måndag 7 oktober 2019

Vinnarna i SkrivarSidans dikttävling 2019

Fick mig en skrivar-boost när jag fick se att jag hamnat på topp 5 av 383 inskickade bidrag till dikttävling 2019.
Att skriva är ett välsignat göromål de dagar som livet går i intressanta riktningar.
Att publiceras är en händelse i ett parallellt universum där jag då och då hör röster som meddelar mig om läsningar.
Ödmjukt tacksam.






söndag 15 september 2019

Två halsband av Stina Berge och allt som händer i mitt huvud

Salamandern var enlig medeltida folktro en elementarande förknippad med elden.
Frans I i Frankrike (1494-1547) fyllde sina slott, bland annat Blois, Chambord och Fontainebleau, med avbildningar av salamandrar.
Han avslöjade aldrig varför det mytologiska djuret låg honom så varmt om hjärtat.
Varför bryr jag mig om det?


Jo, Frans I var den renässansfurste (kung) som bestämde sig för att konst, kultur, litteratur och musik var ett starkare maktvapen än krig. (Nä, han hittade inte på Eurovision song contest). Den konst han införskaffade ligger till grund för Louvrens samlingar och han bjöd in flertalet kända konstnärer och öppnade sitt kungliga bibliotek för allmänheten.

På slottet Chambord gick han helt "berserk" och lyckades klämma dit inte mindre än 800 salamandrar.

Blingblingsalamander på spiselfronten i Blois slott.


Frans I hade bland annat den goda smaken att bjuda in Leonardo da Vinci till att bo i det här lilla huset bredvid sitt eget slott Chateau d'Amboise. Det var också här som Leonardo dog med sin Mona Lisa ihoprullad under sängen (därav att damen hamnade på Louvren)


Lite högtidlig känsla att stå i samma kök där da Vinci brukade käka sin grönsakssoppa (tydligen vegetarian enligt infon). Han trivdes bäst med att äta hos köksan.


I parken utanför kan besökare uppleva da Vincis verk på ett annat vis än på museum. Tämligen trivsamt och lite mystifikt att stöta på "Damen med hermelin".


Så till halsbandet som Stina Berge döpt till "Stairway to heaven".
Genast jag såg det så tänkte jag Ludwig Wittgenstein!
Varför?
Hans "Tractatus" avslutas med att Wittgenstein ser sina satser i skriften som en stege, som när läsaren klättrat upp ska sparkas undan.
Jag gör inga anspråk på att på något vis begripa mig på filosofi, jag bara försöker klättra och sparka undan stegar.


Besökte Wittgensteins grav i Cambridge.
Kyrkogården är ett område som ska få återgå till naturen - en vacker tanke - något som känns väldigt romantiskt (och lite steampunk).


Fler än jag som besöker platsen och lämnar sina alldeles egna ölöppnare, maskotar, stenar och kottar.


Stillsam info, inga åthävor.


Samma sommar som jag var i Cambridge besökte jag också Figueres där Salvador Dalí är begravd i sitt museum. Utanför hittade jag den här stegen, ännu en att klättra upp på och sparka undan.
För övrigt ska jag nu vara tyst och bära mina halsband.

lördag 14 september 2019

Porträtt Nu 2019 Ljungbergmuseet

Som alltid lika spännande att se vilka verk som presenteras.
Ett litet urval av alla de stilar, tekniker och material som finns representerade.
Väl värt ett besök.

1600-tal möter 2000-tal i en triptyk.
Astrid Marie Storgaards
Pige i Forbrug
Ett verk som sätter vårt konsumtionssamhälle i fokus.


En blinkning till Carl Larsson.
Elsa
av Martina Müntzing


Anna-Brith Arntsen
Livets uutholdelige letthet
En människa bland människor, en enda i sig, en bland många.


Fotografi som tilltalar mig
Else Marie Westergaard
Connection

söndag 8 september 2019

Ljungby konsthall Maj Ström

Vernissage på Ljungby Konsthall.
Maj Ström ställer ut och låter oss ha kvar sommarkänslan en tid till.
Färg, innerlighet och ett meddelande till oss att ta hand om den miljö vi lever i.


Solskenspiga Olja på duk


Människor och skräp Assemblage, skapad för utställningen och dess lokal.
"Strandfynd" som Maj och en god vän samlat ihop under kort tid vid en av Österlens vackraste stränder.


Konstnärspresentation av Björn Gullander, här med en Maj Ström med en famn solros.


