Två halsband av Stina Berge och allt som händer i mitt huvud

Salamandern var enlig medeltida folktro en elementarande förknippad med elden.

Frans I i Frankrike (1494-1547) fyllde sina slott, bland annat Blois, Chambord och Fontainebleau, med avbildningar av salamandrar.

Han avslöjade aldrig varför det mytologiska djuret låg honom så varmt om hjärtat.

Varför bryr jag mig om det?

Jo, Frans I var den renässansfurste (kung) som bestämde sig för att konst, kultur, litteratur och musik var ett starkare maktvapen än krig. (Nä, han hittade inte på Eurovision song contest). Den konst han införskaffade ligger till grund för Louvrens samlingar och han bjöd in flertalet kända konstnärer och öppnade sitt kungliga bibliotek för allmänheten.

På slottet Chambord gick han helt "berserk" och lyckades klämma dit inte mindre än 800 salamandrar.

Blingblingsalamander på spiselfronten i Blois slott.

Frans I hade bland annat den goda smaken att bjuda in Leonardo da Vinci till att bo i det här lilla huset bredvid sitt eget slott Chateau d'Amboise. Det var också här som Leonardo dog med sin Mona Lisa ihoprullad under sängen (därav att damen hamnade på Louvren)

Lite högtidlig känsla att stå i samma kök där da Vinci brukade käka sin grönsakssoppa (tydligen vegetarian enligt infon). Han trivdes bäst med att äta hos köksan.

I parken utanför kan besökare uppleva da Vincis verk på ett annat vis än på museum. Tämligen trivsamt och lite mystifikt att stöta på "Damen med hermelin".

Så till halsbandet som Stina Berge döpt till "Stairway to heaven".

Genast jag såg det så tänkte jag Ludwig Wittgenstein!

Varför?

Hans "Tractatus" avslutas med att Wittgenstein ser sina satser i skriften som en stege, som när läsaren klättrat upp ska sparkas undan.

Jag gör inga anspråk på att på något vis begripa mig på filosofi, jag bara försöker klättra och sparka undan stegar.

Besökte Wittgensteins grav i Cambridge.

Kyrkogården är ett område som ska få återgå till naturen - en vacker tanke - något som känns väldigt romantiskt (och lite steampunk).

Fler än jag som besöker platsen och lämnar sina alldeles egna ölöppnare, maskotar, stenar och kottar.

Stillsam info, inga åthävor.

Samma sommar som jag var i Cambridge besökte jag också Figueres där Salvador Dalí är begravd i sitt museum. Utanför hittade jag den här stegen, ännu en att klättra upp på och sparka undan.

För övrigt ska jag nu vara tyst och bära mina halsband.

Dag 14

Morgonen började med att vi återvände till brottsplatsen, marknaden nedanför vår balkong och denna gång köpte vi 5 burkar oliver. Numera lever vi på dem tillsammans med lite bröd och vin.

Vi tog en tur in till Spanien och den lilla staden Figueres där Salvador Dalí både föddes och dog. Han är till på köpet begravd mitt i muséet. Så här nöjd är Spöket över att vara på konstutflykt, eller konstig utflykt!

Utanför entrén finns den här väggmålningen. Stegen som börjar utanför tavlan och försvinner upp i tomma intet påminner mig om Ludwig Wittgenstein (Man måste kasta bort stegen när man klättrat upp på den).

Ett annat konstverk utanför muséet visar vad man kan göra om man har 17 normalstora traktordäck. Man kan trava dem ovanpå varandra och sedan sätta sig högst upp och vila (alternativt tänka (vilket kan vara ganska vilsam även det)). Glöm inte att det ska vara 17 däck, rumstempererade.

Så här har Dalí det på innergården. Inte den typiska villaträdgården kanske men det växer bra på väggarna.

Och precis som i sången om den gamla forden så står det även på denna gård en bil. Något aningens väl tilltaget kylarmärke.

På insidan fick vi se vad jag tror är en hyllning till Mae West om jag inte missminner mig. Ett vardagsrum för den som vill att grannarna ska ha något att prata om.



Takdekorationerna känns mer inspirerade av Monty Pythons stora fot som brukar krossa sketcher än sixtinska kapellet.

Efter all konst tog vi oss tillbaka över franska gränsen till den lilla kuststaden Collioure. Senaste stora balunsen som den här stan var med om var under 1600-talet när musketörerna (ja, D'Artagnan och kompani) tog tillbaka staden och fortet från spanjorerna. Men även visigoterna har haft lönehelg här och det vet vi ju hur det gick för dem. Ingen har sett till dem på evigheter!

Vacker utsikt från den ena befästningen till den andra är det i alla fall och vi lärde oss en ny variant av crepes. Nere vid hamnen beställde vi varsin kaffe och en crepes med Grand marnier.  Döm om vår förvåning när vi fick in varsin pannkaka och sen blev ombedda att hälla över så mycket Grand marnier vi själva ville ha från en trelitersflaska.



Kvällen på balkongen blev så här lugn. Plötsligt kör det fram två skåpbilar och lastar ut olika sorters brädspel (corong som jag inte sett sen 80-talet, minibiljard, kasta bollar och ringar och pinnar) tillsammans med tre hoppborgar. Vid tio på kvällen var det fortfarande full speta på torget. Supertrevligt!