GOTT NYTT ÅR 2018 - Det finns alltid ett imperium att störta!

För året som gått ska jag glädjas åt att jag fick några av mina texter publicerade i 

Folket i Bild Kulturfront

KLASS

Polemik.nu

Populär Poesi

Under 2018 kommer jag att delta med texter i två antologier, något som jag verkligen ser fram emot.

För övrigt känner jag så här i decembermörkrets sista dag en längtan till ett skruffigt slott i Le Val utmed atlantkusten. Ett slott med en innehavare som nog inte hittade hela vägen hem efter Woodstockfestivalen men med en anda av motstånd som symboliseras av skulpturen som står bakom huset där stigen ner mot havet tar vid.

Mellan slott och hav, som gjort för att hitta Trubadix och Miraculix utmed stigen.

Kampen fortsätter, mot romarna eller andra överheter.
Och framför allt - vilket suveränt alternativ till en trädgårdstomte.

Skulle kunna tänka mig att hyra in mig här än en gång, långt från fungerande uppkopplingar men nära till musselbankar och tidvatten.

Till slut vill jag säga till er som bor i mitt hjärta

ETT GOTT NYTT 2018 med hjälp av förra årets favorithälsning, Mimikry.

...ingenting är lika viktigt, ingenting är värt nåt utan er.

Le Val, Bretagne, kvällsmat på slottet

Vi lämnar vår flygelbyggnad för att inta supén. Någon på bygget är galet förtjust i kakel och har gjort sitt bästa för att fylla husen med det.

 

 

Så här ser livet ut inifrån matsalen...

 

 

 ... och så här är det att stå utanför och tittat in.

 

 

Så vad är då en bal på slottet jämfört med en gryta musslor vid stranden. Ja, typ som natt och dag. Där vi åt musslor så kom serveringskillen ut i en gammal t-shirt och skruvade korken av en flaska kallt vitt vin. Här kommer det två kostymklädda, allvarliga, unga män och visar fram en vinlista där det finns rödtjut som går på 1600 euro. Vi avböjer. En halvpanna vitt som håller hygglig standard får bli valet till rätten nedan. Någon som undrar vad det är? Det gjorde vi. Först kom en av kostymerna in och ställde ner tallrikarna framför oss utan någon vätska i, bara ingredienserna. Med en viskande "jag-beklagar-sorgen"-röst förklarade han för oss att det vi hade framför oss var finhackat äpple och ingefära med en (EN, ETTA,UNO) gåsleverpastejfylld ravioli. Bakom honom stod den andre dupontaren redo. Med samma viskröst berättade han att han nu skulle slå på kokt sellerivatten på hacket och raviolin (ravioli i singular), så det gjorde han med en silverkanna. Jag hade extremt svårt att hålla ihop ansiktet.

 

 

Huvudrätten, någon slags ytterfilé med rödvinssås och lite annat krafs kändes mer som hemma. Mycket lättare att se allvarlig och intresserad ut inför Dupontarna nu när man haft soppan att träna på. Någon i serveringen drog på lite gamla Frank Sinatra-hits i högtalarsystemet (mycket diskret gömt bakom gardinerna men ändå). Fråga mig inte om syftet, kanske hade det med det kokta sellerivattnet att göra.

 



 

Till efterrätten hade vi fattat galoppen och såg precis lika gravallvarliga ut som resten av salongen. Attan vet om inte stämningen hade stigit något bland övriga gäster i takt med att innehållet i vinflaskorna sjönk för de nickade vänligt och önskade bon appetit åt de fnissande vikingarna i hörnet. 

 



 

Efter kaffet tackade vi för oss och tog en runda i trädgården för att smälta maten (särskilt den jävla lilla raviolin) och upplevelserna.

Och dammen kändes rätt okey i  den här miljön men vad den lilla damen gör på jättens fot uppe i vänstra hörnet och var resten av jätten tagit vägen, det fick vi inget svar på.

 

Plötsligt dyker en staty av Obelix och Idefix upp i trädgården. På marmorskivan bredvid står det inristat att "Romarna är ett dåraktigt folk". Vi vet inte bakgrunden till det här uttalandet men det finns säkert belägg för det. Något måste ha gjort att Gandalf hotellägare kände att han behövde göra en markering av något slag. Sätta ner foten gentemot romarna. Visa var bordet ska stå.

 

Så vacklade vi hem mellan rosenbuskarna, fulla av sellerivatten, vin, intryck och undringar.

