Work in progress - så skriver det sig

Märkligt detta att drömma ihop ett helt hus.
Vaknar 02.47 och har delar av texten klar att slå ner i rätt ordning på tangentbordet.
Så går det när en avslutar kvällen med att titta på ett smycke från Stinas skattkammare. 

Du vill titta in. Trycka ner det väl använda dörrhandtaget i mässing. Ett gammalt handtag på en gammal dörr. Den grågröna oljefärgen som dörren målats med för länge sedan har, kring handtaget och på dörrkanten där en hand så lätt lägger sig för att dra igen dörren efter sig, slitits ner till träet. Vid slitytorna kan man se att dörren haft tre olika färger, mörkbrun (en ådring som imiterar ädelträ), en dovt blå och nu denna grågröna färg som påminner om den nyans som havet kan ha strax innan man förstår att det ska komma en storm, den grågröna lyster som du kan hitta på insidan av ett ostronskal.

Du känner dig ambivalent till den grågröna, solida trädörren med mässingshandtaget och de handsmidda gångjärnen. Kan inte låta bli att smeka den nötta, lena färgen. Känna hur det tunga, långsamt växta och noga utvalda träet låter din hand vila mot sig, svalt och lugnt. Det är en trygghet i det. Samtidigt, en djupt ner i dig boende ilska över hur den här dörren funnits långt innan du var påtänkt, långt innan ens dina far- och morföräldrar var påtänkta. Människor som fötts och dött, arbetat, sörjt, slitit, älskat och hatat för att till slut varit tvungna att dö ifrån allt, ofta med en blandning av sorg och förvåning över att allt så plötsligt tog slut. Under tiden har den här dörren bara hängt här, övermagad och förfinad av sitt gedigna hantverksursprung, ägarnas omsorg och dess vetskap att den innebär öppningen till det märkvärdigaste rummet i huset. Ett rum som alltid funnits och som långsamt ackumulerat tidigare ägares livsgärningar. Ett rum som innehåller artefakter med hemliga historier. Ett rum där man genom tiden kunnat hitta förunderliga människor. Tingen och människorna följer varandra tills någon av dem tar slut. Vi ska gå in i rummet nu, men också senare, vid andra tillfällen. Nedslagna som pålar i tiden står dessa människor med sina ting och sina drömmar, sina handlingar och sina konsekvenser. Bara dörren lever i tid efter tid, låter sig öppnas och stängas, låter scenarier skifta innanför och utanför sig själv. En dörr.

Dörren öppnas och tröskeln överskrids. Rummet ligger vilande i ett svagt vinterljus, det ljus som så förrädiskt kan lura dig att tro det är sent på eftermiddagen när det i verkligheten är mitt på dagen, det blir inte ljusare men det är ett ljus som dröjer sig kvar, står på lut utanför fönstret, smyger sig in i rummet från de två fönstren. Det ena vänt mot trädgården, ett västerfönster, det andra mot staden och gatorna ner mot hamnen, ett norrfönster. Konstnärer och målares vädersträck, ett norrfönster ger rätt ljus för färgerna, inte nödvändigtvis rätt ljus för de levande. Det ljuset som behagar de levande kommer från väst, från trädgården därutanför. Vi kommer tillbaka till den.

Rummet är för tillfället tomt. Du hör röster som vindlar sig fram till dig, genom den långa, korridorliknande hallen bortifrån köksregionerna. Rop och stoj, några barnröster och över dem svävar en sträng kvinnoröst som delar ut förmaningar till barnen, order till kökspigorna och befallningar till drängen som baxar in ved till spisen och drar öltunnor genom köket ut i källarförrådet som ligger in mot gården en halvtrappa ner från den stenlagda kvadrat som huset sluter sig om, en kvadrat med en brunn i mitten. Brunnens skyddade placering är ett minne från krigstider när brist på vatten kunde få ett folk under belägring ner på knä.

Du smyger dig in. De smala parkettstavarna i diamantmönster kvider lågt när du på tå tar dig fram till rummets mitt, där sätter du fötterna på en orientalisk matta och allt blir åter tyst. Med dörren stängd hörs inte längre rösterna från köksregionen. Istället letar sig det ensamma kvittret från en vinterfågel i trädgården in till dig och blandar sig med vagnarnas gnissel och skumpande nerifrån den kullerstensbelagda gatan. Ljudet från hästarnas hovslag, slamret från tunnorna som lastas på och av vid hamnmagasinet och ropen från grovarbetare och försäljare som munhuggs omsluts av det eviga suset från havet, idag lojt och stilla, våghävor tröga av vinterkylan.