lördag 27 april 2019

Christian Kjellvander - Kristianstad

En helgjuten kväll med Christian Kjellvander och band på Biljardkällaren i Kristianstad.
Låtlistan innehöll både gamla favoriter och musik från den senaste skivan.
Inget mellansnack, knappt ens möjlighet till applåder, utan leverans av den ena låten efter den andra.
Uppträde är inte ordet jag söker. Vi blev snarare inbjudna att delta i en alldeles speciell session där musikerna inte tappade kontakten med varandra ens för en nanosekund.





Skön omgivning i stans gamla delar. 

Kvarter som fått stå kvar mellan kanalen där kvällsfisket pågick och den gamla kyrkogården.

Biljardkällaren var just så laid back som behövs vid en sån här spelning.

Även om jag inte är naiv nog att svälja hela charmen med de gamla husen - att leva och arbeta här för dem som var så illa tvungna en gång i tiden var  ingen rosendröm - så pratar historien med mig.

Om det nu inte går att få en ateljévåning i Paris så kanske det finns en vindskupa i Kristiansstad. Nära musiken.
Delar med av den suveräna lyriken,
det som skiljer bra musik från det mediokratralala-helvetet.
Och så klart, låten från tuben.


Är ingen selfiemänniska men en liten pratstund och det här blir mig kärt.




fredag 22 mars 2019

Poeten på hörnet - Grand Opening

Har haft den stora äran och glädjen att få spendera några timmar i gott sällskap.
Musik, poesi, kultursamtal, skumpa och prinsesstårta når "Poeten på hörnet" i Malmö drog i gång i ny regi.
Katarina Mazetti - som en gång i tiden startade upp verksamheten med pengar som kommit in via Grabben i graven bredvid - var på plats.
Vi fick höra henne både sjunga, spela dragspel och hålla tal till kulturens ära.



 

Papporkestern och Skymningsorkestern bjöd på ytterligare musik innan Freke Reihä läste ur sina dikter.
Sara Granér pratade om sitt konstnärsskap med all den humor och förundran som finns att hitta i hennes verk.




Mer bubbel och prinsessbakelser och avslutning med än mer musik och dans.


Singer-song-writern Paulina Petersson sjöng en alldeles nykomponerad låt där omkvädet löd
"Gittarister från Småland är livsfarliga"
Jag vet inte om det var därför jag hade en mycket underhållande, vänlig, ytterst skånsk, pensionerad kriminalkommisarie vid min sida under kvällen.
Som kommande från Småland kan man kanske betraktas både som ett skyddsobjekt och som en risk.😄



måndag 18 mars 2019

Mjellby konstmuseum Birgit Ståhl-Nyberg och vårens konstsalong

Ett ställe som alltid levererar!
Ser Mjellby konstmuseums utställning med Birgit Ståhl-Nybergs verk och slås av hur museet alltid lyckas med att få berättelsen om och presentationen av konstnärerna att gnistra och glimra lite extra.
Ståhl-Nyberg kom från ett utpräglat arbetarhem med en dröm om ett liv som konstnär, 1952 börjar hon konstakademin.

Syskon (1960-tal)


Självporträtt (1960-tal)


Den snälla flickan (1975) konstnären höll fram kvinnokampsfrågan i en tid när det togs strid för fri abort, rätt till daghem och ett mer jämställt samhälle.


Skyltfönster i Berlin (1981)


Vägbygget (1980)
En målning jag känner lite extra för med tanke på att min pappa var grävmaskinist. Kan komma ihåg med vilken stolthet han visade på vägar, bostäder och industribyggnader som han varit med att gräva till. En tro på framtiden och samhällsbygget.


Affischer skapade på uppdrag av Arbetarskyddsnämnden 1974.
Skrämmande aktuella idag.


Det nya modet (1971), intressant verk som känns kritiskt mot det moderna samhället. Trängseln i tunnelbanan, armbågande människor och kalla blickar från de två som går i fronten. Fem år senare exploderar punken.


