onsdag 26 februari 2014

Priset på vatten i Finistère


Boktipset


Läser om Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten och slås av hur aktuell den är. Läser den för att jag ska dit, inte för att bosätta mig, min vistelse blir mer komprimerad än så där vid världens ände. Men jag ska dit för att lära mig mer saker om livet.
I Finistère odlar bokens jag sin trädgård, ondgör sig över ett Sverige som sviker sina minsta, kämpar med ett nytt språk och brottas med löftet till Madame C om att skriva boken om platsen där hon bor. I inledningen skriver hon ”Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.” En något mer sofistikerad variant av ”A man gotta do what a man gotta do.”

Malmstens samhällskritik är svidande och om den var aktuell kring sekelskiftet 2000 så är det ingenting mot vad den är idag. Försäkringskassan döps om till Förnedringskassan och det citat som följer skulle lika gärna kunna vara skrivet idag

”Att säga till gamlingar som just har lärt sig knapptelefonen och lyckliga sitter och trycker stjärna att nu får de göra sina futtiga pensionstransaktioner på Internet är oacceptabelt våld mot åldring.”

När jag kommer till stycket där hon skriver om svenska byråkrater som varit på kurs och lärt sig säga jag hör vad du säger så slås jag av att det är en metod som använts i över tio år utan att vi reagerat nämnvärt. ”Jag hör vad du säger.” Vad är det för ett jävla svar på en fråga? Som om jag utgett mig för att vara någon nitisk hörselkonsulent som ringer till myndigheter för att kolla om hörseln fungera på den svarande när jag egentligen vill veta varför jag inte fått besked om dagisplats, a-kassa, körkortstillstånd, tid för sjukvårdsbehandling, pension, byggnadslov etc.

Men mest av allt handlar boken om att finna sin plats, den geografiska och den själsliga, att ha modet att använda den frihet man erövrat. Att odla sin trädgård, i vilken form man än har valt.
 
 

 

söndag 23 februari 2014

Svenskt husmoderslexikon a la 1957


Svenskt Husmoderslexikon 1957


Folkhemmets ultimata ingenjörskonst! Utgiven i sex band. I förordet kan man läsa

 ”Verket omfattar sålunda nu komplett fyra ALFABETISKA BAND, den stora sysselsättningsboken DET SKAPANDE HEMMET samt slutligen MATLEXIKON – i allt sex band.”

Man spar inte på krutet, att sköta ett hem är inte vilken söndagspromenad som helst. Läs nedan, gärna med en "svenska filmjournalen-röst".

 ”En rationell gestaltning av hemmet fordrar ej blott kunskap i så att säga klassiska husmodersuppgifter såsom matlagning, kroppslig barnavård, städning och sömnad utan även kännedom om sådana ämnen som näringslära, bostadsplanering och bostadsvård, materialkunskap, hälsovård, barnpsykologi, personvård, ekonomi, juridik, socialväsen etc. Därtill kommer att många grupper av hem har alldeles speciella problem, särskilt då lanthemmen.”

 Sug på den innan du vågar flytta hemifrån. Men misströsta inte. En uppsjö av experter har ställt sin kunskap till redaktionens förfogande. Ett verk att återkomma till för vad mer kan man önska än goda råd av Göran Tegner





söndag 16 februari 2014

Kanarieöarna


Kanarieöarna


Kanarieöarna kan vara paraplydrinkar, inkastare, kvällsshower med flamenco och dresserade pudlar, ”ät så mycket du vill för 25 €”-buffé, bussutflykter och time-sharing-försäljare. Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart.

Bergen, Atlanten, ett par bra skor och en flaska vatten.





onsdag 12 februari 2014

Vilnius


Vilnius

Läser att Vilnius tar emot skadade oppositionella från Ukraina för vård. Var där för ett par år sedan och mötte vänliga människor i en vacker stad. Glädjen över att få ha rätten till ett demokratiskt samhälle hade tagit sig olika uttryck. Till exempel hade en byst över Frank Zappa placerats bara för att. Nu tänker du för att vadå? Ja, välj själv.



Ett fenomen som jag blev svårt förtjust i (antagligen för att det kändes ytterst ”Monty Pythonskt”) var fristaten Užupio Res Publica med sin alldeles unika konstitution. Läs och begrunda några av artiklarna.

Everyone has the right to live by the River Vilnelė, while the River Vilnelė has the right to flow by everyone.

Everyone has the right to hot water, heating in winter and a tiled roof.

Everyone has the right to die, but it is not a duty.

Everyone has the right to make mistakes.

