Visar inlägg med etikett Amsterdam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amsterdam. Visa alla inlägg

lördag 12 augusti 2017

INRE EXIL 3 - SOM RINGAR PÅ SJÖARS VATTEN

Som ringar på sjöars vatten
skulle trösten sprida sig.
Men stenen sjönk till botten,
grumlade ner sig i dy.
Du sitter där och dör
men jag förlåter dig inte.
När jag kommer hem
sätter jag mig i varsin
ände av huset bara
för att fortast möjligt
kunna nås av din röst.
Regnet faller så tungt här.
På min innergård
lägger sig sorgen 
i framstupa sidoläge.

tisdag 1 november 2016

Amsterdam till slut



Ons' Lieve Heer op Solder, Vår käre Herre på vinden - eller tomtar på loftet som jag skulle säga - är ett spännande hus. Under 1500-talets slut blev Holland protestantiskt. Den katolska lönnkyrkan som byggdes på vinden till det här huset är numera museum. Köket tillhörde prästbostaden från början.


Varje kakelplatta i köket är handmålad med olika motiv, lekande barn och olika djur.


Utsikten från kanalhusen är vacker. Det är lätt att glömma bort hur det måste ha luktat här på 1600-talet. Vilket jag också sa till en av besökarna som uttryckte önskemål om att få resa tillbaka i tiden. Nej tack säger jag.


Ännu en skåpsäng. Det faktum att alla sängar har så höga huvudkuddar beror på att man halvsatt när man sov under den här perioden i historien. Det var den allmänna uppfattningen att om man låg ner så skulle man dö av obalans i kroppsvätskorna. Jag undrar vilka vaneföreställningar jag går omkring med som folk i framtiden kommer att flina huvet av sig åt?


Intressant att se hur man inte nöjde sig med att bygga jättehöga smala hus flera meter under havets yta på sankmark som man var tvungen att påla. Utöver det så hittar man på att såga av de bärande balkarna på de tre översta våningarna och staga upp med järn för att bygga en lönnkyrka på vinden. Det krävs lite gudstro för sådana stollatyg.


Ingen kyrka utan orgel, inte ens om det är en hemlig kyrka på vinden. Hur lyckas man spela kyrkorgel utan att avslöjas? Märkte aldrig grannarna något? Det är ju inte ett stilla nynnande ljud som frambringas ur piporna. Hur fick man upp orgeln på vinden? Fanns det redan vid denna tid en Harpo Marx som trollade fram grejer ur sin rock? Kom han ilande med en kyrkorgel i innerfickan när protestantiska polisen tittade åt ett annat håll?


Må vara att tron utövades i hemlighet men gott om blingbling hade man i alla fall.


Efter lönnkyrkan tog jag en tur med kanalbåt som tuffade förbi det här huset. Ser ni människan som sitter högst upp på huset och gungar? Jag som precis lyckats skaka av mig stollarna på vinden från förra stället.


En skeppsmodell från holländarnas storhetstid. Skutan ligger utanför sjöfartsmuseet som syns i bakgrunden.


Sju-broars-plats. Den enda vinkel i Amsterdams kanalsystem där det går att se sju broar skymta efter varandra.


Rembrandt Plein med staty av konstnären omgiven med avbildningar av sina figurer ur konstverken.



Som på så många andra platser i världen ska man vidröra statyn för att få återvända till Amsterdam (eller vinna på lotto, eller slippa restskatt eller...)


Så här heter matstället som tjejen i receptionen skickade mig till. Supergoa ungdomar som jobbade där och ett ställe fullt av trevliga gäster. Ett gäng med studenter som verkade fira någon form av tenta bredvid ett bord med pensionärsdamer som tagit med sina knähundar (jag menar verkligen bokstavligt talat knähundar, ingen omskrivning för äkta män). Alla lika välkomna. God mat för en billig peng och jag blev övertalad att prova äppelkakan. Inget jag ångrar.



Amsterdam VII


En ny morgon utmed kanalerna.


Jag kikade in på Bagijnhof, en oas mitt i Amsterdam som ursprungligen var hemvist åt beginer, en katolsk sammanslutning kvinnor som levde som nunnor utan att avlägga klosterlöfte. Jonna Bornemark, svensk filosof, har skrivit om en av rörelsens viktigaste personer - Mechthild von Magdeburg i Kroppslighetens mystik.


Det är svårt att föreställa sig att man är mitt i en storstad. Husväggarna tar bort trafikbruset och pulsen går ner i viloläge.


Solen försvann så det fick bli ett museum till.


Museum van Loon är ett hus i familjens ägor men öppnades för allmänheten 1973. Tjusigt värre och ännu ett bevis på de rikedomar som skapades i Holland under guldåldern. Här är ett hörn av frukostrummet. Helt okej för lite flingor och mjölk.


Gott om speglar, kristaller och väggmålningar. Inte så mycket minimalism om man säger så.


Min röst går till köket en trappa ner. Trivsamt och ett ställe man vill vara på. Tydligen så jobbade kokerskan Leida där i över 40 år. Det är väl så man skapar känsla.


Innergården gömmer en liten vacker trädgård men det är inte grannens palats som skymtar utan stallet. Vad vore ett hus i stan utan stall?


Hästarna är försvunna men glidaråket är kvar. Till vardags hade kusken svart uniform men till lite större tillfällen drog han på sig den här sviden.


Det här är tydligen innestället nummer 1. När jag såg en ringlande kö försvinna runt hörnet så tänkte jag att det måste vara något alldeles speciellt. Jag frågade de som stod framför mig vad det var och fick till svar att det var det godaste som fanns att köpa, ett kultställe. Så jag stod kvar. Döm om min förvåning när hela menyn bestod av friterad potatis (tre portionsstorlekar att välja på) och sås (belgisk majonnäs är klassikern). Och ja, det var god potatis. Nr 1 i potatisväg kanske men man ska nog vara född i det här landet för att köa så länge för fries.


