Skimmer med Montaigne och Bruno K Öijer

I En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon kan man läsa att Montaigne hellre skulle välja att dö på hästryggen än i sin säng - "Att dö till häst, på resa, långt från sitt hus och de sina, det var något som Montaigne drömde om. Livet, döden på hästryggen är en perfekt bild av hans filosofi." - Livets balans och slut finns att hitta i sadeln, att jämvikta sin rörelse och position med världen.

Tack Atlantis som ger ut Essayer 1-3 i pocket!

"Runt dina fötter sitter sporrar av vantrivsel, längtan och hemlöshet. Det klingar svagt, nästan vackert, när du går. Och du går längre och längre bort. Från allt och alla."

Ur Chivas Regal av Bruno K Öijer - jag slås av släktskapen mellan Montaignes ord och Öijers.

Vissa dagar skimrar mer än andra - idag är en sådan dag och det blir en sådan natt.

I ett paket kom dubbelalbumet, vinylen, med Bruno K Öijers föreställning från Dramaten.

Man kan läsa tyst.

Och högt.

Man kan se.

Nu kan man lyssna och låta bilderna bli till film i huvudet, låta skrapet från nålen bli en del av det hela.

Dag 15

Sol och bad på programmet. För övrigt så var det dags att smaka några av regionens viner. Resan igår gick förbi några av de kända vingårdarna. Så idag avsmakade vi lite rött från Valmy och Collioure. En behaglig dag med andra ord. Kändes väldigt franskt, gubbar som spelar boule, folk som promenerar förbi med en baguette under armen.

Läsning av Antoine Compagnons En sommar med Montaigne kändes helt i fas. "...resandet är en nyttig övning. Själen övas oavbrutet när den iakttar okända och nya saker, och som jag ofta har sagt vet jag inget bättre sätt att forma en människas liv än att ständigt ställa henne inför den stora mångfalden av andra liv, tankar och sedvänjor..." Helt rätt och riktigt tänkte jag där jag satt tillbakalutad med min bok. En lugn och kontemplativ kväll på balkongen. Trodde jag! Ha! Alltid lär man sig något nytt. Upp på torget svänger en skåpbil med namnet Alain Bringay målat på sidan. Halv tio på kvällen dra det igång med det jag skulle kalla en blandning mellan cirkusmusik och fågeldansen men jag misstänker att det är min totala oförmåga till musikalitet som gör att jag inte känner igen och kan skilja på rumba, cha-cha, polka, vals, tango, foxtrott och lokala varianter av hopp-snurr-fram-och-bak-åt-sidan. Med andra ord en musikalisk variant av surrealismen som vi upplevde igår på Dalí-muséet. Riktigt duktiga musiker i vilket fall, sax och trumpet så att medelhavet kryllade sig.