Everyone has the right to be not loved, but not necessarily.

Everyone has the right to love and take care of a cat.

Everyone has the right to look after a dog till one or the other dies.

A dog has the right to be a dog.

A cat is not obliged to love its master, but it must help him in difficult times.

Everyone has the right to be in doubt, but this is not a duty.

Everyone has the right to be happy.

Everyone has the right to be unhappy.

Everyone has the right to be silent.

No one has the right to violence.

Everyone has the right to understand.

Everyone has the right to understand nothing.

Everyone has the right to be of various nationalities.

Everyone shall remember his name.

No-one can share what he does not possess.

Everyone is capable of independence.

Everyone is responsible for his freedom.

Everyone has the right to cry.

Everyone has the right to be misunderstood.

No-one has the right to make another person guilty.

Everyone has the right to be personal.

Everyone has the right to have no rights.

Everyone has the right to not be afraid.

Do not defeat.

Do not fight back.

Do not surrender.

lördag 8 februari 2014

Pingvinprozac?


Citerat från dagens text-TV

Lördag 08 feb 2014 VÄRLDEN RUNT England                   
Deppiga pingviner får lyckopiller

På engelska Sealife Center i Scarborough har tolv pingviner varit så hängiga efter den extremt regniga vintern att de får antidepressiva medel.
-De är helt enkelt inte vana vid sådant här konstant dåligt väder. De behandlas för stress och vi hoppas att tabletterna ska ha en lugnande effekt, säger en talesperson.
Pillren stoppas in i den fisk som humboldtpingvinerna dagligen utfordras med och medicinen uppges inte ha några direkta biverkningar.

Jag har verkligen medkänsla med de stackars deppiga pingvinerna men betänk att en pingvintillvaro faktiskt inte innehåller vinterkräksjuka, underliga fynd i kylen som en gång i tiden varit lunchlådor, kontrolluppgifter inför deklarationen, en uppsjö av tvångsbeslut (kallas också valfrihet)vad gäller telefoni, el, tevekanalpaket och dessutom väckarklockor som ringer i ottan. Så om pingvinerna känner sig lite off så gäller det väl i minst lika hög grad oss som hukar under regntunga skyar. Om inte solen kommer snart så ligger det nära till hands att be någon vänlig instans att skicka en fiskbil. Jag är allt annat än drogliberal men ett måttligt intag av preparerad fisk, som dessutom uppges inte ha några direkta biverkningar, vore kanske något för folkhälsan.

onsdag 5 februari 2014

Nödutgång


Nödutgång


Kom ihåg! Det finns ingen väg ut. Det blev mycket påtagligt i Kuala Lumpur.

Under en mellanlandning behövdes fem timmars sömn i väntan på nästa plan och på flygplatsen kunde man hyra hotellrum per timme.

”Går det bra med ett rum utan fönster?”

”Det går alldeles utmärkt.”

Hur många fönster kan man behöva om man ska sova? Typ noll. Som den svensk jag är, uppfödd på Anslagstavlan och Socialstyrelsens rekommendationer reser jag aldrig utan isdubbar och tar aldrig in på ett hotell utan att kolla utrymningsvägarna. Så även denna gång. Jag tror skylten på bilden säger ”nödutgång”. Placeringen däremot kändes något obskyr eftersom skylten var uppsatt i taket och pekade in i det hörn av rummet som låg längst från dörren. Bakom draperiet dolde sig en betongvägg som såg ytterst svårforcerad ut. I ett nödläge får man alltså ställa sig med näsan mot hörnet och avvakta hjälp. Nej, allvarligt så tror jag skylten visar åt vilket håll Mecka ligger. Inte konstigare än att det ligger en Nya Testamentet i nästan varje svenskt hotellrum.
Mellanlandningen i Kuala Lumpur gjorde mig uppmärksam på ett annat fenomen. Bokstäverna Å, Ä, Ö, dessa tre kan driva pass- och visumkontroller över hela världen till sammanbrottets gräns. Men är man bara på väg från den ena gaten till den andra så kan man stanna till och äta här.

måndag 3 februari 2014

På håret


På håret


 

Hair Healing Trauma Treatment.

Jag klipper mig. Min frisyr är trogen min person, aldrig någon ordning, riktning, stil. Så jag frågar efter något som ska hålla håret på plats i avsaknad av en rent existentiell platshållare. Då får jag köpa Hair Healing Trauma Treatment för 199 kr (priset är illistigt, jag ska tycka att det kostar något på hundra, inte 200 kr).

