Tänk att tre katter och två halsband kan sätta igång hela världar i mitt huvud.
Har lyckan att äga två halsband skapade av Stina Berge.
Något är det med dem, med dem och den här veckan där jag fått sällskap i mitt skrivande av de tre musketörerna;
Findus, Melker och Fröken Doris.
Det blir fantasy i mitt huvud.
Den natten rämnade jorden. Berget vände sig i vrede mot
människorna och skakade marken till dess att fyra av de sex tornen låg i grus, den
trånga överfulla staden slogs i brand av kullvälta eldstäder och utmed floden i
dalen gick en svallvåg som dränkte de som försökte fly längre in i dalen.
Människorna som bodde uppe på bergssluttningarna begravdes i rasmassorna som
drog klippor och träd med sig. Där de fyra yttre tornen stått och vaktat
ingången hävde sig berget och jorden till dess en stor och ogenomtränglig massa
reste sig. I flera veckor pågick efterskalven. De svårt skadade dog först, i
brist på vård, de överlevande dog av förorenat vatten, febrar, diarréer, förtvivlan
och hopplöshet. Gudarna och berget hade övergivit dem och de böjde sig för sitt
öde.
När de första stenarna börjat falla från tornen hade Edor först tänt varningselden i tornet och sedan rusat ner för trapporna för att påkalla tullarnas uppmärksamhet. Portarna var stängda under natten men på båda sidor väntade människor på att morgonen skulle komma och kommersen börja. De stora klockorna i klockstaplarna vid portarna skulle ljuda vid fara men innan han ens hann dit så hörde han dem. Men de ringde inte som de skulle utan i disharmoni, styrda av skalvens rörelser. Runt om honom var skrik och rädsla, människor grep efter honom och han gjorde vad han kunde för att hjälpa dem på fötter men föll själv gång på gång då husdelar, stenar och träd föll omkring honom. Jordskalven hade ett ljud som han inte trodde fanns, ett kvidande från innanmätet av ett monster, som en jätteskruv som drogs åt i ett för hårt och segvuxet träslag.
In mot staden kunde han se eld slå upp från handelsbodarnas
halmtak, skrik från soldatlägret och sedan en explosion när oljelagret tillsammans
med alla tunnor av sprit gick i luften. Det sista han kom ihåg var hur han
förtvivlat drog i armen på en man som låg fastklämd under en takbjälke. Medan
han drog kändes det som om något lyfte upp honom och slungade iväg honom med
kraften hos en jätte, för ett litet ögonblick kunde han känna ett pirrande i
maggropen så som när han gungat i stora eken som barn. Sen blev det svart.
