Visar inlägg med etikett Moules Frites. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moules Frites. Visa alla inlägg

måndag 6 juli 2015

Le Val, Bretagne, musselbankar i väntan på supé

Så vad gör man på slottet i väntan på kvällen och den bokade supén? Eftersom det första intrycket av hotellet givit oss en något mystifik känsla så tar vi stigen genom skogen ner till havet där vi förstått  att det finns någon form av servering. Det kan vara bra med lite lunch om man nu blir serverad spindelsoppa och sillagröt till kvällsmat.




Nere vid stranden får vi en upplevelse som klart räddar hela dagen oavsett vad som händer efter lunch. I den här oansenliga skaldjursbutiken och uteserveringen äter vi vårt livs bästa Moules frites. Vem hade kunnat ana vilka sensationer en sådan här utansida döljer?


Inne i butiken bor en hummer stor som en schäferhund. Vi vågade inte tala med den, inte heller begära den till lunch. De andra humrarna längst ner i bild är vad vi hemma skulle kalla stora.


Så hur ser den godaste maten ut? Tja, så här. Sorry alla andra som tror de ätit gott. En plastbytta med pommes och en gryta musslor. Men vilka musslor! Så färska så de inte hunnit få prästbetyget utskrivet. Vi frågade den go'e killen som serverade oss var de kom ifrån och då pekade han bara nerför backen och sa att vi kunde gå och titta efter själva när vi ätit klart. Tilläggas ska att ägaren och killen som serverade stannade kvar och höll extra öppet för oss och ett annat par - superservice.

Men är man i Frankrike får man inte gå från bordet utan dessert så det här trollades fram, citronsorbet i skalet, perfekt efter musslorna.
Sen finns det andra uppfattningar om vad en dessert är. Men citron fanns med på tallriken i alla fall.
Fördelen med att äta på sådana här ställen är att man kan spilla och kladda så mycket man vill, det gör ingenting. Snarare ingår det i upplevelsen. Det som inte brukar ingå i upplevelsen är det som vi fick vara med om efteråt. Vi gick och tittade på maten, inte köket, utan maten. Nere vid stranden låg musselbankarna och det var ebb så vi kunde gå ut och vandra runt mellan dem som i en park.

När det är flod går vattnet över pålarna där musslorna växer.

Hur många gånger har man inte fått höra att man inte ska leka med maten? Och nu, nu så får man traska runt i den så mycket man vill tills tidvattnet vänder.
 
Till och med lite travträning fick plats på stranden.

Sådana här fötter blir det när man klafsat runt i havet och tittat på musslor. Ingenting som duger för en kväll på slottet. Möjligen på någon festival. Fy på mig! Marsch hem och tvaga.

För säkerhets skull smyger vi in bakvägen.









måndag 7 juli 2014

Dag 19

Vi har övernattat utanför Lyon i Bron. Det kändes inte illa att avfarten hit hette "Albert Camus" (även om författaren i fråga dog i en bilolycka) och att hotellet låg nära skolan "Lycée Jean-Paul Sartre". Två av mina favoritgubbar.
Det tog ett par timmar att bila över centralmassivet mot Loiredalen, en upplevelse i fullständigt skyfall.
Men allt har ett slut och ibland ett lyckligt sådant. Moules frites innan vi besökte Abbaye de Noirlac, ett cistercienskloster från 1136.

Eller ja, de började bygga 1136 men sen fortsatte det av och till med avbrott för krig och revolutioner.


I trädgården fanns en installation bestående av skottkärror som utsmyckats och planterats i.


Fast för min del var det de gamla träden utmed klosterträdgårdens gångar som knep hjärtat.


Inne i klostret hade en konstnär placerat ut olika perpetuum mobile, evighetsmaskiner. Så eviga lär de knappast bli men de fungerar bra med en rörelsedetektor till ingångsättare.



En god gärning som genomfördes i klostret även om deras kristliga gärning låg bakom 1939 var att ge husrum åt kvinnor och barn som flytt Francos diktatur i Spanien.



Kör man utanför vägtullarna så kommer man genom små byar som ser helt obefolkade ut. Men ett trafikljus har de, och tro mig, det kom korsande trafik! Fast det var måndag och långt till löning.


Viker man av från motorvägarna så får man det här också. Hav av solrosor!


Framme i den lilla byn Chambon-sur-Cisse utanför Blois där vi ska bo gick vi på tur utmed byvägen. Tro mig, vi sprang på en installationsutställning till, helt surrealistiskt. "Hem till byn" möter Dali!



I kväll tittar den här gynnaren ner på mig när vi sitter i stugan och  tar ett stilla glas vin och tackar för dagen.