Vad kan mitt hår varit med om som kräver Trauma Treatment? Har det varit i ozonhålet, i en skövlad regnskog, i en flyktingbåt på väg över Medelhavet, i ett bortglömt tältläger i Haiti (nån som kommer ihåg Haiti)? Och Hair Healing? Det är så man kan höra klockorna ringa. Vilka ursäkter finns kvar för Dalai Lama att inte låta lockarna växa med ett sådant preparat på marknaden?

”Och så älskade Gud människorna att han sände dem Hair Healing.” Någon som känner igen det?

 Alliterationer, en textanallys – hårets Hávamál – ”Ett finns som inte dör, dom över död hårtopp”! Och nej jag tänker inte förklara vad Hávamál är. Leta upp, läs och lär!

 Jag går hem med en flaska overkill i en trendig pappersbag och känner mig som en inkräktare på både världsreligioner och humanismens grundvalar. Ett preparat i mitt hår som ger sig på språket, tanken och poesin.

Och nej, jag kommer inte att lägga ut några bilder på preparatet eller på min frisyr.

lördag 1 februari 2014

Bio


På bio I


Bjuder en ung släkting på bio, en mycket ung släkting. Så ung att vi måste ta med oss bilkudden in för att han ska kunna se bra. Nästan hälften av biobesökarna är i den storleken, släpar på sin bilkudde, i foajén finns att låna om man glömt. Det är länge sedan jag var på bio med en så ung person, tiderna förändras och mitt huvudsakliga umgänge har uppnått medelålderns stillsamma charm. Livet går och småbarnsårens spagetti med köttfärssås (utan lök) har blivit pasta Boulognes med ett hyggligt glas rött och en skål nyriven 36 månaders lagrad parmesan. Senast jag var på barnbio försågs barnen med en förpackning (2 dl) Festis och en på Ahlgrens bilar alternativt liten popcorn. Så var icke längre fallet upptäckte jag. Medan barnen släpar på bilkuddar så vaggar föräldrarna (och far- och morföräldrar) efter med proviant. Tvåliters Coca-cola ackompanjeras med - inte en påse - utan en hink lösgodis, stora popcornsbägare och för säkerhets skull är barnen utrustade med ryggsäckar där det trollas fram chipspåsar och mer dricka. Ska vi titta på en film eller ska vi ta oss över en kontinent? Jag bara frågar.
 
3D-glasögon på och filmen börjar. Sen idisslas det i en och en halv timme! Rakt in i Diabetes 2. Okej, jag erkänner tiderna förändras, jag börjar bli gammal. Man ska inte döma det man inte begriper sig på och detta begriper jag inte. Försöker tänka positivt. Jag ska vara glad över att barnen får gå på bio, att man gör något tillsammans istället för att sitta hemma och stirra på varsin skärm i varsitt rum. Det gör ingenting att publiken tuggar sig igenom filmen, vi gör något tillsammans.

Men det är något fel på mina 3D-glasögon. Ett flimmer i nedre kanten av mina 3D-glasögon. Håller jag huvudet fel? Ingår flimret i föreställningen? Icke! Nej, nej, det är bara hälften av föräldrarna som bestämt sig för att kolla sina uppdateringar på sociala medier, jobbmejl eller nyheterna i sina smartphones. Det slår mig att alla tycks tro att verkligheten pågår någon annanstans, någonstans där man för tillfället inte är, på en plats där man fotograferar och lägger ut kvalitetstiden på facebook och inte samtalar med sin avkomma i onödan. Vem hade kunnat hitta på en sådan framtidsberättelse om 2010-talets biobesök? Verkligheten överträffar dikten. När filmen är slut kanar ungarna ner från sina bilkuddar och bär dem lydigt ut ur salongen medan föräldrarna travar efter med ögonen på skärmen. En pappa frågar sin grabb ”Var filmen bra?”
På bio II

