Håll utkik!

Läser Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige. Hur det är att växa upp i fattigdom, en fattigdom som fortgår årtionden efter årtionden. Jag citerar:

"Jag tänkte aldrig på fattigdom. Allt var som det var och man frågade inte om något och man hade inga behov. Och ingen frågade om man hade några." (s 175)

"När jag arbetade på riksdagen gjorde jag sällskap med en riksdagsledamot till bankomaten. Riksdagsledamoten tog ut 500 kronor. Jag tog ut 200 kronor. Hon sa: "Jag visste inte att man kunde ta ut så lite."" (s 195)

När jag skriver den här texten känner inte datorns stavningssystem igen ordet fattigsverige, jag lägger till det i ordlistan. Det kommer inte att försvinna så snabbt. Jag vet.

Lyssnar på Neil Youngs version av All along the watchtower. Känner mig tacksam över att det fortfarande finns de som slåss. Läs Bob Dylans text på hans hemsida och begrunda. Särskilt noga bör bankdirektörer, fackpampar och ministrar begrunda, begrunda och skämmas "...för ett finns som inte dör, dom över död man" som det står i Havamal.
Länkar också till en version för den yngre generationen, den från SOA.

Bob Dylan

All along the watchtower

WRITTEN BY: BOB DYLAN

“There must be some way out of here,” said the joker to the thief

“There’s too much confusion, I can’t get no relief

Businessmen, they drink my wine, plowmen dig my earth

None of them along the line know what any of it is worth”

“No reason to get excited,” the thief, he kindly spoke

“There are many here among us who feel that life is but a joke

But you and I, we’ve been through that, and this is not our fate

So let us not talk falsely now, the hour is getting late”

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants, too

Outside in the distance a wildcat did growl

Two riders were approaching, the wind began to howl

Copyright

© 1968 by Dwarf Music; renewed 1996 by Dwarf Music

Paula Fox Förtvivlade människor

New York i slutet av 60-talet. Ett medelklasspar lever ett ordnat och skyddat liv i en stad som faller sönder utanför deras fönster. En obetydlig incident, ett kattbett, sätter igång ett drama som skakar om. Bettet, såret, blir en symbol för hur yttervärldens kaos och mörker blir till parets eget. Ett äktenskap i landet mellan leda och hat tillsammans med varje människas existentiella ångest sätter texten i spinn.

Paula Fox Förtvivlade människor är en bok som för ett långt, tyst och envist liv i stil med John Williams Stoner. Fox slog aldrig igenom som en publikfavorit utan sågs som en "författarnas författare" under 70- och 80-talet. Nu är boken en klassiker som hyllas av bland annat John Franzen.

LÄS!

Ljungbergmuseet

Vernissage idag lördag på Ljungbergmuseet för två konstnärer

Ljungbergmuseet

Eva Forsberg med visningen I trä skuret

Gunilla Pantzar med utställningen Inside

Mjellby konstmuseum

Mer konst! Modern? Åtminstone modernister. Utställningen "Moderna män" visas som en slags förlängning och replik till en tidigare visad utställning om modernismens kvinnliga konstnärer. Nu är det dags för män vars verk till stor del fallit i glömska. Utställningen tar upp modernismens rådande normer och dess påverkan på männens skapande.

Klart sevärd tillsammans med den permanenta utställningen av Halmstadgruppens verk.

Åk dit och njut.

Mjellby konstmuseum

Här en detalj av "Baren i Paris" av Otte Sköld.

Del av "Vilande kvinna" av Hilding Linnqvist.

Del av "Kvinnoporträtt" av Arthur C:son Percy.

"Vivan" målad av Einar Nerman som kanske är mest känd för sin Solstickan tändsticksask med den lille pojken i vitt mot blå bakgrund.

Konsthallen Hishult

Det finns ett teveprogram som heter "Där ingen skulle tro att någon kunde bo", om tillvaron som bonde på en klippvägg i Norge. Nu har jag hittat Konstsveriges motsvarighet. Konsthallen Hishult ligger precis så långt från  all ära och kultursidig redighet i fysisk bemärkelse som man rimligtvis kan komma utan att lämna galaxen.

VAD ROLIGT ATT HITTA DIT!

Vid dags dato pågår en fotoutställning med bilder av Håkan Elofsson där flamencon står i fokus.

Mats Hansén och Elisabeth Moritz samsas eller går snarare i dialog i konsthallen med utställningen "Reparation Repetition" där deras verk presenteras.

Konsthallen Hishult

Förutom de aktuella utställarna finns det en servering där man kan hitta konst i något annorlunda konstellationer.

En skulpturpark tillhör också. Allt detta i Hishult in the middle of nowhere.

Je suis Bruxelles

Så här såg mejlet ut från Vi Läser inför kommande nummer. Litteratur är tröst, solidaritet, humanitet, styrka och protest. Jag hoppas Hercule Poirot är inkopplad på fallet.