Efter all historia och potatis var det skönt att gå över till något modernare. FOAM har en utställning med Ai Wei Wei, där han tar upp flyktingfrågan i sitt verk.


Jag fortsatte på fotospåret och tittade på utställningen om Marilyn Monroe som finns i De Nieuwe Kerk.


En lite underlig känsla med utställningen placerad i en kyrka men frågan är om inte Marilyn är en ikon nog stor för det här rummet. Det blev i alla fall en märklig upplevelse att trampa omkring på ett golv som utgjordes av stenplattor som gömde benen efter sedan länge döda Amsterdambor och samtidigt lyssna på Monroe i hörlurar där hon sjunger "Happy Birthday to you" för John F Kennedy.


Den ikoniska klänningen!




måndag 31 oktober 2016

Amsterdam VI

Rembrandt. Hans hus och hem, hans arbete och liv. Jag vet att det finns de som inte anser att en konstnärs eller författares liv och miljö ska spela roll eller ens är intressant men jag är inte av den åsikten. Det här var verkligen, genom all turism, historiens vingslag.
Genom kvarlämnade inventarielistor och Rembrandts egna målningar har man kunnat återställa miljöerna.
Ljuset som strilar in i köket ger en "rembrandtsk" känsla.

Sängskåpet i högra hörnet var den plats där Rembrandts hustru Saskia dog endast 29 år.


I det här rummet tog Rembrandt emot spekulanter och köpare till sina tavlor. Målningarna fanns upphängda utmed väggarna till beskådande.



Verkstaden för etsningar och tryck.


Stora ateljén där Rembrandt skapade sina tavlor.


Med hjälp av Rembrandts egen etsning (på bordet) har man rekonstruerat miljön.


Demonstration i ateljén av hur man framställer färger genom att riva och blanda pigment med olja.


På vinden ovanför den stora ateljén fanns utrymme för Rembrandts lärlingar som hade sina arbetsplatser här.


En långpromenad genom stan från Rembrandts hus till Oude Kerk, Amsterdams äldsta kyrka och platsen för Saskias grav.



Blommorna är i sig som ett stilleben från 1600-talet.


Rembrandts The Jewish Bride, den tavla som van Gogh sa sig vara beredd att offra tio av sina levnadsår för att få titta på i tio dagar.


Ett porträtt av sonen Titus, det enda av Rembrandts fyra barn som nådde vuxen ålder, dock dog han 27 år gammal.


Självporträtt i slutet av livet. Allt är förlorat. Rembrandt är utfattig, hela hans familj har dött ifrån honom. Ändå. Ändå. Arbetet fortsätter.


Så är denna dag slut. På väg tillbaka har mörkret sänkt sig men kvällen är fortfarande varm.
Blomstermarknaden och utelivet en allhelgonahelg skiljer sig något från de småländska skogarnas utbud.




Amsterdam V

En tur runt parken före frukost. Träffade en man från Sydafrika som frågade efter vägen till konserthuset och som undrade om det alltid är så här kallt. Kallt! Rena rama sommarvärmen för en skandinav.


Vackert och fortfarande ganska folktomt i parken kring Rijksmuseum.



Beredde mig på att tänderna i konstutbudet på Rijksmuseum. Ingen kö, kanske för att det är måndag och utanför den stora turistsäsongen.
Det finns en lättsamhet i det holländska måleriet som ibland släpps lös. Krigiska hushållsövningar som den här är ganska förnöjsam att titta på, av David Bles. Fritt översatt blir titeln "Var och en efter sin förmåga".

En mycket söt liten flaskproppsspindel, använd det ordet i Alfapet så vinner du för resten av livet.


 Miniatyrskåpen hade redan väckt min nyfikenhet via boken Miniatyrmakaren. Skåpet var fantastiskt i sin detaljrikedom. Inte bara avbildningarna av salongerna utan av torkvind och grovkök. Yttepyttelitet men extremt välgjort. Synd bara att rummet det stod i hölls i halvdunkel. Var det för att skydda de ömtåliga miniatyrerna eller för att vi skulle köpa den dyra boken i presentbutiken?









Desto ljusare var det i Rijksmuseums gigantiska bibliotek. Här hade jag kunnat tälta en sommar eller två. Kolla in spiraltrappan.


Rembrandts Nattvakten är ett av de stora dragplåstren så klart. Av alla bilder jag sett av den så kunde jag inte föreställa mig hur rent självlysande den faktiskt var. En egendomlig känsla av att det föregick ett glimrande liv inuti (inte bakom) duken.


Gerard van Honthorst målade The Merry Fiddler och den blir jag glad av. Titta hur det verkar som om mannen är på väg ut genom fönstret och se hur träet i fiolen och mattans yta avbildats.




Ett gigantiskt stilleben. Totalen är överväldigande men titta på detaljerna nedan. Holländskt måleri som inget annat! Adriaen van Utrecht visade här att han behärskade att alla måla texturer, ytor och material. Titta på detaljerna från målningen! Hur lyckas han i allt?





 Pieter de Hooch målar ett motiv med två ljuskällor. Superskickligt men det är motivet som roar mig. Tavlan kallas A mothers duty och det mamman gör är att avlusa sitt barn. Bra med ett måleri som är långt ifrån kungar, slagfält och religiösa åthävor.


Johannes Vermeers The Milkmaid har inspirerat både Tranströmer och Szymborska att skriva dikter.
Szymborska skriver något i stil med att så länge kvinnan på Rijksmuseum fortsätter att slå mjölk i skålen förtjänar inte världen att gå mot sin undergång. Måste kolla upp den exakta formuleringen.