Dag 5

Idag har vi utforskat yttersta spetsen av Finistère. Vi stannade i Plogoff och njöt av utsikten. Ägaren till stugan gick inte att hitta och än mindre köpslå med. Ska man nu bli Bertil Enstöring (ni som inte sett Skrot-Nisse, gör det) så är detta tidernas alternativ till ensamboende. 

 

 Här har Spöket kommit fram till La Pointe du Raz, yttersta spetsen av Finistère (Finistère betyder bokstavligt talat Jordens ände) och fortsätter man så ser man inte land förrän man är i Nordamerika. Jag kan förstå att Asterix och de tappra gallerna tyckte att man nått vägs ände när man hamnade här. Vackert är det i alla fall. En plats för en bard att dikta om så länge inte Troubadix sjunger och spelar.

Jag har aldrig känt något behov av att gifta mig och absolut inte i någon kyrka MEN om jag nu skulle gifta mig i en kyrka så hade den här inte gjort ont.



Jag nöjde mig med att titta på en takläggare som måste ha Frankrikes bästa arbetsplatsutsikt. Resten av dagen ägnade vi åt sol och bad och det ska vi inte visa några bilder av.

Dag 4

Vi tog en tur med början i Moëlan-sur-Mer. Där hittade vi den här källan som vi tror bringar tur i lotto, ger evig ungdom, stor rikedom, hälsa, ett gott bemötande på bilprovningen och rabatterbjudanden i en butik nära dig. Guiden upplyste oss dock om att vidhängande kyrka var helgad åt Saint Roch som klarade sig undan pesten genom att krypa in och gömma sig i en grotta och där bli serverad en limpa bröd varje dag av en hund. Jag tycker snarare att det skulle vara hunden som skulle helgonförklaras. Om man nu är hund och lyckas, antingen baka eller köpa bröd varje dag, och frakta det till en stolle som gömt sig i en grotta då är man värd ett omnämndande. För säkerhets skull har man slängt in ytterligare ett helgon i konceptet, Saint Philibert, med det namnet så är lidandet fullbordat.

Spökets intresse för religiösa figurer är minimalt och därför rattade vi över till Port de Belon som var illa svårt att hitta till men värt arbetet. En absolut fantastisk utsikt över havsinloppet och fina vandringsstigar.

Vi beställde in 24 ostron, en halva vin, bröd och smör för en peng som motsvarar två grillade med mos. All övrig jämförelse är omöjlig. Det fanns en icke namngiven person i resesällskapet som hade ytterst svårt att överge bordet.

Komna till Pont Aven fick vi en rejäl dos Paul Gauguin. Konstnären levde och målade här i 8 år i slutet av 1800-talet och det lever man på fortfarande. En egen konststil, Pont-Aven-skolan, har uppkallats efter de konstnärer som arbetade här. 

I Pont Aven dök den här figuren upp också. Xavier Grall, författare och poet. Människor som gick förbi gned lite på minnesplaketten över honom. Jag begrep inte varför - är det den där lottovinsten igen? Eller?

En vacker stad var det i alla fall, Pont Aven. Det skulle närapå vara lag på att varje stad med självaktning ska ha ett vattendrag som rinner igenom stadskärnan.



Dag 3

En nöjd man lämnar sitt natthärbärge för att sätta kurs mot frukosten.

Misstänker att inte alla frukostrum ser likadana ut som i Cambremer men det gäller att hitta rätt. Hur trevliga människor som helst som drev det B&B som vi bodde på. Hemkokt rabarberkompott, hemlagad färskost, hemvärpta ägg i en miljö som får en att tro att det ligger ett lik i rabatten vilken sekund som helst. Kändes som om man rörde sig i kulisserna till Morden i Midsomer.