Hej, Yukiko! Det finns många sätt att visa solidaritet med Belgien efter det fruktansvärda terrorattentatet. En liten solidaritetshandling kan vara att köpa en belgisk bok. Har du några förslag? – Javisst. Här kommer fem belgiska boktips. Hadrianus minnen av Marguerite Yourcenar Kvinnan som matade hundarna av Kristien Hemmerechts Bräsch av Henri Michaux Bland mystiker och magiker i Tibet av Alexandra David-Néel Kommissarie Maigrets första fall av Georges Simenon. Tack, Yukiko. Jag vill även tipsa om Hugo Claus, och hans Andjakten (som Mats Gellerfelt hyllar här) eller Belgiens sorg. / Jonas Eklöf

Bodil Malmsten och två hjältar till

Bodil Malmsten är död. Punkt.

Jag känner en sorg som är samma sorts sorg som när vildgässen drar söderut i oktober och jag fegt står kvar och längtar.

Bodil Malmsten har alltid funnits, precis som land- och sjörapporten och Dagens dikt på P1. Och nu finns hon inte. Fan också!

Jag har alltid nära till mina böcker. Vissa böcker har jag extra nära till. Tre är alldeles tätt intill. Det är Virginia Woolfs Ett eget rum, Marguerite Duras Att skriva och Bodil Malmstens Så gör jag Konsten att skriva. Tre levande böcker av numera tre döda människor. Livsviktiga!

Skrivande behöver vissa omständigheter.

Woolf skrev att man behöver en inkomst (500 pund om året 1929) och ett eget rum. Duras noterade behovet av ensamhet, whisky och älskare. Malmsten listar tre saker - sammanhängande tid, uthållighet och något att komma med (och vackra snittblommor).

I en gammal samlingsvolym av Bodil Malmstens dikter är det "Ett bloss för moster Lillie" som inleder. De sista raderna lyder

Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö

Ett svidande halsbloss Lucky Strike

För att hon måste dö

Hon gick bort med sin walkman på

Dit icke hon går att nå

Hon tog sitt Downtown Train

Till Prince i Purple Rain

Om livet och hälsan står mig bi kommer jag att sitta vid havet i Finistère i sommar igen. Tack vare den längtan som Bodil Malmsten väckte med sina böcker. Jag ska beställa in ett halvdussin ostron och en flaska vitt - en skål, ett tack, en saknad.

Paris januari 2016

På Ile de la Cité ligger inte bara Notre Dame utan också min favorit Sainte-Chapelle. Ett stycke magisk gotik undangömd på justitiepalatsets innergård. Ett tvåvåningskapell där innertaket till det nedre planet har det här fantastiska taket. Hit fick tjänare och ofrälse söka sig medan kungligheterna gick en trappa upp.

Varje gång jag är här så snöar jag in på nya detaljer. Ingen pelare är den andre lik. Ludvig IX visste vad han gjorde när han drog igång det här bygget. Det fanns andra och tidigare kungar - Klodvig och Dagobert till exempel (ja, faktiskt, fråga mig inte varför föräldrarna valde sådana namn) men där finns inte längre någon möjlighet till hemma-hos-reportage. Det kom en massa hunner, visigoter och vikingar emellan om man säger.

På andra våningen har man lyxat till det med fönster, femton stycken med över tusen scener. Ett höggotikens långkörare - hur många säsonger av Game of Thrones som helst. Fast stillbilder.

Till och med golvet kan man glo runt på, platta för platta.

Musée d'Orsay nästa med övervägande del impressionistisk konst. Den här gången fastnade jag lite extra länge framför två stilleben - Cézanne och Gauguin.

Sen finns det alltid frågetecken som hopar sig. Här till exempel har vi inte en såningsman  utan snarare en spik spak naken lieman. Men varför har han lagt beslag på tant Bertas sommarhatt?

Från övervåningen kan man kika ut genom klockan på det gamla stationshuset och se rakt över till Louvren. Ett ställe jag nöjer mig med att betrakta från utsidan denna gången.

En sväng till kyrkogården Pére Lachaise där kändisarna trängs med varandra. Här en av de mer välbesökta - Jim Morrisons grav. Här kan man möta en del existenser som faller utanför de beige mellanmjölkszonerna. Som Jim själv sjöng "People are strange when you're a stranger..."

Mer meditation än rock'n'roll är det över Musée de l'Orangerie med Monets näckrosmålning som sträcker sig i en evighetsåtta genom två salar.

Men det går inte att leva av konst allena. Mat måste man ha. Så ett nytt favoritställe har dykt upp - Leon de Bruxelles - nära Operan. Supertrevlig personal och goda rätter.

Sen kan man alltid ta en runda i Quartier Latin - finns mat där å.

Avslutar med Prix d'Amérique. Lika roligt varje gång att se vad invigningen har för tema, bortsett från det amerikanska förstås. Så i år blev det insekter på styltor, robotar, motorcyklar och hästar (såklart). Bold Eagle vann överlägset som förväntat till publikens jubel. Snabb rackare så han fastnade inte på foto. Paris - på återseende.