måndag 27 juli 2015

Stockhultsgårdens tebod

Det finns ett ställe som inte gör någon som helst reklam för sig. Det är knappt så du hittar en vägbeskrivning dit, där är ingen skyltning och vägarna anges som "namnlösa" i din GPS.
 
 

 


När du kört förbi det sista utrote som du tror existerar så ska du köra lite till. Sväng vänster och vänster igen. Där ute i skogen kan du köpa fantastiskt gott te, scones med clotted cream eller morotskaka eller något annat lika gott. Du får vänta ett tag på dina scones för de bakas allteftersom man beställer. Som gjort för att stressa av och hinna börja samtala med bordsgrannarna.
 
 
När du fikat klart kan du handla med dig lite te hem eller någon pryttel. 160 sorters te finns det i sortimentet. Man kunde ju önska att det hade varit lika svårt att hitta därifrån som att hitta dit så man kunnat få en hygglig chans att bli fast för en längre tid.
 


onsdag 8 juli 2015

Saint Malo, Bretagne

I piraternas huvudfäste på den franska kusten, Saint Malo, fick vi en soldag. Det måste vara ultimata stadslivet att få bo i en gammal stad med mycket historia och med stranden precis nedanför stadsmurarna.
 

Utanför de gamla stadsmurarna kan man promenera ut på piren och se inloppet där båtarna till Guernsey går ut.


 
Som i så många andra städer runt om i världen så finns det statyer av män som pekar i olika riktningar och gärna i motvind. De pekar på fiendeflottor, nyupptäckta länder, närmsta taxistation eller korvmojjen. Den här jycken "upptäckte" Kanada. Hur man nu kan upptäcka något där det redan bor folk. Men invånarna i Saint Malo verkar nöjda för nu har de ett kulturutbyte med Quebec som inbegriper dans, musik, konst och teater.

 Herrn nedan föreställer upptäckaren Jacques Cartier.
 

 Robert Surcouf var namnet på näste pekare. Han var en oförskräckt sjörövare (eller  med andra ord, av kungen utsedd kapare). Så det är ingen nyhet att staten utser rövare som lägger rabarber på andras egendom.

 
 
 
 
Den gamla befästningen, Fort National, som ligger på en klippö utanför stan fungerar numera som utflyktsmål. Bilderna visar att folk vid ebb kommer torrskodda ut dit och sådana här varma dagar är där fullt med badgäster.


 
 
 

Ingen stor stad utan en stor författare. Chateaubriand är inte bara påhittare av en köttbit som serveras med bearnaisesås utan var också en av romantikens författare och medlem av franska akademien. Född i Saint Malo och begraven på en ö strax utanför. Däremellan hann han med att vara politiker, militär, författare och samhällskritiker. Han lär ha sagt
"Den sanna lyckan kostar inte mycket; om den är dyr är den inte av någon bra sort."
 


 
Ett ganska imponerande kommunhus även om det säkert kan råda delade meningar om bekvämligheten i att jobba innanför stenväggarna. Ergonomi och arbetsmiljö var inte riktigt vad piraterna hade som första prioritet när de jobbade fram själva stadskonceptet.
 En obehaglig och tack och lov nedlagd säkerhetsidé fanns under 1700-talet. Vid mörkrets inbrott ljöd en klocka och då släpptes 24 engelska mastiffer lösa på stadens gator för att hålla obehöriga (vad det nu var) borta och se till så att folk höll sig inomhus. I gryningen blåstes det i ett horn och hundarna återvände till den hundgård som låg inunder en av försvarsmurarna. Hundarna är borta sedan länge men klockan i stadshusets torn slår varje kväll.



måndag 6 juli 2015

Le Val, Bretagne, kvällsmat på slottet

Vi lämnar vår flygelbyggnad för att inta supén. Någon på bygget är galet förtjust i kakel och har gjort sitt bästa för att fylla husen med det.
 
 
Så här ser livet ut inifrån matsalen...
 
 
 ... och så här är det att stå utanför och tittat in.
 
