Är det månne Anonymouse som välkomnar besökare till Malmö museer?
Ett rart litet miniatyrkonstverk är det i vilket fall.
"Jättegammal ost ur samlingen", låter som kylskåpsrensning i ett studentboende.
Ett flärdfullt inslag ur Malmö museers magasin, klänningar från 30-talet som bjuder på drömmar om Hollywood.
Som taget ur en Aghata Christie-deckare med en hjältinna som far fram genom Europa i tågset dragna av ånglok och med cocktailpartyn och giftmördade främlingar strösslade kring sig.
Med solhatt och strandkläder är Rivieran det rätta stället att vara på 30-talet.
Och så är det den där resväskan som förföljer mig. Svär på min scoutheder att jag ska fortsätta skriva på den text som började ta form för drygt ett år sedan och då publicerades på polemik.nu.
Lukten av en resväska
Gick man uppför trappan till övervåningen så knarrade
det på sista steget där det rena träet slitits fram ur tre lager färg. Till
vänster fanns en övertapetserad sneddörr som gömde en vindsgarderob. Där,
längst in, stod resväskan. Det fanns en speciell
känsla av gamla tider när den öppnades. En lukt av äventyr. En fjärran tid, fylld
av minnen och händelser.
Hallen på övervåningen hade inte plats för mer än ett
litet rangligt bord och en stol framme under takkupan. Ställde man sig på
stolen och tittade ut såg man ner på landsvägen som skymtade mellan
äppelträden. Därifrån kunde man också se järngrinden som ledde ut från
trädgårdsgången. En grind som alltid hölls stängd. Det var den lilla stigen
bakom syrenbersån som tog människor ut i världen och det var den stigen som
ledde resväskan bort och samma stig som tog den hem igen.
Resväskan är i brunt läder med remmar som går att
spänna runt om. Lädret har blivit torrt och sprucket i ytskiktet. Kvaliteten är
ändå så hög att skicket lätt skulle kunna återställas med hjälp av sadelolja.
Handtaget, överdraget av läder, handsytt. Hörnen är förstärkta. Låset, spännena
och gångjärnen i mässing. Inuti har den ett randigt sidenfoder i vitt och ljust
nougatbrunt och det finns spännband som kan användas för att hålla kläderna på
plats. Adressetiketten hänger i sin läderrem. Där finns inget namn, istället är
det en riven biljett för andra klass, med avgång från Helsingborg till Varbergs
järnvägsstation. Men än är vi inte där, än är resväskan bara ett ting i ett
skyltfönster.
”Jag ska använda pengarna till att se mig omkring. En
riktig långresa.”
Astrid vänder sig lojt om. Hon låg på den vinröda
schäslongen som stått framför kakelugnen i det mörka biblioteket så länge hon kunde
minnas. Medan hon sträcker på sig och gäspar slänger hon ett öga på golvuret
som visar att kvällen snart är här. Hon och Vivianne har tillbringat
eftermiddagen inomhus eftersom ett iskallt och mycket vått vårregn gjort det
omöjligt att ge sig ut. Vivianne sitter uppkrupen vid fönstret med en stor sjal
om sig, röker och sippar på en kopp te som redan kallnat.
”Hur lång är en långresa? Du har ju fått loss pengar
för att klara dig i ett helt liv.”
”Knappast. Pengars värde min söta vän är opålitligt
och livet är förhoppningsvis långt, längre än en långresa.”
”Men de är helt och hållet dina egna? Inga
restriktioner?”
”Nej, ingenting. Bara jag, en myndig människa och ett
bankkonto med söta slantar som tant Louise lämnat efter sig. Mycket irriterande
för resten av släkten. Vi kommer nog inte att ha några fler kusinträffar efter
det rabaldret.”
”Och alla de pengarna hade hon gift sig till?”
”Ja, och lyckats behålla. Till skillnad från männen.”
”Så nu reser du?”
”Ja. Mamma är fullkomligt rasande men vad kan hon
göra. Helst skulle jag stannat hemma, gift in mig lite snyggt med någon advokat
eller läkare. Hon är ju väldigt förtjust i titlar och tants pengar skulle ge
mig en hygglig position på marknaden.”
”Du skojar. Inte tänker hon gifta bort dig, sälja dig
till högstbjudande.”
”Nå, du hör själv. Visst låter det intressant med din
formulering. Hennes är bara lite mer invecklad. Sen har hon antytt att en slant
till min bror inte skulle skada heller. Han verkar ha spekulerat bort så pass
att det till och med viskas om ett byte från den våning de har till en mindre.
Men det heter att de vill leva modernare. Pytt säger jag. Min bror älskar att
pingla på den där fåniga klockan och beställa fram kaffe av flickan i köket.
Men snart är det nog slut med det och mina pengar kommer han inte åt med mindre
än att han slår ihjäl mig.”
”Så du reser?”
”Ja, jag reser. Följ med upp på rummet ska du få se.
Jag har köpt en urflott resväska. Den ropade mitt namn när jag gick förbi
skyltfönstret.”
Resväskan lämnar huset utmed landsvägen tillsammans
med Astrid en ljusgrön försommardag när lönnlöven precis gått från sitt första
nyfödda stadie av gulgrön klibbighet.
