Claude Cahun Mjellby konstmuseum

Som alltid och ständigt levererar Mjellby konstmuseum en genomtänkt, drabbande och i alla mått fullödig genussäkrad utställning.

Den här gången är det Claude Cahun som genom sina fotografier sänder ut de traditionella könsrollerna på ett piratfartyg och styr rakt ut på de sju haven.

Intet är främmande såvida det inte är det redan betonggjutet förutbestämda.

Cahun uttrycker själv att det är i det androgyna som hen är sig själv.

När jag ser på fotografierna av Cahun, vissa så små att museet skickar med besökaren ett förstoringsglas, är det ibland svårt att förstå att det är samma person som avbildats.

I'm training don't kiss me (1927) Claude Cahun

Self-portrait (reflected in mirror) (1928) Claude Cahun

1928? Det hade lika gärna varit en androgyn kompis till David Bowie

från början av 1970-talet.

Cahun med stort hårsvall

Head and Pillows (1914)

och nedan

samma Cahun men nu med en helt annan frisyr (eller icke-frisyr)

Self portrait (near a Granite Wall) (1916)

Lek med roller och maktstrukturer

Fascinerad av hur Cahun lyckats hitta samma sorts blick hos både katten och sig själv, betraktarens, den avvaktande jägarens men också den lätt ointresserade.

Self portrait (with cat) (1927) Claude Cahun

Samma person men nu tycker jag att det är en Pippi Långstrump (eller Emil som somnade i skåpet med korv under det stora kalaset i Katthult).

Self portrait (in cupboard) (1932) Claude Cahun

 Claude Cahun och livskamraten Marcel Moore flyttade från Paris till Jersey 1937 när det politiska klimatet hårdnade. Cahun och Moore hade ett mångfascetterat förhållande då den enas far och den andres mor gifte sig, på så vis var de både fostersyskon och älskande. På Jersey uppgav de sig vara systrar och kunde på så sätt leva ihop.

Under tyskarnas ockupation bjuder de så hårt motstånd att nazisterna tror att det är en hel motståndsgrupp som ligger bakom olika former av aktioner.

I slutet av kriget avslöjas de två och döms till döden men domen hinner inte verkställas före öns befrielsen av de allierade.

Den rara damen på fotot är Cahun än en gång och mellan tänderna håller hen en nazisymbol, trots och motstånd i ännu en tappning.

Surrealists (untitiled) (1936) Claude Cahun längst till höger och det går inte att undgå att se hur fotot är tänkt att bli beskuret, fyra män, kända surrealister. Och så Cahun utanför bild men ändå i centrum för eftervärlden.

Författares sommarmöte 9-11 augusti 2019

Hade tre fantastiska dagar när Författarcentrum Syd höll sitt sommarmöte i Växjö.

Merparten av tiden hade vi nöjet att hålla till i Det fria ordets hus.

Författarcentrum Syd

Det fria ordets hus

Fredagen inleddes på Smålands glasmuseum. Ida Andersen, som skrivit I oxögat, guidade och berättade om glasbrukens framväxt. Hennes bok utspelar sig i trakten kring Kosta och tiden kring mitten av 1700-talet. Vi fick en intressant och lärorik resa genom glasbrukens uppkomst och de människor som boken gestaltar. Ida berättade också om skapandeprocessen och researchen som ledde fram till romanen. Efter att ha läst boken med stor behållning var det extra spännande att få en titt "bakom kulisserna" i författandet av en historisk roman.

 Detalj ur det målade kyrkotaket som finns att se på Smålands museum. Ida Andersen har i sin bok lyckats gestalta människorna med all den gudstro och helvetesfruktan som var lika närvarande i deras liv som natt och dag, sol och måne.

Ett inspirerande samtal kring att hitta tonen och berättarrösten i sitt skrivande. Moderator var Björn Kohlström. Sara Beischer som debuterade med Jag ska egentligen inte jobba här berättade om sin skrivprocess och hur hon hittar vardagssituationer som är värda att göra historier av. Men också hur hon kan mötas av människor som läser in henne i böckerna och tror att det är självbiografiskt. Ninni Holmqvist (ja, hon med Kostym, som vi litteraturvetarstudenter bara gick omkring och dräglade över) pratade om alla "börjor" som inte blir något. Kändes oerhört befriande och lägger ett litet stilla skimmer över alla mina filer med obegripligt innehåll. Hon pratade också om att hitta sin egen skrivväg och inte tro att det finns en mall (alla måste göra ett synopsis, all måste stiga upp i gryningen och skriva i sitt anletes svett, alla måste veta hur boken kommer att sluta, alla måste....inte)

Vitaminsprutorna Johan och Erica Månsson berättade om Snöfågelstipendiet som de delar ut till bästa flanöressä.

