SALJESTIPENDIET 2026

 "För att ge stöd till en litterär berättelse om spänningen

mellan modernitet och tradition i den samhällsförändring

som förvandlade de gamla bruksorterna till

sommarstugeparadis."

Så löd motiveringen när jag blev tilldelad Saljestipendiet 2026.

Peter Vikingstad Hermansson, glaskonstnär i Jämshög berättade om saljekulan,

vackert blåst i glas.

Sen följde fint diplom och underhållande tal utdelat av Lars Engqvist, ordförande i Saljesällskapet.

Läs gärna mer i länkarna!

Saljesällskapet

Glaskonstnärer i Jämshög

Och inte att förglömma, Jämshög, världsbokby.

Jämshög världsbokby

Tänk att det kan komma något sådant ur bilderna och rösterna

som ständigt pockar på uppmärksamhet i mitt huvud.

Jag ska med största omtanke låta människorna berätta sina historier,

ge dem tilltro,

låta dem ta plats på pappret,

tvinga mig att tänka om,

tvivla,

pröva,

vänta in,

skriva ner deras tankar och möten,

fantasier och drömmar.

Och när de till slut tycker att det är nog, att allt som behövs är sagt,

då ska jag lägga ifrån mig pennan, slå av datorn,

vänta på en läsare.

PAPPA OCH ARISTOTELES

 

För länge sedan hade jag en pappa som dog

Den 7 mars dör min pappa.

Det var inte alls väntat.

Väntat var besked om lång återhämtning.

Väntat var besked om massiv lunginflammation.

67 år gammal dör han.

Dagen efter kommer provresultatet.

Akut leukemi.

Det blir sällan som väntat.

 

Samma datum, 7 mars, men många år tidigare dör Aristoteles.

Han och pappa hade inte haft så mycket att säga varandra.

Pappa kunde ingen grekiska och Aristoteles, den stackarn,

vad skulle han pratat med en grävmaskinist om?

Men kanske där finns en likhet ändå, mer än dödsdatumet.

De var ju grävande män båda två.

Men på varsitt vis.

Jag vet inte hur väntat det var.

 

Vi hann aldrig till sjukhuset. Han smet ifrån oss.

En sköterska ringde och sa med korta mellanrum i orden:

”Nu dör han.”

”Ni hinner inte.”

”Och vi som gav honom kvällsmat för bara en timme sen.”

”Det var oväntat.”

Vem gav Aristoteles den sista måltiden?

Vem tyckte att något var oväntat den där dagen?

 

Fassan var fortfarande varm sista gången jag såg honom.

Lite ovanligt att han låg där utan snus under läppen, det saknades liksom.

Som om det gjorde rummet lite vilset och viljelöst.

Det var kroppen, inte rummet, som kommit till ro.

Hade också Aristoteles sett så vilande och avslappnad ut i döden?

Hade hans dödsbädd också varit en ensam plats

som långsamt befolkats av bortkommenhet?

 

Flera år senare läste jag filosofi och litteraturvetenskap på universitetet.

Då hade mamma redan hunnit långt in i sin demens och glömt bort sin man.

När jag berättade att jag studerade heltid och jobbade i hemsjukvården

kvällar, nätter, helger blev hon orolig.

Jag hade väl inte tänkt läsa till präst?

Nä, sa jag. Präst lär jag nog aldrig bli.

Det var då för väl, svarade hon och valde åt sig ett helt annat dödsdatum.

 

FRI PRESS FÖRLAG

 Jag började 2025 som lönearbetare, författare och poet.

Trodde att det så skulle förbli.

Men så stod jag där på en skogsväg, väl anlagd med god bärighet för tunga lass och det var nära till stora vägen där jag kunde höra trafiken susa fram skyddad av viltstaket och kloka trafikskyltar. Det var väl bara att ta den utstakade vägen, lämna skogen, ta mig ut på släta asfalten.

