Work in progress - så skriver det sig

Märkligt detta att drömma ihop ett helt hus.
Vaknar 02.47 och har delar av texten klar att slå ner i rätt ordning på tangentbordet.
Så går det när en avslutar kvällen med att titta på ett smycke från Stinas skattkammare. 

Du vill titta in. Trycka ner det väl använda dörrhandtaget i mässing. Ett gammalt handtag på en gammal dörr. Den grågröna oljefärgen som dörren målats med för länge sedan har, kring handtaget och på dörrkanten där en hand så lätt lägger sig för att dra igen dörren efter sig, slitits ner till träet. Vid slitytorna kan man se att dörren haft tre olika färger, mörkbrun (en ådring som imiterar ädelträ), en dovt blå och nu denna grågröna färg som påminner om den nyans som havet kan ha strax innan man förstår att det ska komma en storm, den grågröna lyster som du kan hitta på insidan av ett ostronskal.

Du känner dig ambivalent till den grågröna, solida trädörren med mässingshandtaget och de handsmidda gångjärnen. Kan inte låta bli att smeka den nötta, lena färgen. Känna hur det tunga, långsamt växta och noga utvalda träet låter din hand vila mot sig, svalt och lugnt. Det är en trygghet i det. Samtidigt, en djupt ner i dig boende ilska över hur den här dörren funnits långt innan du var påtänkt, långt innan ens dina far- och morföräldrar var påtänkta. Människor som fötts och dött, arbetat, sörjt, slitit, älskat och hatat för att till slut varit tvungna att dö ifrån allt, ofta med en blandning av sorg och förvåning över att allt så plötsligt tog slut. Under tiden har den här dörren bara hängt här, övermagad och förfinad av sitt gedigna hantverksursprung, ägarnas omsorg och dess vetskap att den innebär öppningen till det märkvärdigaste rummet i huset. Ett rum som alltid funnits och som långsamt ackumulerat tidigare ägares livsgärningar. Ett rum som innehåller artefakter med hemliga historier. Ett rum där man genom tiden kunnat hitta förunderliga människor. Tingen och människorna följer varandra tills någon av dem tar slut. Vi ska gå in i rummet nu, men också senare, vid andra tillfällen. Nedslagna som pålar i tiden står dessa människor med sina ting och sina drömmar, sina handlingar och sina konsekvenser. Bara dörren lever i tid efter tid, låter sig öppnas och stängas, låter scenarier skifta innanför och utanför sig själv. En dörr.

Dörren öppnas och tröskeln överskrids. Rummet ligger vilande i ett svagt vinterljus, det ljus som så förrädiskt kan lura dig att tro det är sent på eftermiddagen när det i verkligheten är mitt på dagen, det blir inte ljusare men det är ett ljus som dröjer sig kvar, står på lut utanför fönstret, smyger sig in i rummet från de två fönstren. Det ena vänt mot trädgården, ett västerfönster, det andra mot staden och gatorna ner mot hamnen, ett norrfönster. Konstnärer och målares vädersträck, ett norrfönster ger rätt ljus för färgerna, inte nödvändigtvis rätt ljus för de levande. Det ljuset som behagar de levande kommer från väst, från trädgården därutanför. Vi kommer tillbaka till den.

Rummet är för tillfället tomt. Du hör röster som vindlar sig fram till dig, genom den långa, korridorliknande hallen bortifrån köksregionerna. Rop och stoj, några barnröster och över dem svävar en sträng kvinnoröst som delar ut förmaningar till barnen, order till kökspigorna och befallningar till drängen som baxar in ved till spisen och drar öltunnor genom köket ut i källarförrådet som ligger in mot gården en halvtrappa ner från den stenlagda kvadrat som huset sluter sig om, en kvadrat med en brunn i mitten. Brunnens skyddade placering är ett minne från krigstider när brist på vatten kunde få ett folk under belägring ner på knä.

Du smyger dig in. De smala parkettstavarna i diamantmönster kvider lågt när du på tå tar dig fram till rummets mitt, där sätter du fötterna på en orientalisk matta och allt blir åter tyst. Med dörren stängd hörs inte längre rösterna från köksregionen. Istället letar sig det ensamma kvittret från en vinterfågel i trädgården in till dig och blandar sig med vagnarnas gnissel och skumpande nerifrån den kullerstensbelagda gatan. Ljudet från hästarnas hovslag, slamret från tunnorna som lastas på och av vid hamnmagasinet och ropen från grovarbetare och försäljare som munhuggs omsluts av det eviga suset från havet, idag lojt och stilla, våghävor tröga av vinterkylan.

Stina Berge - Ljungby konsthall 2019

Varma, vilda, vindlande verk på Ljungby Konsthall där

Stina Berge

hade vernissage 16 november

Assemblage Kan själv!
sätter tonen på mer än ett sätt.
Det som en gång i början av förra seklet var skrotkonst,
när konstnären pekade på objekt som inte kom från konstvärldens snäva krets och utropade "Detta är konst" har i Stina Berges tappning utvecklats till något mer.
Med ömsinthet fogar hon samman det trasiga, förkastade, förbrukade och oönskade och blåser nytt liv.

Staden (Assemblage) bjuder på upptäcktsfärd.
Där var mer än ett barn (och barn i vuxenhamn) som gick runt, runt för att se mer och fler detaljer.

Detalj ur Staden

Detalj ur Staden




Slutstation (Assemblage) och jag svär, Bruno K Öijer lutar sig fram över min axel och viskade
om omkullvälta lok som lyftes upp på rälsen igen av växande blåsippor.

Detalj ur assemblage I Fädernas spår

En rasande aktuell samtidskommentar ta mig fan!