Och vinnare blev eminenta Åsa Storck (vars böcker jag har haft glädjen att kunna använda i mitt arbete)

Freke Räihä, Ida Andersen och John Swedenmark om att översätta och översättas.  Ett exempel är det som Ida och John översatt av italienska poeter i senaste numret av Lyrikvännen (nr 3-4 2019). John berättade oerhört underhållande om sin unika arbetsmetod, att alltid börja översätta från slutet av en roman. Samtalet handlade också om att hitta rätt ton beroende på i vilket sammanhang en översättning ska finnas (här gav John exempel ur sitt arbete med Tolkienböckerna), huruvida det finns en levande (och samarbetsintresserad) författare att ha dialog med vid översättningsarbetet och inte minst hur översättaren och redaktör kommunicerar.

Henrik Johansson, Åsa Foster och Emmalill Frank pratade kring temat idétorka. I sig en fantastisk rubrik med tanke på att idéerna och kreativiteten sprakade genom hela samtalet.

Henrik som är verksam i bland annat Föreningen Arbetarskrivare har kommit ut med två romaner ganska tätt efter varandra samtidigt som han var en av två som höll i redaktörsskapet till föreningens antologi. Åsa har skrivit två novellsamlingar och hennes prat om den kreativa processen var högst intressant (karaktärer som vägrar tala för att de placerats i fel miljö!!!). Emmalill verkar i sin tur hitta nya uppslag bara genom att öppna en kökslucka. Är jag avundsjuk? Nähäää...

Lars Magnar Enokson var moderator när Lena Amurén, förläggare och redaktör på Historiska media, berättade om hur hennes arbete ser ut när det är dags för ett manus att bli bok, vad redaktörens uppgift och uppdrag är. Tydliga och konkreta tips, funderingar kring hur bokens framtid kommer att se ut och en bra avslutande frågestund.

Kattvakteriet och Stina Berges smycken

Tänk att tre katter och två halsband kan sätta igång hela världar i mitt huvud.

Har lyckan att äga två halsband skapade av Stina Berge.

Något är det med dem, med dem och den här veckan där jag fått sällskap i mitt skrivande av de tre musketörerna;

Findus, Melker och Fröken Doris.

Det blir fantasy i mitt huvud.

Den natten rämnade jorden. Berget vände sig i vrede mot människorna och skakade marken till dess att fyra av de sex tornen låg i grus, den trånga överfulla staden slogs i brand av kullvälta eldstäder och utmed floden i dalen gick en svallvåg som dränkte de som försökte fly längre in i dalen. Människorna som bodde uppe på bergssluttningarna begravdes i rasmassorna som drog klippor och träd med sig. Där de fyra yttre tornen stått och vaktat ingången hävde sig berget och jorden till dess en stor och ogenomtränglig massa reste sig. I flera veckor pågick efterskalven. De svårt skadade dog först, i brist på vård, de överlevande dog av förorenat vatten, febrar, diarréer, förtvivlan och hopplöshet. Gudarna och berget hade övergivit dem och de böjde sig för sitt öde.

När de första stenarna börjat falla från tornen hade Edor först tänt varningselden i tornet och sedan rusat ner för trapporna för att påkalla tullarnas uppmärksamhet. Portarna var stängda under natten men på båda sidor väntade människor på att morgonen skulle komma och kommersen börja. De stora klockorna i klockstaplarna vid portarna skulle ljuda vid fara men innan han ens hann dit så hörde han dem. Men de ringde inte som de skulle utan i disharmoni, styrda av skalvens rörelser. Runt om honom var skrik och rädsla, människor grep efter honom och han gjorde vad han kunde för att hjälpa dem på fötter men föll själv gång på gång då husdelar, stenar och träd föll omkring honom. Jordskalven hade ett ljud som han inte trodde fanns, ett kvidande från innanmätet av ett monster, som en jätteskruv som drogs åt i ett för hårt och segvuxet träslag.

In mot staden kunde han se eld slå upp från handelsbodarnas halmtak, skrik från soldatlägret och sedan en explosion när oljelagret tillsammans med alla tunnor av sprit gick i luften. Det sista han kom ihåg var hur han förtvivlat drog i armen på en man som låg fastklämd under en takbjälke. Medan han drog kändes det som om något lyfte upp honom och slungade iväg honom med kraften hos en jätte, för ett litet ögonblick kunde han känna ett pirrande i maggropen så som när han gungat i stora eken som barn. Sen blev det svart.