Kärleksbitare Olja på duk.
En av mina favoriter på utställningen.

onsdag 21 augusti 2019

Claude Cahun Mjellby konstmuseum

Som alltid och ständigt levererar Mjellby konstmuseum en genomtänkt, drabbande och i alla mått fullödig genussäkrad utställning.
Den här gången är det Claude Cahun som genom sina fotografier sänder ut de traditionella könsrollerna på ett piratfartyg och styr rakt ut på de sju haven.
Intet är främmande såvida det inte är det redan betonggjutet förutbestämda.
Cahun uttrycker själv att det är i det androgyna som hen är sig själv.
När jag ser på fotografierna av Cahun, vissa så små att museet skickar med besökaren ett förstoringsglas, är det ibland svårt att förstå att det är samma person som avbildats.


I'm training don't kiss me (1927) Claude Cahun


Self-portrait (reflected in mirror) (1928) Claude Cahun
1928? Det hade lika gärna varit en androgyn kompis till David Bowie
från början av 1970-talet.


Cahun med stort hårsvall
Head and Pillows (1914)
och nedan
samma Cahun men nu med en helt annan frisyr (eller icke-frisyr)
Self portrait (near a Granite Wall) (1916)
Lek med roller och maktstrukturer


Fascinerad av hur Cahun lyckats hitta samma sorts blick hos både katten och sig själv, betraktarens, den avvaktande jägarens men också den lätt ointresserade.
Self portrait (with cat) (1927) Claude Cahun


Samma person men nu tycker jag att det är en Pippi Långstrump (eller Emil som somnade i skåpet med korv under det stora kalaset i Katthult).
Self portrait (in cupboard) (1932) Claude Cahun


 Claude Cahun och livskamraten Marcel Moore flyttade från Paris till Jersey 1937 när det politiska klimatet hårdnade. Cahun och Moore hade ett mångfascetterat förhållande då den enas far och den andres mor gifte sig, på så vis var de både fostersyskon och älskande. På Jersey uppgav de sig vara systrar och kunde på så sätt leva ihop.
Under tyskarnas ockupation bjuder de så hårt motstånd att nazisterna tror att det är en hel motståndsgrupp som ligger bakom olika former av aktioner.
I slutet av kriget avslöjas de två och döms till döden men domen hinner inte verkställas före öns befrielsen av de allierade.
Den rara damen på fotot är Cahun än en gång och mellan tänderna håller hen en nazisymbol, trots och motstånd i ännu en tappning.


Surrealists (untitiled) (1936) Claude Cahun längst till höger och det går inte att undgå att se hur fotot är tänkt att bli beskuret, fyra män, kända surrealister. Och så Cahun utanför bild men ändå i centrum för eftervärlden.


måndag 12 augusti 2019

Författares sommarmöte 9-11 augusti 2019

Hade tre fantastiska dagar när Författarcentrum Syd höll sitt sommarmöte i Växjö.
Merparten av tiden hade vi nöjet att hålla till i Det fria ordets hus.




Fredagen inleddes på Smålands glasmuseum. Ida Andersen, som skrivit I oxögat, guidade och berättade om glasbrukens framväxt. Hennes bok utspelar sig i trakten kring Kosta och tiden kring mitten av 1700-talet. Vi fick en intressant och lärorik resa genom glasbrukens uppkomst och de människor som boken gestaltar. Ida berättade också om skapandeprocessen och researchen som ledde fram till romanen. Efter att ha läst boken med stor behållning var det extra spännande att få en titt "bakom kulisserna" i författandet av en historisk roman.



 Detalj ur det målade kyrkotaket som finns att se på Smålands museum. Ida Andersen har i sin bok lyckats gestalta människorna med all den gudstro och helvetesfruktan som var lika närvarande i deras liv som natt och dag, sol och måne.


Ett inspirerande samtal kring att hitta tonen och berättarrösten i sitt skrivande. Moderator var Björn Kohlström. Sara Beischer som debuterade med Jag ska egentligen inte jobba här berättade om sin skrivprocess och hur hon hittar vardagssituationer som är värda att göra historier av. Men också hur hon kan mötas av människor som läser in henne i böckerna och tror att det är självbiografiskt. Ninni Holmqvist (ja, hon med Kostym, som vi litteraturvetarstudenter bara gick omkring och dräglade över) pratade om alla "börjor" som inte blir något. Kändes oerhört befriande och lägger ett litet stilla skimmer över alla mina filer med obegripligt innehåll. Hon pratade också om att hitta sin egen skrivväg och inte tro att det finns en mall (alla måste göra ett synopsis, all måste stiga upp i gryningen och skriva i sitt anletes svett, alla måste veta hur boken kommer att sluta, alla måste....inte)


Vitaminsprutorna Johan och Erica Månsson berättade om Snöfågelstipendiet som de delar ut till bästa flanöressä.


