Saint Malo, Bretagne

I piraternas huvudfäste på den franska kusten, Saint Malo, fick vi en soldag. Det måste vara ultimata stadslivet att få bo i en gammal stad med mycket historia och med stranden precis nedanför stadsmurarna.

 

Utanför de gamla stadsmurarna kan man promenera ut på piren och se inloppet där båtarna till Guernsey går ut.



 

Som i så många andra städer runt om i världen så finns det statyer av män som pekar i olika riktningar och gärna i motvind. De pekar på fiendeflottor, nyupptäckta länder, närmsta taxistation eller korvmojjen. Den här jycken "upptäckte" Kanada. Hur man nu kan upptäcka något där det redan bor folk. Men invånarna i Saint Malo verkar nöjda för nu har de ett kulturutbyte med Quebec som inbegriper dans, musik, konst och teater.



 Herrn nedan föreställer upptäckaren Jacques Cartier.
 

 Robert Surcouf var namnet på näste pekare. Han var en oförskräckt sjörövare (eller  med andra ord, av kungen utsedd kapare). Så det är ingen nyhet att staten utser rövare som lägger rabarber på andras egendom.

 

 

 

 

Den gamla befästningen, Fort National, som ligger på en klippö utanför stan fungerar numera som utflyktsmål. Bilderna visar att folk vid ebb kommer torrskodda ut dit och sådana här varma dagar är där fullt med badgäster.



 

 

 

Ingen stor stad utan en stor författare. Chateaubriand är inte bara påhittare av en köttbit som serveras med bearnaisesås utan var också en av romantikens författare och medlem av franska akademien. Född i Saint Malo och begraven på en ö strax utanför. Däremellan hann han med att vara politiker, militär, författare och samhällskritiker. Han lär ha sagt
"Den sanna lyckan kostar inte mycket; om den är dyr är den inte av någon bra sort."

 



 

Ett ganska imponerande kommunhus även om det säkert kan råda delade meningar om bekvämligheten i att jobba innanför stenväggarna. Ergonomi och arbetsmiljö var inte riktigt vad piraterna hade som första prioritet när de jobbade fram själva stadskonceptet.

 En obehaglig och tack och lov nedlagd säkerhetsidé fanns under 1700-talet. Vid mörkrets inbrott ljöd en klocka och då släpptes 24 engelska mastiffer lösa på stadens gator för att hålla obehöriga (vad det nu var) borta och se till så att folk höll sig inomhus. I gryningen blåstes det i ett horn och hundarna återvände till den hundgård som låg inunder en av försvarsmurarna. Hundarna är borta sedan länge men klockan i stadshusets torn slår varje kväll.