söndag 22 januari 2017

Hotell Havanna Varberg

Blev bjuden på en gratis uppgradering av rum av charmig personal. Varje rum är som att komma hem till ett hem man inte visste att man hade.



Varje gäst får en valfri bok ur rummets bokhylla. Jag hittade den här klassikern som kändes helt rätt i tiderna vi lever i.


Vindlande korridorer med vacker konst på väggarna överallt. Gör inget om man går vilse.


Tornet med skybar som är namnat efter Hemingway. Smakfullt och fyllt av detaljer som man upptäcker allt eftersom.



Som något ur en Hemingwayroman med Bogart i huvudrollen. Väldigt långt från Scandic och alldeles, alldeles underbart.


EKG någon? Direkt från 40-talet. Eller är det en hårpermanentmaskin?


Bara lås in mig. 😍


Havannastuk - absolut!


Det fick bli en Cubanero i baren ihop med folk och böcker.


Först när jag kom tillbaka från rundturen, restaurangen och baren och såg skylten på dörren förstod jag vad den generösa rumsuppgraderingen verkligen betydde. Blev lite melodifestival lik förbaskat.


lördag 21 januari 2017

Mellan Göteborg och vägs ände

Nej, jag kommer inte att följa melodifestivalens deltävlingar i år heller. Det finns ränder som inte går ur. Till exempel ränder från 2016 års nobelpristagare. Sådana ränder vårdas bäst i duschen och det ultimata är väl en hotelldito. Där kan man gapa och skråla hur anarkistiskt som helst trots sin höga ålder. Jag rekommenderar ”Gästis” i Varberg (där Bruno K Öijer har vilat sitt shamanhuvud) eller dess systerfartyg ”Havanna” strax bredvid (Lundell lär en gång i tiden skrivit "Rialto" i det här bygget).
Incheckad alltså, på Havanna
Hemingways bar - (skybar) i tornet ger ytterligare en nobelpristagare.
"You can check out anytime you like but you can never leave"


Hotell Gästis

Hotell Havanna


onsdag 4 januari 2017

Upphittad dikt

Katapult förlag gav en gång i tiden ut en skrift med namnet
ORDINÄR
i "Tema verklighet"
hade jag med en dikt om den verklighet jag upplevde som nioåring.


1973


Min mamma hade TV:n på.                                           Mitt på dagen.
Vi drack kaffe ur en TV-kanna, åt bredda smörgåsar.
Kungen var död.
                                                                                       Mitt på dagen.
                                                                                       Nu grävdes han ner.
                                                                                       Mitt på dagen.

Mamma sa åt mig att det var bäst att titta för det var nog sista gången,
sista gången, sa hon, som hon skulle få uppleva en kungabegravning.
När hon sagt det höll jag ett öga på henne och ett öga på begravningen.
För det var ju både första och sista gången i mitt liv som jag skulle få se
min mamma titta på en Kungabegravning.

I tidningen visades bilder på människor i ett bankvalv.
De hade snaror runt halsen.
Det var ovanligt.
Men, det var nog inte sista gången man fick se något sådant
sa min mamma.
Det här var nog bara början.

På vinden i församlingshemmet gick jag i tredje klass.
I byxor av bredspårig manchester.
I samlingssalen på bottenvåningen hängde ett oljetryck som föreställde
                                                                                       JESUS

Han var mild i färgerna och suddig i konturerna.
Med våta cockerspanielögon såg han upp mot taket.
Varje vecka hade vi musikundervisning i samlingssalen.
Sång och triangelspel.
Så att vi senare skulle kunna välja mellan flöjt och mandolin.

Där satt vi i ring under Jesustavlan och sjöng
                      ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.”

Det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde något sådant.