Detalj ur I Fädernas Spår (assemblage)

Spökbarn med bältdjur (olja på trä), suggestiva, levande träder de fram, spökbarnen på sockerlådorna.

Och visst, jag kunde ju bara inte låta bli att köpa ett halsband (Alltid rött, Alltid rätt)

...och ett armband.
Gå in på
Stinas skattkammare

Arrivederci Franz sitter kvar i konsthallen fram till 11 januari och väntar på nya äventyr.
Gå dit!

Två halsband av Stina Berge och allt som händer i mitt huvud

Salamandern var enlig medeltida folktro en elementarande förknippad med elden.

Frans I i Frankrike (1494-1547) fyllde sina slott, bland annat Blois, Chambord och Fontainebleau, med avbildningar av salamandrar.

Han avslöjade aldrig varför det mytologiska djuret låg honom så varmt om hjärtat.

Varför bryr jag mig om det?

Jo, Frans I var den renässansfurste (kung) som bestämde sig för att konst, kultur, litteratur och musik var ett starkare maktvapen än krig. (Nä, han hittade inte på Eurovision song contest). Den konst han införskaffade ligger till grund för Louvrens samlingar och han bjöd in flertalet kända konstnärer och öppnade sitt kungliga bibliotek för allmänheten.

På slottet Chambord gick han helt "berserk" och lyckades klämma dit inte mindre än 800 salamandrar.

Blingblingsalamander på spiselfronten i Blois slott.

Frans I hade bland annat den goda smaken att bjuda in Leonardo da Vinci till att bo i det här lilla huset bredvid sitt eget slott Chateau d'Amboise. Det var också här som Leonardo dog med sin Mona Lisa ihoprullad under sängen (därav att damen hamnade på Louvren)

Lite högtidlig känsla att stå i samma kök där da Vinci brukade käka sin grönsakssoppa (tydligen vegetarian enligt infon). Han trivdes bäst med att äta hos köksan.

I parken utanför kan besökare uppleva da Vincis verk på ett annat vis än på museum. Tämligen trivsamt och lite mystifikt att stöta på "Damen med hermelin".

Så till halsbandet som Stina Berge döpt till "Stairway to heaven".

Genast jag såg det så tänkte jag Ludwig Wittgenstein!

Varför?

Hans "Tractatus" avslutas med att Wittgenstein ser sina satser i skriften som en stege, som när läsaren klättrat upp ska sparkas undan.

Jag gör inga anspråk på att på något vis begripa mig på filosofi, jag bara försöker klättra och sparka undan stegar.

Besökte Wittgensteins grav i Cambridge.

Kyrkogården är ett område som ska få återgå till naturen - en vacker tanke - något som känns väldigt romantiskt (och lite steampunk).

Fler än jag som besöker platsen och lämnar sina alldeles egna ölöppnare, maskotar, stenar och kottar.

Stillsam info, inga åthävor.

Samma sommar som jag var i Cambridge besökte jag också Figueres där Salvador Dalí är begravd i sitt museum. Utanför hittade jag den här stegen, ännu en att klättra upp på och sparka undan.

För övrigt ska jag nu vara tyst och bära mina halsband.

Kattvakteriet och Stina Berges smycken

Tänk att tre katter och två halsband kan sätta igång hela världar i mitt huvud.

Har lyckan att äga två halsband skapade av Stina Berge.

Något är det med dem, med dem och den här veckan där jag fått sällskap i mitt skrivande av de tre musketörerna;

Findus, Melker och Fröken Doris.

Det blir fantasy i mitt huvud.

Den natten rämnade jorden. Berget vände sig i vrede mot människorna och skakade marken till dess att fyra av de sex tornen låg i grus, den trånga överfulla staden slogs i brand av kullvälta eldstäder och utmed floden i dalen gick en svallvåg som dränkte de som försökte fly längre in i dalen. Människorna som bodde uppe på bergssluttningarna begravdes i rasmassorna som drog klippor och träd med sig. Där de fyra yttre tornen stått och vaktat ingången hävde sig berget och jorden till dess en stor och ogenomtränglig massa reste sig. I flera veckor pågick efterskalven. De svårt skadade dog först, i brist på vård, de överlevande dog av förorenat vatten, febrar, diarréer, förtvivlan och hopplöshet. Gudarna och berget hade övergivit dem och de böjde sig för sitt öde.

När de första stenarna börjat falla från tornen hade Edor först tänt varningselden i tornet och sedan rusat ner för trapporna för att påkalla tullarnas uppmärksamhet. Portarna var stängda under natten men på båda sidor väntade människor på att morgonen skulle komma och kommersen börja. De stora klockorna i klockstaplarna vid portarna skulle ljuda vid fara men innan han ens hann dit så hörde han dem. Men de ringde inte som de skulle utan i disharmoni, styrda av skalvens rörelser. Runt om honom var skrik och rädsla, människor grep efter honom och han gjorde vad han kunde för att hjälpa dem på fötter men föll själv gång på gång då husdelar, stenar och träd föll omkring honom. Jordskalven hade ett ljud som han inte trodde fanns, ett kvidande från innanmätet av ett monster, som en jätteskruv som drogs åt i ett för hårt och segvuxet träslag.

In mot staden kunde han se eld slå upp från handelsbodarnas halmtak, skrik från soldatlägret och sedan en explosion när oljelagret tillsammans med alla tunnor av sprit gick i luften. Det sista han kom ihåg var hur han förtvivlat drog i armen på en man som låg fastklämd under en takbjälke. Medan han drog kändes det som om något lyfte upp honom och slungade iväg honom med kraften hos en jätte, för ett litet ögonblick kunde han känna ett pirrande i maggropen så som när han gungat i stora eken som barn. Sen blev det svart.