tisdag 17 november 2015

Janet Frame Hungrig bland orden

Ellerströms förlag har gjort det igen, låter poesin finnas i sin allra bästa form, Janet Frames Hungrig bland orden översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.
Janet Frame är mest känd för sin bok En ängel vid mitt bord som också filmatiserats men hennes begåvning för lyrik är minst lika god. Inget är henne främmande och hon låter natur, och vardag, stjärnor och katter, vänner och platser, musik och metapoesi breda ut sig. På samma gång välkänt och nytt. Ett litet smakprov, men köp och läs alltet.

Hungrig bland orden


Poeter

Om poeter dör unga
lämnar de två tredjedelar av sina liv till kritikerna
som betar och blir feta på
visionernas gräs.

Om poeter dör vid hög ålder
lever de sina egna liv
skriver sina egna dikter
är sina egna ouppfyllda drömmar.

Unga döda poeter är lovordade kometer.
Kritikerna köar med sina tomma vagnar, redo att haka på.

Gamla levande poeter
förblir troget kamouflerade i sin egen himmel.
Man kan till och med ha glömt att de lyst så länge.
Minnet väcks när de faller
slocknade till marken.
Himlen är tom, solen och månen har försvunnit,
det finns inte tillräckligt med gatlyktor, lysmaskar och eldflugor för att ge ljus

och en tid framöver verkar det som om det inte skulle uppstå fler stjärnor.

tisdag 3 november 2015

Funchal igen

Gamla stan i Funchal fortsätter med sina konstnärliga utsmyckningar. Ett par, tre gator som man ska passa på att gå tidigt på morgonen. Strax innan lunch fylls det på med bord och stolar för uteserveringarna i de smala gränderna och då har man inte lika bra utsikt över de dekorerade väggarna och dörrarna.




En tur in på frukt- och blomstermarknaden bara för nöjet att njuta av färg och form men också för att handla med sig frukter; anona, guava, papaya, olika sorters passionsfrukt....


Vi provade på att åka runt med lokalbussarna på ön. En mycket spännande upplevelse. I varje busschaufför slumrar det tydligen en Formel 1- förare som vaknar till liv då och då. "Vår" chaufför bestämde sig för att bredsladda sig igenom varje hårnålskurva när vi åkte upp till Monte. Lokalbefolkningen tog ingen notis om saken men den engelska damen jag hade i sätet bakom mig gav till små pigletpip varje gång vägen gjorde en sväng och den svängde ofta. Hennes man däremot anlade en upper stiff lip-min på bästa brittiska manér, inte en rörelse, inte en blinkning även om stupen ledde raka vägen ner i avgrunden. Vid ändhållplatsen vacklade vi av bussen och sökte oss in i kyrkan som heter Igreja de Nossa Senhora do Monte. Tjusigt namn och med en abdikerad avdöd kejsare, Karl I, begravd där. Men jag fastnade nog allra mest för den lille griseknoen som håller helgongubben på bilden sällskap.

Från kyrkan är det bara ett klassiskt stenkast till botaniska trädgården. Även om det inte är så mycket som blommar vid den här tiden så är den värd ett stopp. Svanar och dammar och vattenfall är alltid trevliga så länge som man inte ligger i spadet själv.


Genom parken kan man följa en led som slutar i en gratis vinprovning. På vägen får man sig till livs Portugals historia med hjälp av stora kakeltavlor. Jag är ingen expert på just Portugals historia men håll med om att vissa bilder är mer fascinerande än andra och sätter igång fantasin. Bara det korta och kärnfulla konstaterandet här nedan om Joao II, "morte acidental" och bilden av en gubbe som står på huvudet över halsen på sin häst. Jaha, det var det det.


Orkar man inte med alla historiska otäckheter kan man titta åt andra hållet, på den orientaliska delen av parken till exempel.


Men sen går det inte att låta bli att snegla lite på den portugisiska historien igen. Vad gör Alfonso bakom sängdraperiet? Vad har det för politisk betydelse?


Närbild. Försöker han spela svårfångad? Svingar han sig bara i största allmänhet? Är det här en variant av prinsessan på ärten - Alfonso i gardinen?


Jag bestämmer mig för att i alla fall prioritera den asieninspirerade trädgården. Statyn intar åtminstone en aningens coolare pose än Alfonso.


Har man väldigt mycket kakel drällande i förrådet kan man göra så här. Ett alternativ till trädgårdstomtar och solur.


