tisdag 15 november 2016

Januariplaner

Man är ett knapptryck ifrån den där sol-och-bad-resan, slentrianmässigt. Det är väl sol man behöver? Och lite värme? Men så händer något annat. Jag kommer på att jag kan välja en helt annan riktning. Så jag gör det.
Jag väljer att få nästan halva januari med livet på landet. Elda ris, dricka varm choklad och äta brännkvaddad grillkorv som smakar gran. Skrutta runt och prata om helt obegripliga ting med hästar, katter och hund (med obegripliga ting menar jag inte Donald Trump-citat, då kommer Djurens vänner och tvättar min mun med tvål). Försöka prata om lite mer begripliga ting med sanna filosofer i ålder mellan 2 och 10. "Du ska inte klippa dig själv med sax. Titta så kort luggen blev. Du ska gå till frisören." Filosofiskt svar (filosof typ 3,5 år) "Då blir det värre, fesören klipper hela håret." Eller den här: "Du skulle kunna jobba som youtuber farmor." Ehhh, näää. Och så sitter man plötsligt där och har ansvar för ALLA dockorna som ska sova medan tvååringen spelar piano för oss (vem lämnade pianolocket olåst?).
Och när alla små klokskaper har somnat finns en god maltwhisky och en bra bok och bort i skogen "dom förbannade vildgrisarna" (nej, det är fortfarande ingen koppling till Trump).
Japp!
Tillbaka till januari. Det är en mörk månad. Som gjord för att sitta i skogen och titta på stjärnorna om kvällen. De syns på ett alldeles speciellt sätt på platser där inga gatlampor lyser. Eller så kan man nappa på erbjudandet att stå i maskinhallen en lång stund och hålla i en konstig mojäng som hänger ihop med en traktormotor utan att ha en aning om var det ska sluta. Eller om det ens är en traktormotor. Det kanske är en konstinstallation. Eller en perpetuum mobile i vardande och då kan man nynna på den gamla dängan "Evighetsmaskinen".


Jo det får bli skogen och mörkret och stjärnorna (både de på jorden och de i himmelen).

tisdag 1 november 2016

Amsterdam till slut



Ons' Lieve Heer op Solder, Vår käre Herre på vinden - eller tomtar på loftet som jag skulle säga - är ett spännande hus. Under 1500-talets slut blev Holland protestantiskt. Den katolska lönnkyrkan som byggdes på vinden till det här huset är numera museum. Köket tillhörde prästbostaden från början.


Varje kakelplatta i köket är handmålad med olika motiv, lekande barn och olika djur.


Utsikten från kanalhusen är vacker. Det är lätt att glömma bort hur det måste ha luktat här på 1600-talet. Vilket jag också sa till en av besökarna som uttryckte önskemål om att få resa tillbaka i tiden. Nej tack säger jag.


Ännu en skåpsäng. Det faktum att alla sängar har så höga huvudkuddar beror på att man halvsatt när man sov under den här perioden i historien. Det var den allmänna uppfattningen att om man låg ner så skulle man dö av obalans i kroppsvätskorna. Jag undrar vilka vaneföreställningar jag går omkring med som folk i framtiden kommer att flina huvet av sig åt?


Intressant att se hur man inte nöjde sig med att bygga jättehöga smala hus flera meter under havets yta på sankmark som man var tvungen att påla. Utöver det så hittar man på att såga av de bärande balkarna på de tre översta våningarna och staga upp med järn för att bygga en lönnkyrka på vinden. Det krävs lite gudstro för sådana stollatyg.


Ingen kyrka utan orgel, inte ens om det är en hemlig kyrka på vinden. Hur lyckas man spela kyrkorgel utan att avslöjas? Märkte aldrig grannarna något? Det är ju inte ett stilla nynnande ljud som frambringas ur piporna. Hur fick man upp orgeln på vinden? Fanns det redan vid denna tid en Harpo Marx som trollade fram grejer ur sin rock? Kom han ilande med en kyrkorgel i innerfickan när protestantiska polisen tittade åt ett annat håll?


