Vi lämnar vår flygelbyggnad för att inta supén. Någon på bygget är galet förtjust i kakel och har gjort sitt bästa för att fylla husen med det.
Så här ser livet ut inifrån matsalen...
... och så här är det att stå utanför och tittat in.
Så vad är då en bal på slottet jämfört med en gryta musslor vid stranden. Ja, typ som natt och dag. Där vi åt musslor så kom serveringskillen ut i en gammal t-shirt och skruvade korken av en flaska kallt vitt vin. Här kommer det två kostymklädda, allvarliga, unga män och visar fram en vinlista där det finns rödtjut som går på 1600 euro. Vi avböjer. En halvpanna vitt som håller hygglig standard får bli valet till rätten nedan. Någon som undrar vad det är? Det gjorde vi. Först kom en av kostymerna in och ställde ner tallrikarna framför oss utan någon vätska i, bara ingredienserna. Med en viskande "jag-beklagar-sorgen"-röst förklarade han för oss att det vi hade framför oss var finhackat äpple och ingefära med en (EN, ETTA,UNO) gåsleverpastejfylld ravioli. Bakom honom stod den andre dupontaren redo. Med samma viskröst berättade han att han nu skulle slå på kokt sellerivatten på hacket och raviolin (ravioli i singular), så det gjorde han med en silverkanna. Jag hade extremt svårt att hålla ihop ansiktet.
Huvudrätten, någon slags ytterfilé med rödvinssås och lite annat krafs kändes mer som hemma. Mycket lättare att se allvarlig och intresserad ut inför Dupontarna nu när man haft soppan att träna på. Någon i serveringen drog på lite gamla Frank Sinatra-hits i högtalarsystemet (mycket diskret gömt bakom gardinerna men ändå). Fråga mig inte om syftet, kanske hade det med det kokta sellerivattnet att göra.
Till efterrätten hade vi fattat galoppen och såg precis lika gravallvarliga ut som resten av salongen. Attan vet om inte stämningen hade stigit något bland övriga gäster i takt med att innehållet i vinflaskorna sjönk för de nickade vänligt och önskade bon appetit åt de fnissande vikingarna i hörnet.
Efter kaffet tackade vi för oss och tog en runda i trädgården för att smälta maten (särskilt den jävla lilla raviolin) och upplevelserna.
Och dammen kändes rätt okey i den här miljön men vad den lilla damen gör på jättens fot uppe i vänstra hörnet och var resten av jätten tagit vägen, det fick vi inget svar på.
Plötsligt dyker en staty av Obelix och Idefix upp i trädgården. På marmorskivan bredvid står det inristat att "Romarna är ett dåraktigt folk". Vi vet inte bakgrunden till det här uttalandet men det finns säkert belägg för det. Något måste ha gjort att Gandalf hotellägare kände att han behövde göra en markering av något slag. Sätta ner foten gentemot romarna. Visa var bordet ska stå.
Så vacklade vi hem mellan rosenbuskarna, fulla av sellerivatten, vin, intryck och undringar.
