föll dikter och dialoger på plats.
Litteratur, skrivande, konst och resor
Den 7 mars dör
min pappa.
Det var inte alls
väntat.
Väntat var besked
om lång återhämtning.
Väntat var besked
om massiv lunginflammation.
67 år gammal dör
han.
Dagen efter
kommer provresultatet.
Akut leukemi.
Det blir sällan
som väntat.
Samma datum, 7
mars, men många år tidigare dör Aristoteles.
Han och pappa
hade inte haft så mycket att säga varandra.
Pappa kunde ingen
grekiska och Aristoteles, den stackarn,
vad skulle han
pratat med en grävmaskinist om?
Men kanske där
finns en likhet ändå, mer än dödsdatumet.
De var ju
grävande män båda två.
Men på varsitt
vis.
Jag vet inte hur
väntat det var.
Vi hann aldrig
till sjukhuset. Han smet ifrån oss.
En sköterska
ringde och sa med korta mellanrum i orden:
”Nu dör han.”
”Ni hinner inte.”
”Och vi som gav
honom kvällsmat för bara en timme sen.”
”Det var oväntat.”
Vem gav
Aristoteles den sista måltiden?
Vem tyckte att
något var oväntat den där dagen?
Fassan var
fortfarande varm sista gången jag såg honom.
Lite ovanligt att
han låg där utan snus under läppen, det saknades liksom.
Som om det gjorde
rummet lite vilset och viljelöst.
Det var kroppen,
inte rummet, som kommit till ro.
Hade också
Aristoteles sett så vilande och avslappnad ut i döden?
Hade hans
dödsbädd också varit en ensam plats
som långsamt
befolkats av bortkommenhet?
Flera år senare
läste jag filosofi och litteraturvetenskap på universitetet.
Då hade mamma
redan hunnit långt in i sin demens och glömt bort sin man.
När jag berättade
att jag studerade heltid och jobbade i hemsjukvården
kvällar, nätter,
helger blev hon orolig.
Jag hade väl inte
tänkt läsa till präst?
Nä, sa jag. Präst
lär jag nog aldrig bli.
Det var då för
väl, svarade hon och valde åt sig ett helt annat dödsdatum.
Jag började 2025 som lönearbetare, författare och poet.
Trodde att det så skulle förbli.
Men så stod jag där på en skogsväg, väl anlagd med god bärighet för tunga lass och det var nära till stora vägen där jag kunde höra trafiken susa fram skyddad av viltstaket och kloka trafikskyltar. Det var väl bara att ta den utstakade vägen, lämna skogen, ta mig ut på släta asfalten.
Så såg jag, en smal och slingrande stig som korsade skogsvägen och försvann in mellan träden. Den där sortens stigar som kan upplösas av sig själva in mellan några granar eller sluta i en glänta. Skapad av de vilda som gått före men som inte förväntar sig att någon ska följa efter. Och jag vek av. Lovade mig själv att gå till det sista havet min vän.
När 2025 slutar är jag lönearbetare, författare, poet och medarbetare på
Under rubriken "Fem frågor" har jag nu blivit intervjuad på
Det gör något med en, när det blir till att tänka till kring skrivandet.
Skrivtips, tävlingar, skrivövningar, dikter, noveller, boktips och allt annat som tänkas kan för den läs- och skrivintresserade.
Iréne Svensson Räisänen driver sidan och håller den alltid aktuell.
Helgen bjöd på POESI !
Ett spännande poesiprojekt hade sin uppstart vid bruket i Norrahammar.
Vi är en grupp poeter som efter en fin rundvandring med guide fått i uppdrag
att skriva dikt om platsen inför Brukets dag 17 maj.
Då blir det uppläsning och texterna ska publiceras.
En lördag med poeter och museum - vad mer kan jag önska?
Virginia-plogen - tillverkad i Småland. Jo, så att...
Karlebo finns också i bokform, tro mig som lever med en
gammal maskiningenjör.
I samband med Föreningen Arbetarskrivares årsmöte i Malmö firas
tidningen KLASS som 10-årsjubilerar.
Välkomna till POETEN PÅ HÖRNET 22 mars 19.00
för mingel, läsningar, musik och häng.
Det blir bland annat läsningar ur antologin
Ett brev från många
Här kommer ett par av de dikter som jag medverkar med.
Ett poesiverk under arbete där samtalet pågår med de som var våra samtida
Jag är en notering i kyrkboken under ”döde”
Prosten skrev med extra hårt tryck och djup svärta
Till och med han, en Guds man, syntes rörd
Sågverket slet armen av mig vid tio års ålder
Blodet sögs upp av spånet och klingan stod still
resten av dagen och också jag blev stilla
Nu ligger jag i allmänna barnlinjen utan sten
Jag ligger tillsammans med så många andra
Ingen nära vän men några hann nästan bli mig bekanta
Sanatoriet höll mig i sin famn och gav mig arbete
Jag, en oäkta som fick kökstjänst till dess kriget kom
Krevaderna som blev kvar innehöll mest brända slamsor
Ingen blev kvar som kom ihåg mitt namn
Men jag ligger här och tänker på katten som drack
mjölk på fat medan jag skrubbade potatis
Jag har hela havet i mig och omkring mig
Så har det varit nu i flera år
Det finns inte mycket kvar för mig att hålla reda på
En fotled i en gummistövel, resten är fiskmat sedan länge
Drömmen var en egen båt, nu har jag ett eget hav
Det finns ett ljus som tänds i ett fönster varje kväll
Hon hoppas jag ska hitta vägen hem
Hon hoppas att det aldrig ska bli en grav att gå till