Det finns saker som man inte tror hör en till.
Sånt som bara är för andra.
Som att få sin dikt uppläst i P1.
Som att få ett meddelande från en gammal
arbetskamrat som skriver
hur hon lyssnar på
Mija Åhlanders text
i
Dagens dikt.
Sånt som inte händer.
Och så händer det.
En läsning av Cecilia Lindqvist som gör att jag
plötsligt hör mina ord som nya och dikten
står inte där på darriga ben längre,
nej, den hör hemma.
Så som jag vill att den ska höra hemma hos oss
med brutna ryggar och levande drömmar.
.png)