Min favorit i parken. Att göra en hopprepsflicka istället för kungar till häst som pekar mot havet eller nya riken eller Ullared eller... är helt i min smak.


Så kom vi ner till stan igen. Den här gången med linbanan som kändes som ett tryggare alternativ till bussen. På lokal inrådan gick vi till en pizzeria, Ratatouille, som rekommenderades och där tog man Halloween på största allvar. The shot of the night var blodröd och när jag frågade serveringskillen om jag fick ta ett foto så sa han ja...men...hela personalen skulle vara med, annars var det inte rättvist. Deal? Deal!



lördag 17 oktober 2015

Höstlöv och höstläsning


Utnyttja Litteraturbanken.se till att ladda ner e-böcker av det klassiska snittet. Har avslutat omläsningen av Almqvists Det går an där Sara och Albert under en resa kommer fram till att  de ska leva tillsammans som särbo, detta i en bok från 1838. Ett förhållande som ska klara sig utan ekonomiska bindningar eller kyrkans välsignelse. Det har hunnit falla många höstlöv sedan boken kom ut men frågan är fortfarande aktuell.
Läser också en underfundig bok av John Berger, Till bröllopet. En av alla dessa undanskuffade pärlor som allt för fort försvinner ner i bibliotekens magasin. Den som uppskattar läsning mellan raderna, existentiella frågor, sökande efter mening i väntan på ett djupare höstmörker ska låta sig föras med av den blinde grekiske berättaren.
Dorthe Nors ges ut i en dubbelbok av den trevliga sorten som när man kommit till hälften av boken och slutet på en text så vänder man på den och vips är där ytterligare en bok. Så får man två böcker i en. Kantslag som är en novellsamling av ett lysande slag. Novellerna är märkligt vardagsnära och samtidigt lika märkligt främmande då man som läsare upptäcker att det som ser så vanligt ut - en kvinna hos frisören, en människa som promenerar runt en damm och tittar på hägrar, en annan som städar -  där pågår något annat, allt det som pågår i oss alla och som inte syns. Minna saknar en övningslokal är en kortroman skriven i en annorlunda form; en mening per rad. Det ser ut som en twitterlista eller korta Facebook-inlägg men rymmer i varje mening en hel historia.

lördag 3 oktober 2015

Litteraturbanken.se

Klassiker i ordets bästa bemärkelse. På Litteraturbanken kan du hämta hem svenska klassiker för att läsa som e-bok. Under hösten går också en bokcirkel med fokus på kvinnoöden i litteraturen. Verken som ingår och som har varsin månad under den tid cirkeln pågår är

MånadFörfattareTitelEpubBokpuff
Oktober C.J.L. AlmqvistDet går an Hämta ebok    28/9
November  Mathilda Malling (Stella Kleve)   Berta Funcke Hämta ebok 26/10
DecemberMaria Sandel Familjen VingeHämta ebok 23/11
Januari Selma Lagerlöf Liljecronas hem Hämta ebok 28/12
Februari Hjalmar Bergman Chefen fru Ingeborg   Hämta ebok 1/2
Mars Karin Boye Kris Hämta ebok 1/3


Läs mer på



Varmt välkomna till vår klassikercirkel 
”Tidlösa kvinnoöden”

som startar den 1 oktober 2015 med Immi Lundin som cirkelledare

Läsrummet, Carl Larsson 1910
Till utstyrseln, ur Åt solsidan av Carl Larsson. 

fredag 25 september 2015

Sara Danius Husmoderns död

Husmoderns död och andra texter är en suverän samling essäer och artiklar av Sara Danius. Det verkar inte finnas någon gräns för all den kunskap Danius besitter när det gäller litteratur i alla dess former och för litteraturvetenskapens därtill hörande teorier. Hon kastar sig utan att snudda vid marken från Bonniers kokbok till Thomas Mann vidare mot Virginia Woolf och Djuna Barnes (inspirerade omgående omläsning av båda författarna) för att sätta kurs mot ett kluster av texter om fotografiets mästare,mode och konstglas.
Det finns lärda människor som får sin omgivning att känna sig som illitterata, obildbara fån men så finns det sådana som Sara Danius som är så tydlig i sitt uttryck att det låter en stackars läsare få känna sig delaktig i tankegångarna. En fantastisk känsla av att förstå fast jag inte kommer att kunna besitta en bråkdel av hennes kunskaper om jag så lever till 100. Efter en läsning av hennes bok vill man veta mer och istället för att sitta med "alla svaren" så travar man iväg till biblioteket med en lång önskelista av nya böcker och verk som hon skapat en nyfikenhet för.