Kan inte nog uppskatta Mjellby konstmuseums ständigt kritiska blick på aktuella frågor. Något som syns hela tiden.


Vårsalongen hade en uppsjö av intressanta konstverk.
Här en av tre verk som tar en aktuell strid, skapare, Julia Kabell.


Vivianne Edorson, representerad med den här sagolika gården i textil. All min beundran till handaskickligheten.


Lotta Malmsten har gjort de här "kaninerna", får mina tankar att gå till Alice i Underlandet. Hade gärna ramlat ner i ett hål i marken och mötts av tre sådana här figurer.


Ana Carolina Fleming lyfte min dag med den här fabulösa punktanten - nu vet jag precis hur jag ska se ut när de transporterar mig till hemmet.


onsdag 13 mars 2019

Ester Almqvist på Malmö museer

Med utställningen Jag lever i två världar visar Malmö konstmuseum upp Ester Almqvists rika konstnärsgärning. Almqvist som levde 1869-1934 arbetade i en brytningstid där tanken på att ta sitt konstnärsskap på fullaste allvar och att avse att ha sitt yrke och sin inkomst på måleriet var en djärv tanke, inte minst för en kvinna.
Betänk att Almqvist var 50 år gammal när kvinnorna i Sverige 1921 fick rösträtt.
Från att ha utbildats i ett traditionellt måleri hittade hon fram till sin egen röst och bildvärld.
Detalj ur Stilleben (utan årtal)



Motivkretsen var ofta familjen då Almqvist fram till 1913 levde med sin mor i Småland. Hon uppger själv att hon slits mellan konstnärsvärlden och sin plikt som dotter.
Familjegrupp (1909) med kvinnorna som samlats runt bordet och lampan visar på konstnärens skicklighet att framställa ljus och stämning.



Trots att Almqvist av familjeskäl och utifrån en starkt begränsad ekonomi inte kunde göra de resor som andra skandinaviska konstnärer företog så byggde hon upp ett stort kontaktnät och ansågs som en nyckelperson. Tora Vega Holmström, Siri Derkert och Vera Nilsson var några i samma krets. Nedan, ett verk av ännu en konstnärskollega, 
Endis Bergström Utan titel (1915).



Två absoluta favoriter på utställningen är Ester Almqvists motiv från småländska landsbygden.
Här Potatisplockning (1914), en höst som snart skulle öppna portarna till första världskriget. Kanske kan man ana världens oro i den gula himlen och trädens skuggor som växer sig längre kring de krökta ryggarna.



Sågverket vid Aneby station (1916), ett arbete av Almqvist där de vilande hästarna ställs i kontrast mot det arbetande sågverket, hästarna som det gamla bondesamhällets symbol med sina mjuka, rofyllda kroppar mot industrins raka led av stockar och bräder som skyndsamt ska bygga det nya samhället.



söndag 24 februari 2019

Malmö museer - Bergman som modeskapare

Ingmar Bergman ska ju nu en gång för alla vändas ut och in på så här kring 100-årsstrecket.
Malmö museer har hittat en tilltalande nisch när kläder (klänningar) från olika Bergmanfilmer visas.
Fantastiskt att så mycket finns bevarat med tanke på att en hel del filmrekvisita säljs ut eller på annat sätt slingrar sig ut ur magasinen.



De svartvita filmerna gjorde inte rättvisa åt kläderna men nu får publiken en chans att se dem i verkligheten. Måste varit en känsla att få  bära sådana plagg.



Det går inte att komma förbi Sjunde inseglet och "Döden" på en sån här utställning även om det bara visades en gummerad, svart regncape och den här gycklardräkten. Lien finns troligtvis på något lantbruksmuseum.





Fanny och Alexander ges extra utrymme och överdådet är ett fyrverkeri av tyger och modeller.




Kläderna gjorde sig extra bra i slottsalarna. Gick bara och väntade på att vålnaden efter Jan Malmsjös biskop skulle lägga fälleben på mig.