Så såg jag, en smal och slingrande stig som korsade skogsvägen och försvann in mellan träden. Den där sortens stigar som kan upplösas av sig själva in mellan några granar eller sluta i en glänta. Skapad av de vilda som gått före men som inte förväntar sig att någon ska följa efter. Och jag vek av. Lovade mig själv att gå till det sista havet min vän.

När 2025 slutar är jag lönearbetare, författare, poet och medarbetare på

Fri Press Förlag

MARS MÅNAD I BÖCKERNAS OCH SKRIVANDET TECKEN

 Arbetet med dikterna för Norrahammar fortskrider.

17 maj är det högläsning av våra arbeten på Brukets dag.

Nu är sista korret genomläst och klart för tryckning.

22 - 23 mars blev en långhelg i Malmö.

Årsmötet med Föreningen Arbetarskrivare sammanföll med 

firandet av tidningen KLASS.

Årsmöte var det också för Författarcentrum Syd.

Det är trivsamt att få träffa lite andra skrivande människor IRL.

Å så hann jag med lite arbete på hotellrummet. 😊

Helgen därpå blev det en heldag på Göteborgs Litteraturhus

där jag hade nöjet att få hålla i författarsamtalet med Frida Mellström

när hon hade sin release av senaste boken "Skär genom vatten".

Görsköj! Så många som tagit sig tid och kom för att fira boken!

April och tillbaka i skrivarstugan på berget.

Det finns en fågel som vill bygga bo.

SKRIVARSIDAN

Under rubriken "Fem frågor" har jag nu blivit intervjuad på 

skrivarsidan.nu

Det gör något med en, när det blir till att tänka till kring skrivandet.

För övrigt, alldeles bortsett från min medverkan, är det här en sida jag verkligen rekommenderar.

Skrivtips, tävlingar, skrivövningar, dikter, noveller, boktips och allt annat som tänkas kan för den läs- och skrivintresserade.

Iréne Svensson Räisänen driver sidan och håller den alltid aktuell.

TABERGÅDALEN POESIPROJEKT

Helgen bjöd på POESI !

Ett spännande poesiprojekt hade sin uppstart vid bruket i Norrahammar.

Vi är en grupp poeter som efter en fin rundvandring med guide fått i uppdrag

att skriva dikt om platsen inför Brukets dag 17 maj.

Då blir det uppläsning och texterna ska publiceras.

En lördag med poeter och museum - vad mer kan jag önska?

Tabergådalens kulturhus

Virginia-plogen - tillverkad i Småland. Jo, så att...

Karlebo finns också i bokform, tro mig som lever med en

gammal maskiningenjör.

Livet utanför jobbet - hängmatta och i bakgrunden Folkets Hus. 

DIKTER UR "ETT BREV FRÅN MÅNGA"

I samband med Föreningen Arbetarskrivares årsmöte i Malmö firas

tidningen KLASS som 10-årsjubilerar.

Välkomna till POETEN PÅ HÖRNET 22 mars 19.00

för mingel, läsningar, musik och häng.

Det blir bland annat läsningar ur antologin

Ett brev från många

Här kommer ett par av de dikter som jag medverkar med.

Ett poesiverk under arbete där samtalet pågår med de som var våra samtida

Jag är en notering i kyrkboken under ”döde”