 

Le Val, Bretagne, musselbankar i väntan på supé

Så vad gör man på slottet i väntan på kvällen och den bokade supén? Eftersom det första intrycket av hotellet givit oss en något mystifik känsla så tar vi stigen genom skogen ner till havet där vi förstått  att det finns någon form av servering. Det kan vara bra med lite lunch om man nu blir serverad spindelsoppa och sillagröt till kvällsmat.

Nere vid stranden får vi en upplevelse som klart räddar hela dagen oavsett vad som händer efter lunch. I den här oansenliga skaldjursbutiken och uteserveringen äter vi vårt livs bästa Moules frites. Vem hade kunnat ana vilka sensationer en sådan här utansida döljer?

Inne i butiken bor en hummer stor som en schäferhund. Vi vågade inte tala med den, inte heller begära den till lunch. De andra humrarna längst ner i bild är vad vi hemma skulle kalla stora.

Så hur ser den godaste maten ut? Tja, så här. Sorry alla andra som tror de ätit gott. En plastbytta med pommes och en gryta musslor. Men vilka musslor! Så färska så de inte hunnit få prästbetyget utskrivet. Vi frågade den go'e killen som serverade oss var de kom ifrån och då pekade han bara nerför backen och sa att vi kunde gå och titta efter själva när vi ätit klart. Tilläggas ska att ägaren och killen som serverade stannade kvar och höll extra öppet för oss och ett annat par - superservice.

Men är man i Frankrike får man inte gå från bordet utan dessert så det här trollades fram, citronsorbet i skalet, perfekt efter musslorna.

Sen finns det andra uppfattningar om vad en dessert är. Men citron fanns med på tallriken i alla fall.

Fördelen med att äta på sådana här ställen är att man kan spilla och kladda så mycket man vill, det gör ingenting. Snarare ingår det i upplevelsen. Det som inte brukar ingå i upplevelsen är det som vi fick vara med om efteråt. Vi gick och tittade på maten, inte köket, utan maten. Nere vid stranden låg musselbankarna och det var ebb så vi kunde gå ut och vandra runt mellan dem som i en park.

När det är flod går vattnet över pålarna där musslorna växer.

Hur många gånger har man inte fått höra att man inte ska leka med maten? Och nu, nu så får man traska runt i den så mycket man vill tills tidvattnet vänder.

 

Till och med lite travträning fick plats på stranden.

Sådana här fötter blir det när man klafsat runt i havet och tittat på musslor. Ingenting som duger för en kväll på slottet. Möjligen på någon festival. Fy på mig! Marsch hem och tvaga.

För säkerhets skull smyger vi in bakvägen.



Från Lesconil till Le Val

En sista tur ner till havet innan vi gav oss av. Beroende på tidvattnet så varierar stranden mellan klipphäll och sandstrand.

 

 

 

Vi tar oss tvärsöver Bretagne och upp mot Saint Malo där vi bokat in oss på ett hotell som utlovar lantlig idyll och ett boende i ett gammalt men charmigt slott. Lantlig idyll kan betyda vad som helst! Oftast inbegriper det noll mottagning för mobil och internet men här finns det, om än i begränsad omfattning. Slottet ifråga har definitivt haft sina glansdagar men det har karaktär, en blandning av storhetsvansinne och spindelväv. Känns som om vi hamnat i en adventskalender, "Mysteriet på Greveholm III". Ägaren som tar emot oss, en man med långt, stort vitt hår á la Gandalf ger intrycket av att ha haft sin bästa tid på Woodstockfestivalen och där och då kommit på att ett slott i Frankrike skulle vara helt "groovy". Mycket riktigt så läser vi oss till att hotellet startades upp 1971.
Så här ser det ut från vårt rum.

 

Det här är vår dörrvakt.

 

 

Så här ser det ut på vägen upp till reception och restaurang. Gott om rosor och sten.

 

 

Någon i huset har en viss begivenhet för skulpturer av det något mer utmanande slaget.

 

Och rosor, rosor, rosor - om än i spruckna krus eller ska jag säga krackelerade slott.

I hotellbokningen ingår en supé, vi ser fram emot den med stor nyfikenhet. Och öppna sinnen. "Vi går över dammiga golv fallera, där spöken dansar tango klockan tolv fallera...". Nej, det finns inga spöken, det är bara avloppsrören i badrummet som härbärgerar Midgårdsormen.