Från de röda dräkterna från filmens festscener med tidernas julkalas till sorgens lila toner. Allt är så genomtänkt.


Allra mest förälskad blev jag ändå i dockorna som förekommer i scenen där Alexander besöker sin farmors gamle älskare Isak Jacobi (spelad av Erland Josephson). Isak och hans magiska värld räddar barnen från den onde biskopen.







lördag 23 februari 2019

Malmö museer - Hollywooddrömmar och 1930-tal - Lukten av en resväska

Är det månne Anonymouse som välkomnar besökare till Malmö museer?
Ett rart litet miniatyrkonstverk är det i vilket fall.


"Jättegammal ost ur samlingen", låter som kylskåpsrensning i ett studentboende.



 Ett flärdfullt inslag ur Malmö museers magasin, klänningar från 30-talet som bjuder på drömmar om Hollywood.
Som taget ur en Aghata Christie-deckare med en hjältinna som far fram genom Europa i tågset dragna av ånglok och med cocktailpartyn och giftmördade främlingar strösslade kring sig.

Med solhatt och strandkläder är Rivieran det rätta stället att vara på 30-talet.

Och så är det den där resväskan som förföljer mig. Svär på min scoutheder att jag ska fortsätta skriva på den text som började ta form för drygt ett år sedan och då publicerades på polemik.nu.


Lukten av en resväska

Gick man uppför trappan till övervåningen så knarrade det på sista steget där det rena träet slitits fram ur tre lager färg. Till vänster fanns en övertapetserad sneddörr som gömde en vindsgarderob. Där, längst in, stod resväskan. Det fanns en speciell känsla av gamla tider när den öppnades. En lukt av äventyr. En fjärran tid, fylld av minnen och händelser.
Hallen på övervåningen hade inte plats för mer än ett litet rangligt bord och en stol framme under takkupan. Ställde man sig på stolen och tittade ut såg man ner på landsvägen som skymtade mellan äppelträden. Därifrån kunde man också se järngrinden som ledde ut från trädgårdsgången. En grind som alltid hölls stängd. Det var den lilla stigen bakom syrenbersån som tog människor ut i världen och det var den stigen som ledde resväskan bort och samma stig som tog den hem igen.

Resväskan är i brunt läder med remmar som går att spänna runt om. Lädret har blivit torrt och sprucket i ytskiktet. Kvaliteten är ändå så hög att skicket lätt skulle kunna återställas med hjälp av sadelolja. Handtaget, överdraget av läder, handsytt. Hörnen är förstärkta. Låset, spännena och gångjärnen i mässing. Inuti har den ett randigt sidenfoder i vitt och ljust nougatbrunt och det finns spännband som kan användas för att hålla kläderna på plats. Adressetiketten hänger i sin läderrem. Där finns inget namn, istället är det en riven biljett för andra klass, med avgång från Helsingborg till Varbergs järnvägsstation. Men än är vi inte där, än är resväskan bara ett ting i ett skyltfönster.