Må vara att tron utövades i hemlighet men gott om blingbling hade man i alla fall.


Efter lönnkyrkan tog jag en tur med kanalbåt som tuffade förbi det här huset. Ser ni människan som sitter högst upp på huset och gungar? Jag som precis lyckats skaka av mig stollarna på vinden från förra stället.


En skeppsmodell från holländarnas storhetstid. Skutan ligger utanför sjöfartsmuseet som syns i bakgrunden.


Sju-broars-plats. Den enda vinkel i Amsterdams kanalsystem där det går att se sju broar skymta efter varandra.


Rembrandt Plein med staty av konstnären omgiven med avbildningar av sina figurer ur konstverken.



Som på så många andra platser i världen ska man vidröra statyn för att få återvända till Amsterdam (eller vinna på lotto, eller slippa restskatt eller...)


Så här heter matstället som tjejen i receptionen skickade mig till. Supergoa ungdomar som jobbade där och ett ställe fullt av trevliga gäster. Ett gäng med studenter som verkade fira någon form av tenta bredvid ett bord med pensionärsdamer som tagit med sina knähundar (jag menar verkligen bokstavligt talat knähundar, ingen omskrivning för äkta män). Alla lika välkomna. God mat för en billig peng och jag blev övertalad att prova äppelkakan. Inget jag ångrar.



Amsterdam VII


En ny morgon utmed kanalerna.


Jag kikade in på Bagijnhof, en oas mitt i Amsterdam som ursprungligen var hemvist åt beginer, en katolsk sammanslutning kvinnor som levde som nunnor utan att avlägga klosterlöfte. Jonna Bornemark, svensk filosof, har skrivit om en av rörelsens viktigaste personer - Mechthild von Magdeburg i Kroppslighetens mystik.


Det är svårt att föreställa sig att man är mitt i en storstad. Husväggarna tar bort trafikbruset och pulsen går ner i viloläge.


Solen försvann så det fick bli ett museum till.


Museum van Loon är ett hus i familjens ägor men öppnades för allmänheten 1973. Tjusigt värre och ännu ett bevis på de rikedomar som skapades i Holland under guldåldern. Här är ett hörn av frukostrummet. Helt okej för lite flingor och mjölk.


Gott om speglar, kristaller och väggmålningar. Inte så mycket minimalism om man säger så.


Min röst går till köket en trappa ner. Trivsamt och ett ställe man vill vara på. Tydligen så jobbade kokerskan Leida där i över 40 år. Det är väl så man skapar känsla.


Innergården gömmer en liten vacker trädgård men det är inte grannens palats som skymtar utan stallet. Vad vore ett hus i stan utan stall?


Hästarna är försvunna men glidaråket är kvar. Till vardags hade kusken svart uniform men till lite större tillfällen drog han på sig den här sviden.


Det här är tydligen innestället nummer 1. När jag såg en ringlande kö försvinna runt hörnet så tänkte jag att det måste vara något alldeles speciellt. Jag frågade de som stod framför mig vad det var och fick till svar att det var det godaste som fanns att köpa, ett kultställe. Så jag stod kvar. Döm om min förvåning när hela menyn bestod av friterad potatis (tre portionsstorlekar att välja på) och sås (belgisk majonnäs är klassikern). Och ja, det var god potatis. Nr 1 i potatisväg kanske men man ska nog vara född i det här landet för att köa så länge för fries.


Efter all historia och potatis var det skönt att gå över till något modernare. FOAM har en utställning med Ai Wei Wei, där han tar upp flyktingfrågan i sitt verk.


Jag fortsatte på fotospåret och tittade på utställningen om Marilyn Monroe som finns i De Nieuwe Kerk.


En lite underlig känsla med utställningen placerad i en kyrka men frågan är om inte Marilyn är en ikon nog stor för det här rummet. Det blev i alla fall en märklig upplevelse att trampa omkring på ett golv som utgjordes av stenplattor som gömde benen efter sedan länge döda Amsterdambor och samtidigt lyssna på Monroe i hörlurar där hon sjunger "Happy Birthday to you" för John F Kennedy.


Den ikoniska klänningen!