Och vinnare blev eminenta Åsa Storck (vars böcker jag har haft glädjen att kunna använda i mitt arbete)


Freke Räihä, Ida Andersen och John Swedenmark om att översätta och översättas.  Ett exempel är det som Ida och John översatt av italienska poeter i senaste numret av Lyrikvännen (nr 3-4 2019). John berättade oerhört underhållande om sin unika arbetsmetod, att alltid börja översätta från slutet av en roman. Samtalet handlade också om att hitta rätt ton beroende på i vilket sammanhang en översättning ska finnas (här gav John exempel ur sitt arbete med Tolkienböckerna), huruvida det finns en levande (och samarbetsintresserad) författare att ha dialog med vid översättningsarbetet och inte minst hur översättaren och redaktör kommunicerar.


Henrik Johansson, Åsa Foster och Emmalill Frank pratade kring temat idétorka. I sig en fantastisk rubrik med tanke på att idéerna och kreativiteten sprakade genom hela samtalet.
Henrik som är verksam i bland annat Föreningen Arbetarskrivare har kommit ut med två romaner ganska tätt efter varandra samtidigt som han var en av två som höll i redaktörsskapet till föreningens antologi. Åsa har skrivit två novellsamlingar och hennes prat om den kreativa processen var högst intressant (karaktärer som vägrar tala för att de placerats i fel miljö!!!). Emmalill verkar i sin tur hitta nya uppslag bara genom att öppna en kökslucka. Är jag avundsjuk? Nähäää...


Lars Magnar Enokson var moderator när Lena Amurén, förläggare och redaktör på Historiska media, berättade om hur hennes arbete ser ut när det är dags för ett manus att bli bok, vad redaktörens uppgift och uppdrag är. Tydliga och konkreta tips, funderingar kring hur bokens framtid kommer att se ut och en bra avslutande frågestund.


lördag 3 augusti 2019

Kattvakteriet och Stina Berges smycken

Tänk att tre katter och två halsband kan sätta igång hela världar i mitt huvud.
























Har lyckan att äga två halsband skapade av Stina Berge.
Något är det med dem, med dem och den här veckan där jag fått sällskap i mitt skrivande av de tre musketörerna;
Findus, Melker och Fröken Doris.
Det blir fantasy i mitt huvud.


Den natten rämnade jorden. Berget vände sig i vrede mot människorna och skakade marken till dess att fyra av de sex tornen låg i grus, den trånga överfulla staden slogs i brand av kullvälta eldstäder och utmed floden i dalen gick en svallvåg som dränkte de som försökte fly längre in i dalen. Människorna som bodde uppe på bergssluttningarna begravdes i rasmassorna som drog klippor och träd med sig. Där de fyra yttre tornen stått och vaktat ingången hävde sig berget och jorden till dess en stor och ogenomtränglig massa reste sig. I flera veckor pågick efterskalven. De svårt skadade dog först, i brist på vård, de överlevande dog av förorenat vatten, febrar, diarréer, förtvivlan och hopplöshet. Gudarna och berget hade övergivit dem och de böjde sig för sitt öde.



När de första stenarna börjat falla från tornen hade Edor först tänt varningselden i tornet och sedan rusat ner för trapporna för att påkalla tullarnas uppmärksamhet. Portarna var stängda under natten men på båda sidor väntade människor på att morgonen skulle komma och kommersen börja. De stora klockorna i klockstaplarna vid portarna skulle ljuda vid fara men innan han ens hann dit så hörde han dem. Men de ringde inte som de skulle utan i disharmoni, styrda av skalvens rörelser. Runt om honom var skrik och rädsla, människor grep efter honom och han gjorde vad han kunde för att hjälpa dem på fötter men föll själv gång på gång då husdelar, stenar och träd föll omkring honom. Jordskalven hade ett ljud som han inte trodde fanns, ett kvidande från innanmätet av ett monster, som en jätteskruv som drogs åt i ett för hårt och segvuxet träslag.


In mot staden kunde han se eld slå upp från handelsbodarnas halmtak, skrik från soldatlägret och sedan en explosion när oljelagret tillsammans med alla tunnor av sprit gick i luften. Det sista han kom ihåg var hur han förtvivlat drog i armen på en man som låg fastklämd under en takbjälke. Medan han drog kändes det som om något lyfte upp honom och slungade iväg honom med kraften hos en jätte, för ett litet ögonblick kunde han känna ett pirrande i maggropen så som när han gungat i stora eken som barn. Sen blev det svart.

måndag 15 juli 2019

Poesikurs Skurup folkhögsskola

Poeiskurs!? Vafalls!
Ska det vara något?
Ja det är, har varit och kommer att bli något.
Fem dagar - måndag till fredag med ett boende som gav den här utsikten från skrivbordsplatsen.