Så vad var det för film vi såg? ”Flygplan” – jo den heter så, filmen. En film om konkurrens-, relations-, och kärleksproblematik hos ett ungt flygplan. Nej jag ljuger inte.  Det var inte en filmatisering av en utvecklingsroman om en ung man (eller kvinnas) bildningsresa utan ett flygplans mognad och insikt. Va’ fan! Men det är inte första filmen i genren. Först dök bilfilmerna upp. Jag fick lära mig om Blixten McQueen, ”Bilar 1” och ”Bilar 2”. Så här är vi nu, framme vid ”Flygplan”. En rysning går genom mig. Vad är att vänta? Vilka filmer ska jag möta? ”Båtar”, ”Mopeder”, ”Kollektivbussar”, ”Ubåtar”, ”Skogsmaskiner”, ”Jordbruksredskap”, ”Allmänna fortskaffningsmedel” och uppföljningarna 1,2, 3 osv. Alla med samma koncept – ungt fordon i underläge men med stora drömmar och oanad kapacitet ger sig i kast med det omöjliga med hjälp från ett gammalt, klokt och vresigt fordon. Motgångarna övervinns och illsluga fientliga fordon med baktankar (haha) får se sina ränker slagna i bitar i den slutgiltiga tävlingsfinalen. Jaha, det kan väl inte vara så farligt, nej inte alls, men något saknas. Var är kärleken, den sensuella kärleken? Som bortblåst, som förångad bensin. Var är du Lejonkungen? Kom tillbaka, allt är förlåtet. Ge mig en animerad film om levande djur som faktiskt gnider sig mot varandra, som är kära, som uttrycker känslor med kroppen, som har lemmar att slingra om varandra.

Men nu sitter vi och tittar på ”Flygplan”. Tydligen kan även flygplan bli kära på sin resa genom livet. Så också detta lilla plan (som tvingats börja livet som konstgödselspridare, ett tecken på lågstatus). Han blir djupt förälskad i en indisk strömlinjeformad, flygande skönhet (strömlinjeformad betyder minsta möjliga motstånd). Men hur göra? Ett flygplan är ju av säkerhetsskäl ganska statiskt och stabilt till sin konstruktion, det finns gränser för hur många delar som kan slingra sig runtom en kärlekspartner. Så de två älskande får nöja sig med smäktande blickar och att rulla fram mot varandra, nos mot nos, och låta propellrarna gå för fullt med väl tilltaget säkerhetsavstånd. Varför? Varför görs filmer där karaktärerna inte kan ta i varandra? Finns det en dold agenda? Är filmbolagen rädda för att väcka anstöt hon extremreligiösa grupper eller? Har filmmakarna glömt hur man gör film om närhet när vi lever i en tid där fysisk, levande kontakt byts mot kommentarer på Communitys, nätdejtingsidor och facebook, där duckfaces, magmuskler och fikabullar ska ”gillas” för att få finnas på ”riktigt”? Jag tröstar mig med att inget vara för evigt. Snart är vi tillbaka i en old fashion world där varelser av kött och blod rör vid varandra för att de tycker om varandra. När vi lämnar bion vänder sig mitt unga sällskap mot mig och säger

”Nästa gång ska vi titta på Turbosniglar.”

”Jaha, vad är det för något?”

”Det är en film som handlar om sniglar fast som racerbilar, du fattar vad jag menar.”

”Nej inte riktigt. Sniglar är väl ganska långsamma?”

”Inte turbosniglar. Dom typ tävlar mot andra.”

Jag vacklar till, känner ett stråk av ren skräck. När ska jag få se en Lady & Lufsen, en Ivanhoe & Marion, en Skönheten & Odjuret? Jag trodde det skulle hända när hela fortifikationsflottan var uttömd, när alla fordon på land, till havs och i luften var skildrade. Men icke – istället går filmbranschen in för ett sammansmältande av sniglar och fordon. Sniglar – varelser utan armar och ben att omsluta varandra med, utan förälskade blickar och rodnande hud, varelser som förökar sig genom att ligga med sig själva! Är det ett tidens tecken där alla snurrar runt i cyberrymdens sociala rum och ropar ”Titta på mig!”?
Postbio (post som i betydelsen efter, d v s inte film som kommer i lådan)

En tid senare får jag via mejl information om nya böcker som går att köpa genom en av landets största nätbokhandlare. Där blir jag erbjuden att köpa ”böckerna som ligger bakom den kommande storfilmen om Lego”. Va’!? Vilka böcker kan det vara? Jag försöker visualisera några klassiska titlar framför mig
På jakt efter den legotid som flytt

Så tuktas en legogubbe/gumma

Legobrandbilen som försvann

Den gamle och legohavet

Sålunda talade legogubben

Anteckningar från ett legohål

Nej det går inte att frammana någonting. Jag får vänta på filmen.

Om bloggen


Om bloggen.


Kirkegaard har sagt att livet inte är ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.

Jag bloggar om det jag ser och upplever, mina resor, böcker jag läser, konst jag möter, människor och händelser som passerar och gör avtryck.

Mina tankar är mina och ingen annans att ta ansvar för. Om du läser är det ditt ansvar vilken tanke som än väcks.

Shit happens men det är varje tänkande människas ansvar att bestämma hur man ska möta livet.
Välkommen!