Alla dessa katter som förtjänar egen kanon

Mästerkatten i stövlarna – inte sagan utan en dammig porslinsfigur i ett främmande fönster, minne från ett bokstavslöst barndomsland. Sagan läste jag långt senare. Det var nu bara så att jag inte kom från ett läsande hem. Dikt och fantasi undanbads. Men där fanns lik förbannat den där mästerkatten, iklädd vida sjörövarstövlar, en röd rock med dubbla rader guldknappar, bredbrättad hatt med plym. En katternas egen d’Artagnan som plirade mot mig med sina gröna porslinsögon. En katt som inte lärde sig veta hut och inte höll sig torr bakom sina lurviga öron ett endaste dugg. Som lockade på mig. Varje katt – en historia.

Alice i Underlandet gav nästa katt. Cheshirekatten som framträdde lite i taget, började i ett leende och försvann i ett leende. Som faktiskt sa till mig att börja gå, skit samma åt vilket håll. Bara jag började gå, bara jag gick tillräckligt långt så skulle jag nog komma någonstans, sa Cheshirekatten till Alice och till mig. Log och försvann, lämnade en svag doft av gammalt bräckligt sagopapper och smak för engelsk litteratur efter sig.

En bild av en ung kvinna, rakryggad och sig själv nog med en katt i famnen. Hon står lätt bakåtlutad, i sekelskifteskläder, ser rakt på fotografen. Det är katten hon håller som får mig att stanna upp, vänta på vad som ska komma. En stillbildsberättelse i svartvitt från en tid när det bara fanns statlig television. Ett program som jag säkert inte var målgrupp för. En allvarlig röst som lagts ovanpå bilderna berättar om Edith Södergran, poeten, kvinnan som gav ord åt det moderna 1900-talet. Hon som det ej anstod att göra sig mindre än hon var, som sa sig vara lag i sig själv. Hade jag hittat till ”Landet som icke är” så tidigt i livet om jag inte sett den där stillbilden på kvinnan med katten?

Lyckokatten

Jag har en lyckokatt i famnen,

den spinner lyckotråd.

Lyckokatt, lyckokatt,

skaffa mig tre ting:

skaffa mig en gyllne ring,

som säger mig att jag är lycklig;

skaffa mig en spegel,

som säger mig att jag är skön;

skaffa mig en solfjäder,

som fläktar bort mina påhängsna tankar.

Lyckokatt, lyckokatt,

spinn mig ännu litet om min framtid!

Edith Södergran Dikter (1916)

Så smög de stora kattdjuren sig in i mitt varande. ”Tiger! Tiger! Burning bright/ in the forests of the night,/ what immortal hand or eye,/ dare frame thy fearful symmetry?” viskar William Blake till mig genom århundraden av glimmande gröna och gula ögon som lyser i mörkret. Bevekande viskning om att det kan vara en god gud som skapat även detta rovdjur. Tigern som skapats till att vara vild, vara ”det andra” i relation till civilisationen, det samhälle som höll på att formas med industrialiseringen, det mätbara, kontrollerande. Motsatsen, den tiger som kanske lever i var och en av oss, som skymtar till precis i ögonvrån när vi släpper taget.

Rilkes ”Der Panter” var redan infångad och kedjad, slagen i bojor av moderniteten. Åtminstone till det yttre. Var det 1900-talets psykologi, Freuds undermedvetna som syntes glimma djupt inne i panterns pupill? Kanhända var den kultur och den civilisation vi rörde oss i bara tunn fernissa? Det låg två världskrig och väntade i Europa. Ett Europa som inte gav en panter någon chans.

I Jardin des Plantes, Paris

Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,
att någon bild når djupt i hans pupill,
går genom lemmarna, de stilla, spända
– och hör i hjärtat upp att vara till.

Rainer Maria Rilke 1875-1925 Tolkning Johannes Edfelt

Och sen kom de ifrån norr, leoparderna. ”Den ni väntar passerar inte förstäderna” (1949) av Werner Aspenström. Då hjälpte inte burar och galler, inga spärrar i förstäderna. Det undermedvetna promenerade rakt in som vilken katt som helst, utan att fråga om lov. Världskrigen var förbi och vi försökte förstå att vi inte var bättre än så.

Men huskatten då, var har vi den? Den som spinner trygg i all jordisk förtvivlan. Den som gör magi med trevnad. Som vill oss väl. I Janet Frames Hungrig bland orden (Ellerströms 2015) finns dikterna som knyter ihop henne med Södergran; ”Ett fotografi av mig med en katt i famnen” och ”Katt med vanor”. Där blir katten stilla ro, inbodda förtrogenheter, acceptans, den som äger sin människa.

[…]

Katten med vanor rullar ihop sig

på den mest vindskyddade, varmaste platsen

och skälver lite av ”Detta är mitt”

ett ryck i örat, ett slag med svansen

som markerar slutgiltigt ägande.

[…]

Så jag rullar också ihop mig, inväntar tigrar, pantrar, leoparder, flinande Cheschirekatter, Nya zeeländska huskatter och karelska inspiratörer. Låter Mästerkatten i stövlar förtrolla min värld.