Bodil Malmsten är död. Punkt.
Jag känner en sorg som är samma sorts sorg som när vildgässen drar söderut i oktober och jag fegt står kvar och längtar.
Bodil Malmsten har alltid funnits, precis som land- och sjörapporten och Dagens dikt på P1. Och nu finns hon inte. Fan också!
Jag har alltid nära till mina böcker. Vissa böcker har jag extra nära till. Tre är alldeles tätt intill. Det är Virginia Woolfs Ett eget rum, Marguerite Duras Att skriva och Bodil Malmstens Så gör jag Konsten att skriva. Tre levande böcker av numera tre döda människor. Livsviktiga!
Skrivande behöver vissa omständigheter.
Woolf skrev att man behöver en inkomst (500 pund om året 1929) och ett eget rum. Duras noterade behovet av ensamhet, whisky och älskare. Malmsten listar tre saker - sammanhängande tid, uthållighet och något att komma med (och vackra snittblommor).
I en gammal samlingsvolym av Bodil Malmstens dikter är det "Ett bloss för moster Lillie" som inleder. De sista raderna lyder
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain
Om livet och hälsan står mig bi kommer jag att sitta vid havet i Finistère i sommar igen. Tack vare den längtan som Bodil Malmsten väckte med sina böcker. Jag ska beställa in ett halvdussin ostron och en flaska vitt - en skål, ett tack, en saknad.