Bildresultat för sara danius husmoderns död

fredag 18 september 2015

Filmprojektet genom Brevnoveller

Nu ligger några filmklipp från adaptionsprojektet på Alma Löv ute. Det har varit en spännande upplevelse att följa manusarbetet och se hur någon annan tolkar min text. Den scen som i princip avslutar novellen har här fått fortsätta och växa ut till en egen liten berättelse. Så nu har jag fått vara med om två tolkningar/omarbetningar, den första var när jag vann Litteraturmagazinet/Brevnovellers tävling och skådespelaren Ruben Lopez spelade upp några scener ur de tävlande bidragen.


Den 3-7 juni 2015 genomförde Brevnoveller ett unikt projekt rum på konstmuseet Alma Löv i Värmland med adaption som tema.
I en kreativ workshop har scener ur åtta av Brevnovellers publicerade noveller adapterats till film av elever från Broby Grafiskas yrkeshögskola för manusförfattare. Syftet var att undersöka den kreativa processen med att ta litteratur till filmens medium.
Deltagarna fick först under ca 1 månads tid arbeta fram manus baserat på novellerna. På Alma löv fick de sedan ett intensivt dygn på sig att filma och klippa ihop korta nyckelscener. Till sin hjälp hade de författarna själva som givit feedback på deras manus, en regicoach, professionella skådespelare och teknisk assistans.

fredag 11 september 2015

Noveller i Lund

I helgen arrangeras en novellfestival i Lund för att belysa novellens ställning och betydelse inom litteraturen. Lite symtomatiskt kallas ett av seminarierna "Varför skriver du inte en roman istället?". En inte ovanlig fråga till novellister. Som om det skulle vara sämre kvalitet på en text av Alice Munro, Jonas Karlsson, Edith Pearlman eller Raymond Carver för att de väljer novellformatet.
Skaffa lite kulturkapital och livskvalitet - läs en novell!




måndag 7 september 2015

Kulturnyheterna och Sara Broos



I kväll sänds ett inslag med Sara Broos och filmmanusutbildningen i Värmland. Jag hade äran att få min text "Pizzaskäraren" uttagen tillsammans med andra noveller i ett samarbetsprojekt där novellerna arbetades om till filmmanus under våren. Det var en rolig upplevelse att ge feedback på det manus som min novell förvandlats till. Den förvandlingsresa som texten gjorde gav en ytterligare dimension för mig och en inblick i hur en av mina texter tolkades i andras ögon. Definitivt mersmak för liknande samarbete.

Sara Broos vill förändra svenskt filmberättande

Sara Broos föreläser i Sunne.
Sara Broos föreläser i Sunne. Foto: Linda Malm
Tekniken, regissörerna och skådespelarna finns men svensk film behöver bättre manus. Så har kritiken låtit under många år. Filmskaparen Sara Broos vill ändra på det. I de värmländska skogarna utanför Sunne driver hon manusutbildningen som har resan och förvirringen som metod.
Alma Lövs lada kanske låter som en plats präglad av värmländsk allmoge, men det är ingen vanlig lada. Alma Löv är en fiktiv gestalt och ett slags gäck med den personkult som till viss del råder i trakterna. Platsen ligger inte långt från Selma Lagerlöfs Mårbacka, och det var häromkring Gustaf Fröding strövtågade. Här finns en lång tradition av berättande.
Den stora röda ladan kallas också Paleis Pranjestraat och är ett konstprojekt med en mängd verksamheter. Tanken är att visa att även landsbygden kan vara en plats inte bara för det traditionella, utan också för det framåtblickande.
Här anordnas årligen en Fassbinderfestival, och i skogarna runtomkring står 16 paviljonger fyllda med samtida konst. I området samlas det värmländska avantgardet och här träffas för första gången de 16 nya elever som är antagna till Almas manusutbildning.

