1973

Min mamma hade TV:n på. Mitt på dagen.

Vi drack kaffe ur en TV-kanna, åt bredda smörgåsar.

Kungen var död.

Mitt på dagen.

Nu grävdes han ner.

Mitt på dagen.

Mamma sa åt mig att det var bäst att titta för det var nog sista gången,

sista gången, sa hon, som hon skulle få uppleva en kungabegravning.

När hon sagt det höll jag ett öga på henne och ett öga på begravningen.

För det var ju både första och sista gången i mitt liv som jag skulle få se

min mamma titta på en Kungabegravning.

I tidningen visades bilder på människor i ett bankvalv.

De hade snaror runt halsen.

Det var ovanligt.

Men, det var nog inte sista gången man fick se något sådant

sa min mamma.

Det här var nog bara början.

På vinden i församlingshemmet gick jag i tredje klass.

I byxor av bredspårig manchester.

I samlingssalen på bottenvåningen hängde ett oljetryck som föreställde

JESUS

Han var mild i färgerna och suddig i konturerna.

Med våta cockerspanielögon såg han upp mot taket.

Varje vecka hade vi musikundervisning i samlingssalen.

Sång och triangelspel.

Så att vi senare skulle kunna välja mellan flöjt och mandolin.

Där satt vi i ring under Jesustavlan och sjöng

”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.”

Det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde något sådant.