Dag 19

Vi har övernattat utanför Lyon i Bron. Det kändes inte illa att avfarten hit hette "Albert Camus" (även om författaren i fråga dog i en bilolycka) och att hotellet låg nära skolan "Lycée Jean-Paul Sartre". Två av mina favoritgubbar.
Det tog ett par timmar att bila över centralmassivet mot Loiredalen, en upplevelse i fullständigt skyfall.
Men allt har ett slut och ibland ett lyckligt sådant. Moules frites innan vi besökte Abbaye de Noirlac, ett cistercienskloster från 1136.

Eller ja, de började bygga 1136 men sen fortsatte det av och till med avbrott för krig och revolutioner.

I trädgården fanns en installation bestående av skottkärror som utsmyckats och planterats i.

Fast för min del var det de gamla träden utmed klosterträdgårdens gångar som knep hjärtat.

Inne i klostret hade en konstnär placerat ut olika perpetuum mobile, evighetsmaskiner. Så eviga lär de knappast bli men de fungerar bra med en rörelsedetektor till ingångsättare.

En god gärning som genomfördes i klostret även om deras kristliga gärning låg bakom 1939 var att ge husrum åt kvinnor och barn som flytt Francos diktatur i Spanien.

Kör man utanför vägtullarna så kommer man genom små byar som ser helt obefolkade ut. Men ett trafikljus har de, och tro mig, det kom korsande trafik! Fast det var måndag och långt till löning.

Viker man av från motorvägarna så får man det här också. Hav av solrosor!

Framme i den lilla byn Chambon-sur-Cisse utanför Blois där vi ska bo gick vi på tur utmed byvägen. Tro mig, vi sprang på en installationsutställning till, helt surrealistiskt. "Hem till byn" möter Dali!

I kväll tittar den här gynnaren ner på mig när vi sitter i stugan och  tar ett stilla glas vin och tackar för dagen.



Dag 18

Lämnar Fréjus med en genomtrevlig hotellägare som springer ut på gatan för att ropa "bon voyage!" efter oss. Vi styr först mot Grasse, parfymstaden, för att påbörja Route Napoleon. Härföraren för denna expedition syns nedan.

 Det går uppför, eller utför beroende på vilket håll man kommer från. Vi kör samma riktning som Napoleon traskade, uppför. Något mulet. Vad var det Gunnar Wiklund sjöng? "Tala närmre, håll telefonen intill din mun", kanske det var här han var när telefonledningarna drogs.



Mer uppförsbacke. Den franska motsvarigheten till vägverket har stort förtroende för oss trafikanter och tycker att vi gott kan köra i 90 på vägar som viker sig på mitten i var och varannan krök.

Paus vid vägkanten. Värmen har gått från +28 till +19 och blommorna föredrar tydligen det senare. (+33 när vi kom ner till Grenoble)



 Om man bor så här, funderar man då någon gång på att man glömt att köpa ägg och vänder om?

Ovan molnen. Vackert väder så det smäller om det och mera berg. Det känns som om man kör i ett vykort. Motorcyklisterna kör också som i en annan verklighet. De verkar vara varma anhängare till organdonation och går före med gott exempel.

Paus och förarbyte. Spöket pekar ut vackra vyer och ställen där Napoleon vilade fötterna. Ja, och så var det det här med berg. Och mera berg.



Kyrkan har sett till att hålla sig framme. Så fort det sticker upp en liten bergsknalle ovanför de andra så har någon nitisk tjänare av Herren varit där och klämt dit en byggnad. "Närmare Gud till dig" är inget skämt på de här höjderna.

Jag kan verkligen höra mäklaren. "En fantastisk bit mark för ett unikt hem! Låt huset bli en del av tomtens form. Ingen kommer att komma i närheten av något liknande. Tro mig! Fallande stenar? Nej, nej, det här är urberg."

När man kommer så högt upp som man tror att det går att komma så dyker det upp nya bergskammar i fjärran. Hur gick pratet bland Napoleon och hans soldater under de dagar de behövde för att ta sig över och igenom?

"Va' fan Napoleon! Ett berg till!"

"Ta det lugnt killar. Vi ska snart svänga vänster."

"Har man hört den förut."

Men snabb var den lille rackaren. På tre veckor tog han sig från Elbe till Paris våren 1815. Sen gick det åt pipsvängen i Waterloo men det är en annan schlagerhistoria.