Platsens betydelse

Att det blev just här är ingen slump. Sara Broos, utbildningens konstnärliga ledare, tröttnade på filmvärldens slutna rum och Värmland är den ambulerande utbildningens första destination. Därefter väntar träffar i Göteborg, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och kanske Zarajevo.
– Drivkraften till att jag startade upp den här utbildningen var att jag ofta kände mig väldigt liten i olika sammanhang, på olika utbildningar. Det var en institution som tog över och som individ liksom bara smälte man ihop och blev en del av en stor massa. Det fanns inte någon personlig, tydlig avsändare.
– Mitt favoritcitat är från en Leonard Cohen-sång. ”There is a crack in everything, that's how the light gets in”. Jag tänker mycket på det, i allt egentligen. Den där sprickan där ljuset kommer in. Det som inte är perfekt, inte är välpolerat. Det är också något med den här platsen. Det blåser in, det är lite skevt, allt är under ständig uppbyggnad, säger Sara Broos.

Nya berättelser

Många av de nya eleverna drivs av en lust att förändra den svenska filmbranschen.
– Jag är skådespelare och jag satt och väntade på bättre roller, bättre historier. Åren gick och jag kände att det blev inte riktigt så. Jag kände en saknad av andra kroppar och andra historier, andra människor, som väldigt sällan skildras på film, säger Sara Zommorodi.
Hon får medhåll från Arazo Arif.
– Jag tänker att svensk filmindustri inte är rättvis som den ser ut i dag och att det saknas konstnärlig frihet. Jag tänker att svensk film är väldigt styrd av rådande normer, säger hon.

Resan som metod

Från och med den här terminen har konstprojektet Alma Löv tagit över utbildningen från Sunne kommun. Det innebär att Sara Broos får större frihet att utveckla sin speciella metodik. Hon vill rikta blicken ännu mer utåt, bortom landets gränser.
– Jag älskar tåg, det långsamma sättet att resa på. Jag skulle vilja ta med en grupp manusförfattare och filmare på en tågresa genom Europa, med olika uppehåll längs vägen, och se vad som sker. Vad sker med det du skriver, hur kan du ta in allt det du upplever i ditt berättande? Sedan tror jag också på det här med förvirring. Att inte veta riktigt.

Den egna erfarenheten

Men lika viktig som blickens riktning utåt är dess riktning inåt. Sara Broos egna filmer är ofta djupt personliga. I ”För dig naken” berättar hon om gudfadern, konstnären Lars Lerin, och hans längtan efter kärlek. I sin nya film ”Reflektioner”, som har premiär 2016, utforskar hon relationen med sin mor. Att hitta den egna rösten är en del av det hon nu försöker lära ut.
Dev Karnal Fridén lockades att söka utbildningen för att han inspirerades av Sara Broos subjektiva berättarstil.
– Min farsa lämnade oss för ett tag sen och då ville jag göra en film om honom. Annars vill jag göra filmer som bränner och som berör på ett sätt som kanske inte visats förut. Att ge människor som inte har så mycket röster att själva att göra film, en plats att synas. Jag är uppvuxen i förorten till exempel. Det finns förortsskildringar som är fantastiska, men det finns också förortsskildringar som inte träffar riktigt. Då vet jag att det finns jobb kvar att göra, säger han.
Utbildningen pågår i ett år. Tidigare studenter är bland andra Alexandra Dahlström, Sara Villius och Milad Alami.
Se ett inslag från manusskolan i kvällens sändning av Kulturnyheterna klockan 18.13 i SVT1.
Publicerad:
Uppdaterad:

fredag 28 augusti 2015

Kräftor och champagne


Det finns säkert en glädje i att leva med en hipster på Södermalm som odlar sitt skägg och sina tatueringar och lämnar in surdegen på dagis. Men jag är fullt nöjd med en pensionär i Småland.
Att komma hem efter en lång arbetsdag en vanlig torsdag och tro att kvällsmaten kommer bestå av uppvärmda rester och mötas av det här!

Hembakat "kräftbröd", en slags Albert Engström-variant av focaccia och en anständig champagne till...

...svenska kräftor!
En liten "Fröken Nielsen" slank också ner.

måndag 27 juli 2015

Stockhultsgårdens tebod

Det finns ett ställe som inte gör någon som helst reklam för sig. Det är knappt så du hittar en vägbeskrivning dit, där är ingen skyltning och vägarna anges som "namnlösa" i din GPS.
 
 

 


När du kört förbi det sista utrote som du tror existerar så ska du köra lite till. Sväng vänster och vänster igen. Där ute i skogen kan du köpa fantastiskt gott te, scones med clotted cream eller morotskaka eller något annat lika gott. Du får vänta ett tag på dina scones för de bakas allteftersom man beställer. Som gjort för att stressa av och hinna börja samtala med bordsgrannarna.
 