Prosten skrev med extra hårt tryck och djup svärta

Till och med han, en Guds man, syntes rörd

Sågverket slet armen av mig vid tio års ålder

Blodet sögs upp av spånet och klingan stod still

resten av dagen och också jag blev stilla

Nu ligger jag i allmänna barnlinjen utan sten

Jag ligger tillsammans med så många andra

Ingen nära vän men några hann nästan bli mig bekanta

Sanatoriet höll mig i sin famn och gav mig arbete

Jag, en oäkta som fick kökstjänst till dess kriget kom

Krevaderna som blev kvar innehöll mest brända slamsor

Ingen blev kvar som kom ihåg mitt namn

Men jag ligger här och tänker på katten som drack

mjölk på fat medan jag skrubbade potatis

Jag har hela havet i mig och omkring mig

Så har det varit nu i flera år

Det finns inte mycket kvar för mig att hålla reda på

En fotled i en gummistövel, resten är fiskmat sedan länge

Drömmen var en egen båt, nu har jag ett eget hav

Det finns ett ljus som tänds i ett fönster varje kväll

Hon hoppas jag ska hitta vägen hem

Hon hoppas att det aldrig ska bli en grav att gå till

SVENSK BOKHANDELS VÅRKATALOG 2025

 I bokhandelns vårkatalog fick deltagarna i Skrivyta Syd möjlighet att delta

med varsin text och en kort presentation.

Jag valde ett utdrag ur Hon finns på ett foto, romanen jag släppte

årskiftet 2024/2025 på Fri Press Förlag.

Håll till godo

Valda delar 1967–1968

På väg till stationen, och med en resväska? Byn rynkar på pannan. Varför ska hon ge sig av? Vad ska det vara bra för? Vad är det för fel med att hålla sig här? Är det inte bättre att hitta någon att sällskapa med? Dansa och gifta sig, bli med barn och veta var man hör hemma. Ska hon nu göra sig till och förhäva sig? Räckte det inte med studenten? Det hade låtit tala om sig, vita handskar och farsgubben som köpt henne en uppsättning bordsbestick i silver. Sågverksarbetarens flicka. Jojo. Sätta griller i huvudet på henne med sånt.

***

Men Eva lyssnar inte på någon by. Hon vill något mer där hon går på grusvägen som leder till stationen. Markerar med en knyck på nacken och blicken fäst rakt fram att hon gör som hon behagar. Iklädd nyköpt ljusblå poplinkappa med kapuschong och tvåfärgade lackstövletter håller hon ett hårt tag om sin röda resväska i vinyl när hon vänder ryggen åt det snusbruna och strumpstoppade. För vad ska den här byn med henne till? Hon har sitt läshuvud, sin stolthet – och sin skam. Tre ting hon tänker göra som hon vill med.

Hennes skarpa huvud som biter ifrån och inte vill veta sin plats tillsammans med stoltheten som visar sin raka rygg och med en blick som aldrig viker. De två tingen, begåvningen och stoltheten, håller skammen på armslängds avstånd. Byn är inte nöjd med det. Den vill att hon fogar sig och rättar in sig. Hon som är arbetarbarn, flicka, dotter till en sinnessjuk, hon ska inte komma här och göra sig märkvärdig. Skammen över Agnes, mamman hennes, tokstollan, den skammen ska finnas där. Det är nu redan så en gång bestämt. Men på Eva skulle den inte synas om hon så fick hela sitt inre genomlyst av röntgenstrålar.

Evas far, Tage, går bredvid. Han leder sin cykel så han kan komma hem snabbt när han vinkat av henne. Agnes kan inte lämnas på egen hand så långa stunder åt gången. Egentligen inte alls. Men den här vandringen kan han inte låta Eva göra ensam. Han måste följa henne åtminstone till vändplatsen utanför stationshuset. Men han håller cykeln dem emellan där han går, så ingen tror att han har gått och blivit fjabbig med flickan.

Eva får bära sin väska själv så att hon förstår att han inte vill att hon ska ge sig av, men också för att hon ska veta att han litar på henne och tror henne om att vara stark nog att reda sig. Han vill nog också att hon ska begripa att livet inte är så lätt, inte ens för den som är stark.

Så reser hon, Eva. Kliver ombord och slår sig ner på en fönsterplats. Öppnar en bok och försjunker i texten som om byn bara var ett tillfälligt stopp och hon en förbipasserande. Hon ser sig inte om, vinkar inte ens en extra gång åt sin far, när rälsbussen stönar igång för att försvinna bakom stationshuset och godsmagasinet.