Nytt skrivprojekt under kattvaktsvecka

Har färdigställt en novellsamling som nu får ligga till sig lite.

Börjat på nästa projekt.

Upptäckte att det fanns en plats (i mitt huvud) befolkat av en Florabelle, en Otto, En Nils, en Hertha, en Dora, en Moa.

Men de kan inte leva där samtidigt så plötsligt sträcker sig berättelsen över sekel och karaktärerna börjar tycka och tänka, göra och säga både det ena och det andra och jag antecknar så gott det går.

Saknar skrivarvännerna som gör annat i livet nu för tiden och får därför hämta energi och goda råd ur bra böcker om skrivande.

Janet Frame, Stephen King, Bodil Malmsten, Marguerite Duras, Virginia Woolf...

Senaste tillskottet är den här.

Få se vad det blir av det men under den här veckan som kattvakt har Melker haft den stora vänligheten att gå in och bryta pågående saker innanför mitt pannben på ett mycket resolut sätt - han har helt enkelt lagt sig i skrivprocessen.

Alla dessa katter som förtjänar egen kanon

Mästerkatten i stövlarna – inte sagan utan en dammig porslinsfigur i ett främmande fönster, minne från ett bokstavslöst barndomsland. Sagan läste jag långt senare. Det var nu bara så att jag inte kom från ett läsande hem. Dikt och fantasi undanbads. Men där fanns lik förbannat den där mästerkatten, iklädd vida sjörövarstövlar, en röd rock med dubbla rader guldknappar, bredbrättad hatt med plym. En katternas egen d’Artagnan som plirade mot mig med sina gröna porslinsögon. En katt som inte lärde sig veta hut och inte höll sig torr bakom sina lurviga öron ett endaste dugg. Som lockade på mig. Varje katt – en historia.

Alice i Underlandet gav nästa katt. Cheshirekatten som framträdde lite i taget, började i ett leende och försvann i ett leende. Som faktiskt sa till mig att börja gå, skit samma åt vilket håll. Bara jag började gå, bara jag gick tillräckligt långt så skulle jag nog komma någonstans, sa Cheshirekatten till Alice och till mig. Log och försvann, lämnade en svag doft av gammalt bräckligt sagopapper och smak för engelsk litteratur efter sig.

En bild av en ung kvinna, rakryggad och sig själv nog med en katt i famnen. Hon står lätt bakåtlutad, i sekelskifteskläder, ser rakt på fotografen. Det är katten hon håller som får mig att stanna upp, vänta på vad som ska komma. En stillbildsberättelse i svartvitt från en tid när det bara fanns statlig television. Ett program som jag säkert inte var målgrupp för. En allvarlig röst som lagts ovanpå bilderna berättar om Edith Södergran, poeten, kvinnan som gav ord åt det moderna 1900-talet. Hon som det ej anstod att göra sig mindre än hon var, som sa sig vara lag i sig själv. Hade jag hittat till ”Landet som icke är” så tidigt i livet om jag inte sett den där stillbilden på kvinnan med katten?

Lyckokatten

Jag har en lyckokatt i famnen,

den spinner lyckotråd.

Lyckokatt, lyckokatt,

skaffa mig tre ting:

skaffa mig en gyllne ring,

som säger mig att jag är lycklig;

skaffa mig en spegel,

som säger mig att jag är skön;

skaffa mig en solfjäder,

som fläktar bort mina påhängsna tankar.

Lyckokatt, lyckokatt,

spinn mig ännu litet om min framtid!

Edith Södergran Dikter (1916)

Så smög de stora kattdjuren sig in i mitt varande. ”Tiger! Tiger! Burning bright/ in the forests of the night,/ what immortal hand or eye,/ dare frame thy fearful symmetry?” viskar William Blake till mig genom århundraden av glimmande gröna och gula ögon som lyser i mörkret. Bevekande viskning om att det kan vara en god gud som skapat även detta rovdjur. Tigern som skapats till att vara vild, vara ”det andra” i relation till civilisationen, det samhälle som höll på att formas med industrialiseringen, det mätbara, kontrollerande. Motsatsen, den tiger som kanske lever i var och en av oss, som skymtar till precis i ögonvrån när vi släpper taget.

Rilkes ”Der Panter” var redan infångad och kedjad, slagen i bojor av moderniteten. Åtminstone till det yttre. Var det 1900-talets psykologi, Freuds undermedvetna som syntes glimma djupt inne i panterns pupill? Kanhända var den kultur och den civilisation vi rörde oss i bara tunn fernissa? Det låg två världskrig och väntade i Europa. Ett Europa som inte gav en panter någon chans.