 
När du fikat klart kan du handla med dig lite te hem eller någon pryttel. 160 sorters te finns det i sortimentet. Man kunde ju önska att det hade varit lika svårt att hitta därifrån som att hitta dit så man kunnat få en hygglig chans att bli fast för en längre tid.
 


onsdag 8 juli 2015

Saint Malo, Bretagne

I piraternas huvudfäste på den franska kusten, Saint Malo, fick vi en soldag. Det måste vara ultimata stadslivet att få bo i en gammal stad med mycket historia och med stranden precis nedanför stadsmurarna.
 

Utanför de gamla stadsmurarna kan man promenera ut på piren och se inloppet där båtarna till Guernsey går ut.


 
Som i så många andra städer runt om i världen så finns det statyer av män som pekar i olika riktningar och gärna i motvind. De pekar på fiendeflottor, nyupptäckta länder, närmsta taxistation eller korvmojjen. Den här jycken "upptäckte" Kanada. Hur man nu kan upptäcka något där det redan bor folk. Men invånarna i Saint Malo verkar nöjda för nu har de ett kulturutbyte med Quebec som inbegriper dans, musik, konst och teater.

 Herrn nedan föreställer upptäckaren Jacques Cartier.
 

 Robert Surcouf var namnet på näste pekare. Han var en oförskräckt sjörövare (eller  med andra ord, av kungen utsedd kapare). Så det är ingen nyhet att staten utser rövare som lägger rabarber på andras egendom.

 
 
 
 
Den gamla befästningen, Fort National, som ligger på en klippö utanför stan fungerar numera som utflyktsmål. Bilderna visar att folk vid ebb kommer torrskodda ut dit och sådana här varma dagar är där fullt med badgäster.


 
 
 

Ingen stor stad utan en stor författare. Chateaubriand är inte bara påhittare av en köttbit som serveras med bearnaisesås utan var också en av romantikens författare och medlem av franska akademien. Född i Saint Malo och begraven på en ö strax utanför. Däremellan hann han med att vara politiker, militär, författare och samhällskritiker. Han lär ha sagt
"Den sanna lyckan kostar inte mycket; om den är dyr är den inte av någon bra sort."
 


 
Ett ganska imponerande kommunhus även om det säkert kan råda delade meningar om bekvämligheten i att jobba innanför stenväggarna. Ergonomi och arbetsmiljö var inte riktigt vad piraterna hade som första prioritet när de jobbade fram själva stadskonceptet.
 En obehaglig och tack och lov nedlagd säkerhetsidé fanns under 1700-talet. Vid mörkrets inbrott ljöd en klocka och då släpptes 24 engelska mastiffer lösa på stadens gator för att hålla obehöriga (vad det nu var) borta och se till så att folk höll sig inomhus. I gryningen blåstes det i ett horn och hundarna återvände till den hundgård som låg inunder en av försvarsmurarna. Hundarna är borta sedan länge men klockan i stadshusets torn slår varje kväll.



måndag 6 juli 2015

Le Val, Bretagne, kvällsmat på slottet

Vi lämnar vår flygelbyggnad för att inta supén. Någon på bygget är galet förtjust i kakel och har gjort sitt bästa för att fylla husen med det.
 
 
Så här ser livet ut inifrån matsalen...
 
 
 ... och så här är det att stå utanför och tittat in.
 
 
Så vad är då en bal på slottet jämfört med en gryta musslor vid stranden. Ja, typ som natt och dag. Där vi åt musslor så kom serveringskillen ut i en gammal t-shirt och skruvade korken av en flaska kallt vitt vin. Här kommer det två kostymklädda, allvarliga, unga män och visar fram en vinlista där det finns rödtjut som går på 1600 euro. Vi avböjer. En halvpanna vitt som håller hygglig standard får bli valet till rätten nedan. Någon som undrar vad det är? Det gjorde vi. Först kom en av kostymerna in och ställde ner tallrikarna framför oss utan någon vätska i, bara ingredienserna. Med en viskande "jag-beklagar-sorgen"-röst förklarade han för oss att det vi hade framför oss var finhackat äpple och ingefära med en (EN, ETTA,UNO) gåsleverpastejfylld ravioli. Bakom honom stod den andre dupontaren redo. Med samma viskröst berättade han att han nu skulle slå på kokt sellerivatten på hacket och raviolin (ravioli i singular), så det gjorde han med en silverkanna. Jag hade extremt svårt att hålla ihop ansiktet.
 