Men ju vackrare vädret blir och ju grönare ängar och gladare kor som syns så bleknar Napoleon bort och man börjar så smått gnola på "Sound of Music".

På väg ner, fast man inte kan tro det. Vi närmar oss Grenoble.

Allting har ett slut. Så också relationen mellan mig och min Zlatan-tröja. Den var med när jag körde Route Napoleon, en värdig avslutning.



 

Dag 17

Truppförflyttelse. Madame B vinkade av oss och vi henne. Hon hoppades att få se oss igen. Jag har inget emot det. Vi packade bilen (det går bara inte att köpa allt vin man ser och  smakar) och gav oss av mot Aix-en-Provence för att titta på lite konst och folkliv. Stan kändes väldigt 1800-tal även om delar av den är ännu äldre (romarna var här så klart). Man har varit klok nog att slå mynt av sin konstnär Cézanne.

Vi besökte Museum Granet (strängt fotoförbud) och gick i Cézannes fotspår, åtminstone några av dem. Gatan upp mot katedralen där också muséet ligger är en bit av "pilgrimsvandringen". http://www.museegranet-aixenprovence.fr/www/index4.html





För att hålla oss turister på "den rätta vägen" så finns det sådana här markörer inlagda i trottoaren. Så man inte traskar runt där och tror att man går i någon annans fotspår än den store konstnärens. Lite lustigt känns det med tanke på att Cézanne var känd för att inte vilja ha med folk att göra.

Här är i alla fall en som inte har något emot att prata med folk av skilda slag. På bilden syns också en av stadens alla fontäner.



Det finns hur många små gränder och prång som helst och det är inte alls svårt att gå vilse. Trevlig vilsegång är det också. Skylten om att alla fordon bogseras bort är spännande. Om man nu skulle lyckas få in ett fordon i en sån här gränd hur ska då bärgningsbilen lyckas ta sig dit?





En annan plats som hade strängt fotoförbud var Cézannes ateljé som står kvar som den såg ut när han dog 1906. http://www.atelier-cezanne.com/

Spöket fick i alla fall följa med in till guidens stora förtjusning. Huset ligger i ett område som vid 1900-talets början låg utanför stan och gav den lugn och ro som konstnären ville ha. När han dog kom familjen dit och tog med sig de 500 verk som stod i huset men lämnade all rekvisita som de ansåg som ointressanta. Genom entusiaster och lyckliga omständigheter bevarades de och jag måste erkänna att det var en särskild känsla att se just de krukor, vaser och kannor i original som finns återgivna på några av världens mest kända tavlor.



Rejäla ljusinsläpp hade mannen när han målade och då har jag ändå inte fått lov att fotografer ateljésidan.

Här ser vi berget som förekommer på många av Cézannes verk, Mont Sainte-Victoire. Det som däremot inte syns är att det är 33 grader varmt men Spöket är väl övad för klimatförändringar och utsöndrar icke en droppe svett.

Här har vi kommit till Fréjus för övernattning.



Bästa ostrestaurangen i området! Spöket är suddig av salighet över delikatesserna!

Tänk att man kan se virkade lyktstolpar utan att ha petat i sig en droppe alkohol.



Dag 16

Ett dagen efter-inlägg. Gårdagen började med stora vågor och dålig internetanknytning.

Ingenting varar dock för evigt och fransmännen (och någon till som har husamorteringar ihop med mig) förberedde sig för fotbollen. Ett oväder till. Frankrike utslaget men inte nerslaget. "Vårt" torg där vi kunnat betrakta livet i staden från första parkett förvandlades än en gång. Nu dök det upp en busslast med dansare och musiker.



  

Så här höll det på till fram på småtimmarna. Pigga rackare, fransmännen. Grand final på vår bad och solvecka i Le Barcarès.

Dag 15

Sol och bad på programmet. För övrigt så var det dags att smaka några av regionens viner. Resan igår gick förbi några av de kända vingårdarna. Så idag avsmakade vi lite rött från Valmy och Collioure. En behaglig dag med andra ord. Kändes väldigt franskt, gubbar som spelar boule, folk som promenerar förbi med en baguette under armen.

