskrivning kunna lägga 'kålrotsfotograf'.
För övrigt existerar Kålrotsakademien och har både 18 stolar och en underhållande hemsida.