 
Huvudrätten, någon slags ytterfilé med rödvinssås och lite annat krafs kändes mer som hemma. Mycket lättare att se allvarlig och intresserad ut inför Dupontarna nu när man haft soppan att träna på. Någon i serveringen drog på lite gamla Frank Sinatra-hits i högtalarsystemet (mycket diskret gömt bakom gardinerna men ändå). Fråga mig inte om syftet, kanske hade det med det kokta sellerivattnet att göra.
 

 
Till efterrätten hade vi fattat galoppen och såg precis lika gravallvarliga ut som resten av salongen. Attan vet om inte stämningen hade stigit något bland övriga gäster i takt med att innehållet i vinflaskorna sjönk för de nickade vänligt och önskade bon appetit åt de fnissande vikingarna i hörnet. 
 


 
Efter kaffet tackade vi för oss och tog en runda i trädgården för att smälta maten (särskilt den jävla lilla raviolin) och upplevelserna.
Och dammen kändes rätt okey i  den här miljön men vad den lilla damen gör på jättens fot uppe i vänstra hörnet och var resten av jätten tagit vägen, det fick vi inget svar på.
 

Plötsligt dyker en staty av Obelix och Idefix upp i trädgården. På marmorskivan bredvid står det inristat att "Romarna är ett dåraktigt folk". Vi vet inte bakgrunden till det här uttalandet men det finns säkert belägg för det. Något måste ha gjort att Gandalf hotellägare kände att han behövde göra en markering av något slag. Sätta ner foten gentemot romarna. Visa var bordet ska stå.
 

Så vacklade vi hem mellan rosenbuskarna, fulla av sellerivatten, vin, intryck och undringar.




 

Le Val, Bretagne, musselbankar i väntan på supé

Så vad gör man på slottet i väntan på kvällen och den bokade supén? Eftersom det första intrycket av hotellet givit oss en något mystifik känsla så tar vi stigen genom skogen ner till havet där vi förstått  att det finns någon form av servering. Det kan vara bra med lite lunch om man nu blir serverad spindelsoppa och sillagröt till kvällsmat.
 
 
Nere vid stranden får vi en upplevelse som klart räddar hela dagen oavsett vad som händer efter lunch. I den här oansenliga skaldjursbutiken och uteserveringen äter vi vårt livs bästa Moules frites. Vem hade kunnat ana vilka sensationer en sådan här utansida döljer?
 
 
Inne i butiken bor en hummer stor som en schäferhund. Vi vågade inte tala med den, inte heller begära den till lunch. De andra humrarna längst ner i bild är vad vi hemma skulle kalla stora.
 

 
Så hur ser den godaste maten ut? Tja, så här. Sorry alla andra som tror de ätit gott. En plastbytta med pommes och en gryta musslor. Men vilka musslor! Så färska så de inte hunnit få prästbetyget utskrivet. Vi frågade den go'e killen som serverade oss var de kom ifrån och då pekade han bara nerför backen och sa att vi kunde gå och titta efter själva när vi ätit klart. Tilläggas ska att ägaren och killen som serverade stannade kvar och höll extra öppet för oss och ett annat par - superservice.

 
Men är man i Frankrike får man inte gå från bordet utan dessert så det här trollades fram, citronsorbet i skalet, perfekt efter musslorna.
 
 
Sen finns det andra uppfattningar om vad en dessert är. Men citron fanns med på tallriken i alla fall.
 
 
Fördelen med att äta på sådana här ställen är att man kan spilla och kladda så mycket man vill, det gör ingenting. Snarare ingår det i upplevelsen. Det som inte brukar ingå i upplevelsen är det som vi fick vara med om efteråt. Vi gick och tittade på maten, inte köket, utan maten. Nere vid stranden låg musselbankarna och det var ebb så vi kunde gå ut och vandra runt mellan dem som i en park.
 
 
När det är flod går vattnet över pålarna där musslorna växer.
 
 
Hur många gånger har man inte fått höra att man inte ska leka med maten? Och nu, nu så får man traska runt i den så mycket man vill tills tidvattnet vänder.
 
 
 
 
 
Till och med lite travträning fick plats på stranden.
 
 
Sådana här fötter blir det när man klafsat runt i havet och tittat på musslor. Ingenting som duger för en kväll på slottet. Möjligen på någon festival. Fy på mig! Marsch hem och tvaga.
 

För säkerhets skull smyger vi in bakvägen.