Fullspäckat program med föreläsningar, skrivövningar, diskussioner, film och läsning.
När kvällen kom och så småningom gick över mot natt så satt jag där med mina anteckningar, frågor och utkast.
Jävelroligt med andra ord!


Folkhögsskolan är en av landets äldsta och har fantastiska byggnader.
En kort lunchpromenad och motiven var där.
Perspektivbyten både i och utanför poesin.



Inspirerande kurskamrater som delade med sig av alster, erfarenheter och tips.
Skratt, samtal, diskussioner och inkännande.
Mats Söderlund visade på poesins hantverk, vilka metoder och verktyg den som skriver har att tillgå och handledde oss i ett antal poetiska expriment.
En stor nytta, både före och efter kursen, har varit Mats bok Skriva poesi, diktskrivandets motsvarighet till Vår kokbok.
Den dag jag har alla grunderna på plats så kan jag koka poesi.
Under en av kursdagarna fick vi träna i att skriva prosa utifrån våra dikter.
Föreläsare och lärare var Susanna Alakoski som blandade övningar och praktiska tips med tankar kring sitt eget författarskap och den väg det tagit.
Hoppingivande i allra högsta grad.
Intyget förpliktigar.

lördag 6 juli 2019

Skarhults slott 2019 - Ester Blenda Nordström

Gör er en tur till skåneland och utställningen om
Ester Blenda Nordström i sommar.
Skarhult har alltid en aktuell utställning om kvinnligt liv och kraft och en permanent utställning om den kvinnliga makten genom historien.

Av födsel, ohejdad vana och en vilja av järn valde Ester Blenda ett liv som inte alltid sågs med blida ögon av omgivningen.
Hennes äventyr och upptåg oroade föräldrarna som på olika sätt försökte komma till rätta med dottern.
Ester själv däremot verkade inte särskilt anpassningsintresserad om än hon såg sekelskiftssöt ut.


Ryafors, Åbyfors och Willstad var tre platser i Småland som Ester Blenda tillbringade tid på under sin uppväxt.
Den sistnämnda platsen var en prästgård där det var meningen att hon skulle ta sitt förnuft till fånga med hjälp av en kristerlig släkting tillika präst. Det fungerade inte.


Lägg märke till citatet och fundera på varifrån Astrid Lindgrens Pippi, Madicken och Emil fick sina upptåg och hyss ifrån.


För kvinnor fanns det en begränsad arbetsmarknad vid början av seklet. I journalistyrket fann Ester Blenda den perfekta mixen av kärlek till det skrivna ordet och längtan efter resor och äventyr.
En grupp med kvinnliga journalister bildade det som kom att kallas "Ligan", i den ingick bland annat Elin Wägner. Tillsammans arbetade gruppen för kvinnors rösträtt och bättre arbetsvillkor.


Med En piga bland pigor fick Ester Blenda sitt stora genombrott. Efter det var hon både journalist, författare, äventyrare och världsresenär. Hennes wallraffande (märk väl att Ester wallraffade långt innan Wallraff var född) som piga gav genklang i hela landet och kändisvärlden stod beredd att ta emot henne.


Ester Blenda gillade bilar och motorcyklar. Hon körde gärna familjens bil även om det fanns en anställd chaufför. Senare skaffade hon sig motorcykel vilket vid den här tiden var extremt ovanligt bland kvinnor. Hon valde ofta att själv meka med fordonen och vid ett tillfälle när hon wallraffade som piga var det nära att hon avslöjade sitt rätta jag genom att visa hur en bil startas. I sista sekund hejdade hon sig.


När man som i Skarshult ser Ester Blendas barnböcker sida vid sida med Astrid Lindgrens förstår man mycket väl varifrån inspirationen och påverkan kommit.
Ester Blendas böcker var vid sin tid oerhört populära men föll sedan i glömska.


Carin Waern Frisell var Ester Blendas stora kärlek och den varade från 1913 till 1948. Homosexualitet var fram till 1944 förbjudet i Sverige och därför tvingades de två att hålla sin kärlek dold.
Utåt sett som väninnor reste de i Europa, Amerika och Asien tillsammans.
Någon enstaka gång i avskildhet vågade de dokumentera sina känslor.


Resa i Japan.


Ester Blendas fotoalbum som följde henne på alla resor.
Ett av korten avporträtterar Carin.


Livet Ester Blenda levde kostade henne år men de år hon hade var till bredden fyllda.
Läs gärna böckerna om och av Ester Blenda Nordström
Ett jävla solsken
av Fatima Bremmer är en bra introduktion


Passa på att besöka slottets permanenta utställning
Den dolda kvinnomakten
en spännande exposé över vad kvinnor uträttat men inte fått erkännande för förrän i nutid.