”Jag ska använda pengarna till att se mig omkring. En riktig långresa.”
Astrid vänder sig lojt om. Hon låg på den vinröda schäslongen som stått framför kakelugnen i det mörka biblioteket så länge hon kunde minnas. Medan hon sträcker på sig och gäspar slänger hon ett öga på golvuret som visar att kvällen snart är här. Hon och Vivianne har tillbringat eftermiddagen inomhus eftersom ett iskallt och mycket vått vårregn gjort det omöjligt att ge sig ut. Vivianne sitter uppkrupen vid fönstret med en stor sjal om sig, röker och sippar på en kopp te som redan kallnat.
”Hur lång är en långresa? Du har ju fått loss pengar för att klara dig i ett helt liv.”
”Knappast. Pengars värde min söta vän är opålitligt och livet är förhoppningsvis långt, längre än en långresa.”
”Men de är helt och hållet dina egna? Inga restriktioner?”
”Nej, ingenting. Bara jag, en myndig människa och ett bankkonto med söta slantar som tant Louise lämnat efter sig. Mycket irriterande för resten av släkten. Vi kommer nog inte att ha några fler kusinträffar efter det rabaldret.”
”Och alla de pengarna hade hon gift sig till?”
”Ja, och lyckats behålla. Till skillnad från männen.”
”Så nu reser du?”
”Ja. Mamma är fullkomligt rasande men vad kan hon göra. Helst skulle jag stannat hemma, gift in mig lite snyggt med någon advokat eller läkare. Hon är ju väldigt förtjust i titlar och tants pengar skulle ge mig en hygglig position på marknaden.”
”Du skojar. Inte tänker hon gifta bort dig, sälja dig till högstbjudande.”
”Nå, du hör själv. Visst låter det intressant med din formulering. Hennes är bara lite mer invecklad. Sen har hon antytt att en slant till min bror inte skulle skada heller. Han verkar ha spekulerat bort så pass att det till och med viskas om ett byte från den våning de har till en mindre. Men det heter att de vill leva modernare. Pytt säger jag. Min bror älskar att pingla på den där fåniga klockan och beställa fram kaffe av flickan i köket. Men snart är det nog slut med det och mina pengar kommer han inte åt med mindre än att han slår ihjäl mig.”
”Så du reser?”
”Ja, jag reser. Följ med upp på rummet ska du få se. Jag har köpt en urflott resväska. Den ropade mitt namn när jag gick förbi skyltfönstret.”

Resväskan lämnar huset utmed landsvägen tillsammans med Astrid en ljusgrön försommardag när lönnlöven precis gått från sitt första nyfödda stadie av gulgrön klibbighet.
Det fanns en längtan i stegen som inte gick att visa, därför var hon tvungen att gå mycket rak i ryggen och sätta den ena foten perfekt framför den andra i avmätta steg. Helt enkelt för att inte börja galoppera utmed landsvägen, ner mot stationen där morgontåget snart skulle komma in och ta henne med. Först till bytet vid den större järnvägsknuten, sedan vidare till Göteborg, för att där stiga ombord på nattåget ner till Helsingborg och över till kontinenten.



Tåget, det där första, var som ingenting. Bara det gamla hemvanda. Från föräldrahemmet, fädernesgården. Den plats som aldrig blev tillräckligt fin för mamma. Men bytet mot Göteborg, ett riktigt tåg som inte masade sig fram från mjölkbord till mjölkbord, det var något annat. Något i mammas smak. Astrid hade fått hjälp upp i vagnen med resväskan av en artig stins. Hon hade valt att resa litet, bara denna underbart lovande väska, en handväska och en lite större portfölj med axelrem för resehandlingar, skissblock och guidebok.
För husfridens skull hade hon lovat att besöka sin bror och svägerska innan hon for vidare. Ett löfte hon inte skulle hålla. Hon hade tänkt ut en skicklig undanmanöver när hon kom till Göteborgs station. Snabbt hoppade hon av tåget, smet så kvickt hon kunde in i stationsbyggnaden och fattade posto bakom en pelare. Därifrån kunde hon se sin bror med fru irra fram och tillbaka utmed perrongen. Hon såg hur de försökte kika in i vagnarna och till sist frågade en av konduktörerna som pekade i riktning mot den stora utgången och nickade ivrigt. Det var antagligen hennes brors beskrivning av henne som stämde in och konduktören hade sett henne rusa genom stationshuset. Bror med fru löpte som en siamesisk hare tillbaka i sina spår och ut på gatan för att fånga en taxidroska. Nu trodde de att hon hade åkt hem till dem och gjorde allt för att hinna upp henne. Väldigt vad eftertraktad hon blivit sedan det där testamentet och arvet ramlat ner i huvudet på henne. När hon såg bilen försvinna runt hörnet gick hon lugnt fram till biljettluckan och köpte en enkel till Varberg. Innan hon steg på skickade hon ett telegram till sin bror, att hon varit där men ingen var hemma. Det var nu den riktiga resan började.