 
Så vad är då en bal på slottet jämfört med en gryta musslor vid stranden. Ja, typ som natt och dag. Där vi åt musslor så kom serveringskillen ut i en gammal t-shirt och skruvade korken av en flaska kallt vitt vin. Här kommer det två kostymklädda, allvarliga, unga män och visar fram en vinlista där det finns rödtjut som går på 1600 euro. Vi avböjer. En halvpanna vitt som håller hygglig standard får bli valet till rätten nedan. Någon som undrar vad det är? Det gjorde vi. Först kom en av kostymerna in och ställde ner tallrikarna framför oss utan någon vätska i, bara ingredienserna. Med en viskande "jag-beklagar-sorgen"-röst förklarade han för oss att det vi hade framför oss var finhackat äpple och ingefära med en (EN, ETTA,UNO) gåsleverpastejfylld ravioli. Bakom honom stod den andre dupontaren redo. Med samma viskröst berättade han att han nu skulle slå på kokt sellerivatten på hacket och raviolin (ravioli i singular), så det gjorde han med en silverkanna. Jag hade extremt svårt att hålla ihop ansiktet.
 
 
Huvudrätten, någon slags ytterfilé med rödvinssås och lite annat krafs kändes mer som hemma. Mycket lättare att se allvarlig och intresserad ut inför Dupontarna nu när man haft soppan att träna på. Någon i serveringen drog på lite gamla Frank Sinatra-hits i högtalarsystemet (mycket diskret gömt bakom gardinerna men ändå). Fråga mig inte om syftet, kanske hade det med det kokta sellerivattnet att göra.
 

 
Till efterrätten hade vi fattat galoppen och såg precis lika gravallvarliga ut som resten av salongen. Attan vet om inte stämningen hade stigit något bland övriga gäster i takt med att innehållet i vinflaskorna sjönk för de nickade vänligt och önskade bon appetit åt de fnissande vikingarna i hörnet. 
 


 
Efter kaffet tackade vi för oss och tog en runda i trädgården för att smälta maten (särskilt den jävla lilla raviolin) och upplevelserna.
Och dammen kändes rätt okey i  den här miljön men vad den lilla damen gör på jättens fot uppe i vänstra hörnet och var resten av jätten tagit vägen, det fick vi inget svar på.
 

Plötsligt dyker en staty av Obelix och Idefix upp i trädgården. På marmorskivan bredvid står det inristat att "Romarna är ett dåraktigt folk". Vi vet inte bakgrunden till det här uttalandet men det finns säkert belägg för det. Något måste ha gjort att Gandalf hotellägare kände att han behövde göra en markering av något slag. Sätta ner foten gentemot romarna. Visa var bordet ska stå.
 

Så vacklade vi hem mellan rosenbuskarna, fulla av sellerivatten, vin, intryck och undringar.




 

Le Val, Bretagne, musselbankar i väntan på supé

Så vad gör man på slottet i väntan på kvällen och den bokade supén? Eftersom det första intrycket av hotellet givit oss en något mystifik känsla så tar vi stigen genom skogen ner till havet där vi förstått  att det finns någon form av servering. Det kan vara bra med lite lunch om man nu blir serverad spindelsoppa och sillagröt till kvällsmat.




Nere vid stranden får vi en upplevelse som klart räddar hela dagen oavsett vad som händer efter lunch. I den här oansenliga skaldjursbutiken och uteserveringen äter vi vårt livs bästa Moules frites. Vem hade kunnat ana vilka sensationer en sådan här utansida döljer?


Inne i butiken bor en hummer stor som en schäferhund. Vi vågade inte tala med den, inte heller begära den till lunch. De andra humrarna längst ner i bild är vad vi hemma skulle kalla stora.


Så hur ser den godaste maten ut? Tja, så här. Sorry alla andra som tror de ätit gott. En plastbytta med pommes och en gryta musslor. Men vilka musslor! Så färska så de inte hunnit få prästbetyget utskrivet. Vi frågade den go'e killen som serverade oss var de kom ifrån och då pekade han bara nerför backen och sa att vi kunde gå och titta efter själva när vi ätit klart. Tilläggas ska att ägaren och killen som serverade stannade kvar och höll extra öppet för oss och ett annat par - superservice.

Men är man i Frankrike får man inte gå från bordet utan dessert så det här trollades fram, citronsorbet i skalet, perfekt efter musslorna.
Sen finns det andra uppfattningar om vad en dessert är. Men citron fanns med på tallriken i alla fall.
Fördelen med att äta på sådana här ställen är att man kan spilla och kladda så mycket man vill, det gör ingenting. Snarare ingår det i upplevelsen. Det som inte brukar ingå i upplevelsen är det som vi fick vara med om efteråt. Vi gick och tittade på maten, inte köket, utan maten. Nere vid stranden låg musselbankarna och det var ebb så vi kunde gå ut och vandra runt mellan dem som i en park.

När det är flod går vattnet över pålarna där musslorna växer.

Hur många gånger har man inte fått höra att man inte ska leka med maten? Och nu, nu så får man traska runt i den så mycket man vill tills tidvattnet vänder.
 