Det fanns en längtan i stegen som inte gick att visa,
därför var hon tvungen att gå mycket rak i ryggen och sätta den ena foten
perfekt framför den andra i avmätta steg. Helt enkelt för att inte börja
galoppera utmed landsvägen, ner mot stationen där morgontåget snart skulle komma
in och ta henne med. Först till bytet vid den större järnvägsknuten, sedan
vidare till Göteborg, för att där stiga ombord på nattåget ner till Helsingborg
och över till kontinenten.
Tåget, det där första, var som ingenting. Bara det
gamla hemvanda. Från föräldrahemmet, fädernesgården. Den plats som aldrig blev
tillräckligt fin för mamma. Men bytet mot Göteborg, ett riktigt tåg som inte
masade sig fram från mjölkbord till mjölkbord, det var något annat. Något i
mammas smak. Astrid hade fått hjälp upp i vagnen med resväskan av en artig
stins. Hon hade valt att resa litet, bara denna underbart lovande väska, en
handväska och en lite större portfölj med axelrem för resehandlingar,
skissblock och guidebok.
För husfridens skull hade hon lovat att besöka sin bror
och svägerska innan hon for vidare. Ett löfte hon inte skulle hålla. Hon hade
tänkt ut en skicklig undanmanöver när hon kom till Göteborgs station. Snabbt
hoppade hon av tåget, smet så kvickt hon kunde in i stationsbyggnaden och
fattade posto bakom en pelare. Därifrån kunde hon se sin bror med fru irra fram
och tillbaka utmed perrongen. Hon såg hur de försökte kika in i vagnarna och
till sist frågade en av konduktörerna som pekade i riktning mot den stora
utgången och nickade ivrigt. Det var antagligen hennes brors beskrivning av
henne som stämde in och konduktören hade sett henne rusa genom stationshuset.
Bror med fru löpte som en siamesisk hare tillbaka i sina spår och ut på gatan
för att fånga en taxidroska. Nu trodde de att hon hade åkt hem till dem och
gjorde allt för att hinna upp henne. Väldigt vad eftertraktad hon blivit sedan
det där testamentet och arvet ramlat ner i huvudet på henne. När hon såg bilen försvinna
runt hörnet gick hon lugnt fram till biljettluckan och köpte en enkel till
Varberg. Innan hon steg på skickade hon ett telegram till sin bror, att hon
varit där men ingen var hemma. Det var nu den riktiga resan började.
Värmen nådde in i kupén, trots att hon fällt ner
fönstret en bit så kände hon en tunn hinna av svett på överläppen. Där fanns
inga medpassagerare så hon knäppte upp blusen i halsen, sparkade av skorna och
la upp fötterna på sätet mitt emot. Skamligt skulle hennes mamma kalla det, men
hon var ju inte där och kunde således inte ha några åsikter. Astrid skakade
lite på kjolen så att det skulle fläkta lite upp på benen och hon plockade upp
en kvarlämnad dagstidning som hon viftade med framför ansiktet. Men snart
slappnade hon av och handen föll ner på sätet bredvid. Spänningen i att ge sig
av och att lura brodern hade tagit på krafterna och hon föll i halvslummer i
den vaggande tågkupén. Utanför fönstret passerade försommarstinna ängar som ännu
stod på tillväxt fram till midsommar och björkskogar som var saftiga av saven
som kavat sig upp för stammarna och ut i varje litet lövs ådernät. Hon somnade
och vaknade inte förrän tåget stannade på Varbergs station. Den sena
eftermiddagen, snuddande vid kvällningen, tog henne i örat och fick henne att
ställa sig frågan varthän. Stadshotellet så klart, rött, tungt och som låg där så väl förankrat i staden.
I sin knubbiga kubbform gjorde det sig klart för att ta emot främlingar på
resa. Ett rum med utsikt mot parken, ett bad, en lätt måltid i restaurangen.
Kunde hon bli mer världsvan än så här?
När hon kröp ner i sängen mellan de stärkta lakanen så
knarrade sängbottnen, nedlegad av tidigare gäster. Hon hade öppnat fönstret på
glänt, kunde höra den sista fågelsången för kvällen och några röster på håll.
Kanske studenter, ungdomslycka och oförstånd. Hon tyckte om att ligga där,
betrakta på avstånd, lyssna genom en fönsterspringa. Det var vad hon skulle
göra på resten av resan. Undvika alltför mycket folk. Undvika att tvingas var
trevlig och social. Inte hamna i sammanhang där hon skulle bli tvungen att klä
om till supé eller släpa runt på en klänning för cocktail. Nej, arbetskläder,
vida byxor, en kjol som man kunde sträcka på benen i, en ärmlös klänning, några
praktiska och lättskötta blusar, en bra jacka och en hatt. Och det hon låg i
nu, en slirkig nattskjorta i siden, en herrmodell som räckte henne ner på halva
låret. Ingen korsett, inget som stängde in.
Livet var inte ett kroniskt, statiskt tillstånd. Inget
som väntade på att få börja. Det passerade förbi henne i en rasande fart men
arvet hade gett henne en möjlighet att hänga med i tempot. Istället för att
leda en punkterad cykel uppför en brant backe så åkte hon nu på frihjul utför
på en jämn och bred väg. Det enda hon skulle vara tvungen att ta i beaktande
var när, hur, och på vilken plats, hon skulle rasta. Varberg kunde vara värt en
extra dag. Om inte annat för att bli hemma i känslan över att vara sin egen och
inte behöva rätta sig efter någon annan, inte behöva fråga någon annan än sig
själv om råd.