Värmen nådde in i kupén, trots att hon fällt ner fönstret en bit så kände hon en tunn hinna av svett på överläppen. Där fanns inga medpassagerare så hon knäppte upp blusen i halsen, sparkade av skorna och la upp fötterna på sätet mitt emot. Skamligt skulle hennes mamma kalla det, men hon var ju inte där och kunde således inte ha några åsikter. Astrid skakade lite på kjolen så att det skulle fläkta lite upp på benen och hon plockade upp en kvarlämnad dagstidning som hon viftade med framför ansiktet. Men snart slappnade hon av och handen föll ner på sätet bredvid. Spänningen i att ge sig av och att lura brodern hade tagit på krafterna och hon föll i halvslummer i den vaggande tågkupén. Utanför fönstret passerade försommarstinna ängar som ännu stod på tillväxt fram till midsommar och björkskogar som var saftiga av saven som kavat sig upp för stammarna och ut i varje litet lövs ådernät. Hon somnade och vaknade inte förrän tåget stannade på Varbergs station. Den sena eftermiddagen, snuddande vid kvällningen, tog henne i örat och fick henne att ställa sig frågan varthän. Stadshotellet så klart, rött, tungt och som låg där så väl förankrat i staden. I sin knubbiga kubbform gjorde det sig klart för att ta emot främlingar på resa. Ett rum med utsikt mot parken, ett bad, en lätt måltid i restaurangen. Kunde hon bli mer världsvan än så här?
När hon kröp ner i sängen mellan de stärkta lakanen så knarrade sängbottnen, nedlegad av tidigare gäster. Hon hade öppnat fönstret på glänt, kunde höra den sista fågelsången för kvällen och några röster på håll. Kanske studenter, ungdomslycka och oförstånd. Hon tyckte om att ligga där, betrakta på avstånd, lyssna genom en fönsterspringa. Det var vad hon skulle göra på resten av resan. Undvika alltför mycket folk. Undvika att tvingas var trevlig och social. Inte hamna i sammanhang där hon skulle bli tvungen att klä om till supé eller släpa runt på en klänning för cocktail. Nej, arbetskläder, vida byxor, en kjol som man kunde sträcka på benen i, en ärmlös klänning, några praktiska och lättskötta blusar, en bra jacka och en hatt. Och det hon låg i nu, en slirkig nattskjorta i siden, en herrmodell som räckte henne ner på halva låret. Ingen korsett, inget som stängde in.

Livet var inte ett kroniskt, statiskt tillstånd. Inget som väntade på att få börja. Det passerade förbi henne i en rasande fart men arvet hade gett henne en möjlighet att hänga med i tempot. Istället för att leda en punkterad cykel uppför en brant backe så åkte hon nu på frihjul utför på en jämn och bred väg. Det enda hon skulle vara tvungen att ta i beaktande var när, hur, och på vilken plats, hon skulle rasta. Varberg kunde vara värt en extra dag. Om inte annat för att bli hemma i känslan över att vara sin egen och inte behöva rätta sig efter någon annan, inte behöva fråga någon annan än sig själv om råd.




söndag 13 januari 2019

Antologin fortsätter - stickspåret kan bli en skrivarcirkel

Har blivit tillfrågad och, så klart med glädje, tackat ja till att vara med kring en skrivarcirkel (berättarmöten) där människor bjuds in att dela med sig av sina historier från arbetslivet. En uppstart är planerad till 29/1 på kommunarkivet i Ljungby med en utställning som visar 10 människors minnen och berättelser ur livet i Ljungby. Tanken med utställning är att den ska väcka lust och intresse för den historia som vanligtvis kanske inte berättas.
Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är ett gott exempel på hur arbetslivet kan skildras i prosa, lyrik, serieform m.m.

Sänder med en dikt, "1973", för att ge ett exempel på hur ett minne kan berättas, mitt nioåriga jag som betraktar en verklighet som bitvis är absolut outgrundlig.