Till och med lite travträning fick plats på stranden.

Sådana här fötter blir det när man klafsat runt i havet och tittat på musslor. Ingenting som duger för en kväll på slottet. Möjligen på någon festival. Fy på mig! Marsch hem och tvaga.

För säkerhets skull smyger vi in bakvägen.









söndag 5 juli 2015

Från Lesconil till Le Val

En sista tur ner till havet innan vi gav oss av. Beroende på tidvattnet så varierar stranden mellan klipphäll och sandstrand.
 
 
 
Vi tar oss tvärsöver Bretagne och upp mot Saint Malo där vi bokat in oss på ett hotell som utlovar lantlig idyll och ett boende i ett gammalt men charmigt slott. Lantlig idyll kan betyda vad som helst! Oftast inbegriper det noll mottagning för mobil och internet men här finns det, om än i begränsad omfattning. Slottet ifråga har definitivt haft sina glansdagar men det har karaktär, en blandning av storhetsvansinne och spindelväv. Känns som om vi hamnat i en adventskalender, "Mysteriet på Greveholm III". Ägaren som tar emot oss, en man med långt, stort vitt hår á la Gandalf ger intrycket av att ha haft sin bästa tid på Woodstockfestivalen och där och då kommit på att ett slott i Frankrike skulle vara helt "groovy". Mycket riktigt så läser vi oss till att hotellet startades upp 1971.
Så här ser det ut från vårt rum.

 
Det här är vår dörrvakt.
 
 
Så här ser det ut på vägen upp till reception och restaurang. Gott om rosor och sten.
 
 
Någon i huset har en viss begivenhet för skulpturer av det något mer utmanande slaget.

 
Och rosor, rosor, rosor - om än i spruckna krus eller ska jag säga krackelerade slott.


I hotellbokningen ingår en supé, vi ser fram emot den med stor nyfikenhet. Och öppna sinnen. "Vi går över dammiga golv fallera, där spöken dansar tango klockan tolv fallera...". Nej, det finns inga spöken, det är bara avloppsrören i badrummet som härbärgerar Midgårdsormen.


 
 
 

lördag 4 juli 2015

Lesconil, Finistère, Bretagne

Vad är det hos människan som driver henne att alltid vilja veta vad som är bakom nästa krök? Vi har tillbringat timmar och dagar med att vandra utmed havet för nöjet att bara vandra men också med den återkommande frasen "Vi går bara fram dit och ser vad som finns bakom klippan/udden/sanddynorna". Och så går vi vidare, förbi nästa klippa.
 
 
 
Ibland händer det att man hittar något bakom nästa krök. Som det här bygget till exempel. Eftersom det var lågvatten och tidvattnet dragit sig ut till havs så funderade vi en hel del på vad det kunde vara för bygge. Var det någon forntida Asterixättling som tyckt att han hittat tidernas sjötomt och gjort grunden klar just när tidvattnet vände och dränkte hela drömmen? Icke sa Nicke - det är faktiskt ett tvätteri från 1800-frost á la Finistère. Man ledde ner färskvatten uppifrån land, tvättade, sköljde och lät det spolas ut till havs, lätt som en plätt. Någon stackars fransk variant av Lina i Katthult har troligtvis stått och svurit över byken här. Allt fick vi veta av en vänlig man som vi mötte.
 

Ibland är det gott att ligga och titta på molnen och försöka bestämma sig för vad de föreställer. Här är det snarare klippformationerna utmed havet som får en att fundera över sköldpaddor, flygfärdiga örnar, guldbaggestatyetter eller?



 
Havet och himlen, tidvattnet, klipporna och stränderna ger perspektiv på livet och det som är viktigt. I natt var det fullmåne och när vi var nere vid havet så märktes det på tidvattnet. Vår hyresvärdinna säger att det finns ett uttryck här med den ungefärliga betydelsen att dagar som dessa kommer havet (hon) galopperande in som en vild häst. Det fick mig att tänka på Tranströmers dikter där hästmetaforer används när det gäller både himlar och hav.
 
 
Ibland kan även detaljer väcka ens nyfikenhet, det behöver inte alltid vara himlar och hav. Ibland räcker det med ett lås till en fönsterlucka. Den här modellen har vi sett lite varstans. Ibland föreställer låset ett hästhuvud, ibland Napoleon eller som här, någon slags sjöman.



En gudasänd hyresvärdinna, Laurence, kom och överraskade oss med en stor skål havskräftor inhandlade nere vid fiskhamnen. Perfekt avslut på en dag.