tisdag 17 november 2015

Janet Frame Hungrig bland orden

Ellerströms förlag har gjort det igen, låter poesin finnas i sin allra bästa form, Janet Frames Hungrig bland orden översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.
Janet Frame är mest känd för sin bok En ängel vid mitt bord som också filmatiserats men hennes begåvning för lyrik är minst lika god. Inget är henne främmande och hon låter natur, och vardag, stjärnor och katter, vänner och platser, musik och metapoesi breda ut sig. På samma gång välkänt och nytt. Ett litet smakprov, men köp och läs alltet.

Hungrig bland orden


Poeter

Om poeter dör unga
lämnar de två tredjedelar av sina liv till kritikerna
som betar och blir feta på
visionernas gräs.

Om poeter dör vid hög ålder
lever de sina egna liv
skriver sina egna dikter
är sina egna ouppfyllda drömmar.

Unga döda poeter är lovordade kometer.
Kritikerna köar med sina tomma vagnar, redo att haka på.

Gamla levande poeter
förblir troget kamouflerade i sin egen himmel.
Man kan till och med ha glömt att de lyst så länge.
Minnet väcks när de faller
slocknade till marken.
Himlen är tom, solen och månen har försvunnit,
det finns inte tillräckligt med gatlyktor, lysmaskar och eldflugor för att ge ljus

och en tid framöver verkar det som om det inte skulle uppstå fler stjärnor.

tisdag 3 november 2015

Funchal igen

Gamla stan i Funchal fortsätter med sina konstnärliga utsmyckningar. Ett par, tre gator som man ska passa på att gå tidigt på morgonen. Strax innan lunch fylls det på med bord och stolar för uteserveringarna i de smala gränderna och då har man inte lika bra utsikt över de dekorerade väggarna och dörrarna.




En tur in på frukt- och blomstermarknaden bara för nöjet att njuta av färg och form men också för att handla med sig frukter; anona, guava, papaya, olika sorters passionsfrukt....


Vi provade på att åka runt med lokalbussarna på ön. En mycket spännande upplevelse. I varje busschaufför slumrar det tydligen en Formel 1- förare som vaknar till liv då och då. "Vår" chaufför bestämde sig för att bredsladda sig igenom varje hårnålskurva när vi åkte upp till Monte. Lokalbefolkningen tog ingen notis om saken men den engelska damen jag hade i sätet bakom mig gav till små pigletpip varje gång vägen gjorde en sväng och den svängde ofta. Hennes man däremot anlade en upper stiff lip-min på bästa brittiska manér, inte en rörelse, inte en blinkning även om stupen ledde raka vägen ner i avgrunden. Vid ändhållplatsen vacklade vi av bussen och sökte oss in i kyrkan som heter Igreja de Nossa Senhora do Monte. Tjusigt namn och med en abdikerad avdöd kejsare, Karl I, begravd där. Men jag fastnade nog allra mest för den lille griseknoen som håller helgongubben på bilden sällskap.

Från kyrkan är det bara ett klassiskt stenkast till botaniska trädgården. Även om det inte är så mycket som blommar vid den här tiden så är den värd ett stopp. Svanar och dammar och vattenfall är alltid trevliga så länge som man inte ligger i spadet själv.


Genom parken kan man följa en led som slutar i en gratis vinprovning. På vägen får man sig till livs Portugals historia med hjälp av stora kakeltavlor. Jag är ingen expert på just Portugals historia men håll med om att vissa bilder är mer fascinerande än andra och sätter igång fantasin. Bara det korta och kärnfulla konstaterandet här nedan om Joao II, "morte acidental" och bilden av en gubbe som står på huvudet över halsen på sin häst. Jaha, det var det det.


Orkar man inte med alla historiska otäckheter kan man titta åt andra hållet, på den orientaliska delen av parken till exempel.


Men sen går det inte att låta bli att snegla lite på den portugisiska historien igen. Vad gör Alfonso bakom sängdraperiet? Vad har det för politisk betydelse?


Närbild. Försöker han spela svårfångad? Svingar han sig bara i största allmänhet? Är det här en variant av prinsessan på ärten - Alfonso i gardinen?


Jag bestämmer mig för att i alla fall prioritera den asieninspirerade trädgården. Statyn intar åtminstone en aningens coolare pose än Alfonso.


Har man väldigt mycket kakel drällande i förrådet kan man göra så här. Ett alternativ till trädgårdstomtar och solur.


Min favorit i parken. Att göra en hopprepsflicka istället för kungar till häst som pekar mot havet eller nya riken eller Ullared eller... är helt i min smak.


Så kom vi ner till stan igen. Den här gången med linbanan som kändes som ett tryggare alternativ till bussen. På lokal inrådan gick vi till en pizzeria, Ratatouille, som rekommenderades och där tog man Halloween på största allvar. The shot of the night var blodröd och när jag frågade serveringskillen om jag fick ta ett foto så sa han ja...men...hela personalen skulle vara med, annars var det inte rättvist. Deal? Deal!