I Jardin des Plantes, Paris

Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,
att någon bild når djupt i hans pupill,
går genom lemmarna, de stilla, spända
– och hör i hjärtat upp att vara till.

Rainer Maria Rilke 1875-1925 Tolkning Johannes Edfelt

Och sen kom de ifrån norr, leoparderna. ”Den ni väntar passerar inte förstäderna” (1949) av Werner Aspenström. Då hjälpte inte burar och galler, inga spärrar i förstäderna. Det undermedvetna promenerade rakt in som vilken katt som helst, utan att fråga om lov. Världskrigen var förbi och vi försökte förstå att vi inte var bättre än så.

Men huskatten då, var har vi den? Den som spinner trygg i all jordisk förtvivlan. Den som gör magi med trevnad. Som vill oss väl. I Janet Frames Hungrig bland orden (Ellerströms 2015) finns dikterna som knyter ihop henne med Södergran; ”Ett fotografi av mig med en katt i famnen” och ”Katt med vanor”. Där blir katten stilla ro, inbodda förtrogenheter, acceptans, den som äger sin människa.

[…]

Katten med vanor rullar ihop sig

på den mest vindskyddade, varmaste platsen

och skälver lite av ”Detta är mitt”

ett ryck i örat, ett slag med svansen

som markerar slutgiltigt ägande.

[…]

Så jag rullar också ihop mig, inväntar tigrar, pantrar, leoparder, flinande Cheschirekatter, Nya zeeländska huskatter och karelska inspiratörer. Låter Mästerkatten i stövlar förtrolla min värld.

Bokmässan i Göteborg 2016 del 2

Knökfullt mitt på dagen men morgon och kväll fanns det space att röra sig.

Guldkorn från bokmässan.

Även om jag inte fick möjlighet att se Patti Smith på mässan så kom jag över ett signerat exemplar av hennes M Train, denna magiska,drömlika resa som hon gör och bjuder med oss läsare på. Komplettera den gärna med filmen Patti Smith Dream of Life. Så nu sitter hon här (eller ligger) i min bokhylla, signerad och redo att ta mig med.

Underbara förlaget Ellerströms har alltid bra böcker. Här två favoriter i repris som jag köpte med mig hem, vissa böcker köper man mer än en gång. Jonas Ellerströms egen Under tidens yta är en lysande samling poesi av svenska lyriker som inte per automatik hamnar i de stora standardantologierna utan slingrar sig fram strax under ytan, nåbara om man som Ellerström har kunskapen och kännedomen att se strax utanför strålkastarljusen. Ta den och läs den och försök fatta all litteratur som finns och som aldrig kommer att låta sig hittas hur som helst.

Naturligtvis! Hungrig bland orden, Janet Frames dikter i urval och översättning av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Författaren är ju inte längre möjlig att möta i levande livet (åtminstone inte för en skamlös ateist som jag) men en suverän översättare går inte av för hackor det heller. Så här kommer en bild på en vars goda omdöme gjort min läsning lycklig. Glöm inte att läsa Manséns egna verk, särskilt inte om du är historieintresserad.

Slut i rutan med lite röding och jordärtskocka, mums.

Janet Frame Hungrig bland orden

Ellerströms förlag har gjort det igen, låter poesin finnas i sin allra bästa form, Janet Frames Hungrig bland orden översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.

Janet Frame är mest känd för sin bok En ängel vid mitt bord som också filmatiserats men hennes begåvning för lyrik är minst lika god. Inget är henne främmande och hon låter natur, och vardag, stjärnor och katter, vänner och platser, musik och metapoesi breda ut sig. På samma gång välkänt och nytt. Ett litet smakprov, men köp och läs alltet.

http://ellerstroms.se/

Poeter

Om poeter dör unga

lämnar de två tredjedelar av sina liv till kritikerna

som betar och blir feta på

visionernas gräs.

Om poeter dör vid hög ålder

lever de sina egna liv

skriver sina egna dikter

är sina egna ouppfyllda drömmar.

Unga döda poeter är lovordade kometer.

Kritikerna köar med sina tomma vagnar, redo att haka på.

Gamla levande poeter

förblir troget kamouflerade i sin egen himmel.

Man kan till och med ha glömt att de lyst så länge.

Minnet väcks när de faller

slocknade till marken.

Himlen är tom, solen och månen har försvunnit,

det finns inte tillräckligt med gatlyktor, lysmaskar och eldflugor för att ge ljus

och en tid framöver verkar det som om det inte skulle uppstå fler stjärnor.