Läsning av Antoine Compagnons En sommar med Montaigne kändes helt i fas. "...resandet är en nyttig övning. Själen övas oavbrutet när den iakttar okända och nya saker, och som jag ofta har sagt vet jag inget bättre sätt att forma en människas liv än att ständigt ställa henne inför den stora mångfalden av andra liv, tankar och sedvänjor..." Helt rätt och riktigt tänkte jag där jag satt tillbakalutad med min bok. En lugn och kontemplativ kväll på balkongen. Trodde jag! Ha! Alltid lär man sig något nytt. Upp på torget svänger en skåpbil med namnet Alain Bringay målat på sidan. Halv tio på kvällen dra det igång med det jag skulle kalla en blandning mellan cirkusmusik och fågeldansen men jag misstänker att det är min totala oförmåga till musikalitet som gör att jag inte känner igen och kan skilja på rumba, cha-cha, polka, vals, tango, foxtrott och lokala varianter av hopp-snurr-fram-och-bak-åt-sidan. Med andra ord en musikalisk variant av surrealismen som vi upplevde igår på Dalí-muséet. Riktigt duktiga musiker i vilket fall, sax och trumpet så att medelhavet kryllade sig.



Dag 14

Morgonen började med att vi återvände till brottsplatsen, marknaden nedanför vår balkong och denna gång köpte vi 5 burkar oliver. Numera lever vi på dem tillsammans med lite bröd och vin.

Vi tog en tur in till Spanien och den lilla staden Figueres där Salvador Dalí både föddes och dog. Han är till på köpet begravd mitt i muséet. Så här nöjd är Spöket över att vara på konstutflykt, eller konstig utflykt!

Utanför entrén finns den här väggmålningen. Stegen som börjar utanför tavlan och försvinner upp i tomma intet påminner mig om Ludwig Wittgenstein (Man måste kasta bort stegen när man klättrat upp på den).

Ett annat konstverk utanför muséet visar vad man kan göra om man har 17 normalstora traktordäck. Man kan trava dem ovanpå varandra och sedan sätta sig högst upp och vila (alternativt tänka (vilket kan vara ganska vilsam även det)). Glöm inte att det ska vara 17 däck, rumstempererade.

Så här har Dalí det på innergården. Inte den typiska villaträdgården kanske men det växer bra på väggarna.

Och precis som i sången om den gamla forden så står det även på denna gård en bil. Något aningens väl tilltaget kylarmärke.

På insidan fick vi se vad jag tror är en hyllning till Mae West om jag inte missminner mig. Ett vardagsrum för den som vill att grannarna ska ha något att prata om.



Takdekorationerna känns mer inspirerade av Monty Pythons stora fot som brukar krossa sketcher än sixtinska kapellet.

Efter all konst tog vi oss tillbaka över franska gränsen till den lilla kuststaden Collioure. Senaste stora balunsen som den här stan var med om var under 1600-talet när musketörerna (ja, D'Artagnan och kompani) tog tillbaka staden och fortet från spanjorerna. Men även visigoterna har haft lönehelg här och det vet vi ju hur det gick för dem. Ingen har sett till dem på evigheter!

Vacker utsikt från den ena befästningen till den andra är det i alla fall och vi lärde oss en ny variant av crepes. Nere vid hamnen beställde vi varsin kaffe och en crepes med Grand marnier.  Döm om vår förvåning när vi fick in varsin pannkaka och sen blev ombedda att hälla över så mycket Grand marnier vi själva ville ha från en trelitersflaska.



Kvällen på balkongen blev så här lugn. Plötsligt kör det fram två skåpbilar och lastar ut olika sorters brädspel (corong som jag inte sett sen 80-talet, minibiljard, kasta bollar och ringar och pinnar) tillsammans med tre hoppborgar. Vid tio på kvällen var det fortfarande full speta på torget. Supertrevligt!



Dag 13

Ägnade förmiddagen åt en vandringsled som går genom ett naturområde med rikt fågelliv. Men precis som vår vän Kalle på julafton så var jag en lika hopplös fågelfotograf. Några vackra naturbilder blev det i alla fall.



Vandringsleder går ända fram till Rivesaltes, en ort som bland annat är känd för sina goda viner. Men idag blandar vi inte vin och vandring utan sparar vingårdarna till längre fram i veckan.

Ett rejält åskoväder drog in framåt kvällen och det var en mäktig syn med blixtarna över Medelhavet. Regnet gav oss anledning att tillbringa några timmar i lägenheten och då är läsning en perfekt syssla. Avslutade Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Boken ligger till grund för den serie som SVT sänder om första världskriget i sommar. Läs boken och/eller se teveserien!