Halvvägs till Finistère stannade vi till vid ett urskogsområde, Forêt de Paimpont, som gjort sig känt som platsen för vilken många av Arthurlegenderna utspelar sig. Här smyger tydligen omkring människor än i denna dag och försöker hitta ledtrådar till den heliga graal eller åtminstone den källa där Merlin mötte Viviane, sjöns härskarinna. Vi valde istället att äta lunch och titta på kitchreklam och skog. Mitt intresse av att leta efter skäggiga gubbar i långa vita särkar som håller på med hokuspokus är ytterst begränsad.



Framme i Finistère installerade vi oss i stugan och köpte oss god, nyfångad fisk som Spöket fräste till.

Här visar Spöket utsikten från matplatsen utanför stugan.

Fransmännen har tagit Compact Living till nya höjder. Här visar Spöket den kombinerade gasspisen/elugnen/diskmaskinen. Snacka om allt i ett på liten plats! Som den fria viddernas och djupa skogarnas kvinna som jag är erkänner jag villigt att det inte fanns en chans på miljonen att jag klarade av att köra disken i en gasspis.

Vi hittade ner till havet i alla fall. Kvart över nio på kvällen, 27 grader varmt och vindstilla.

En man med fötterna i Atlanten. Vad mer kan man önska sig?

Dag 2

En favorit i repris. En tur runt Route de Cidre. Vi stannar i Cambremer på en av områdets bästa restauranger. Ett familjedrivet ställe där gamla familjerecept utgör grunden. Servitrisen studerar oss en stund och talar sedan om att en lokal företeelse, "Tripes" inte är för oss. Det tackar vi för när vi förstår att det är en fransk komagevariant av vår pölsa. Istället serveras vi en genomgod kalv i cidersås och med kantareller.

Bortsett från cider och calvados så är området Pays d'Auge ett enda stort feel good-landskap med korsvirkeshus och grönska.

Ett besök på Pierre Huet där man säljer absolut fantastiskt god cider och calvados. Här kan man se hur glad spöket är över en rundtur.

En lång dag i Calvadosdistriktet med god mat och dryck. Kväll och dags att koja. Vi ses på andra sidan midsommarafton.



Dag 1

Som sig bör startar en resa alltid i gråväder.

Bron till exempel som är mer än en bra thrillerserie.

Sen fortsätter det med fler broar och mer gråväder. Autobahn gör det alldeles omöjligt att ta foton med skärpa så därför visas ingenting alls. Jag vill dementera alla rykten om min bilkörning och Ferraris, Porsche och Lotus. Dom var ute och gled och jag körde effektivt. Vi lyckades lägga 123 mil till handlingarna. That's it!

I Frankrike kan man alltid få kommunhusen att se ut som lite mer än i Svedala.

Spöket lyckades beställa in Pastis.

Sen satte han i sig både förrätt och huvudrätt innan han lyckades leta sig tillbaka till hotellet i Valenciennes.

Äventyret fortsätter.

Maskot

Alla kan ju inte släpa runt på en trädgårdstomte och låta den bli fotograferad på valda platser. Se dock gärna filmen "Amelie från Montmartre", ibland fungerar trädgårdstomtar hur bra som helst. 

Jag väljer ett spöke utifrån den kända devisen "Spöken skrämmer inte spöken" och då kan jag känna mig helt trygg. Spöket kommer att återvända under resans gång. Förhoppningsvis i sällskap med mig.

Resepackning

Man kan aldrig vara tillräckligt noggrann med sitt resesällskap. Det här är finalisterna, nytt och gammalt, godingar i repris och nya bekantskaper.

Peter Englunds Stridens skönhet och sorg får följa med för sin skildring av ett tjugotal människors upplevelse av första världskriget, till minne av krigsutbrottet 1914.

Gunnar Ekelöfs samlade dikter i pocket är en resa i sig "...Tyck inte synd om livet, ömka det inte! Lev så länge du lever." (Ur Tänkedikter).

Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère har jag nämnt tidigare, den följer med för det är dit jag ska.

Två nya bekantskaper kommer att bli En sommar med Montaigne, där Antoine Compagnons radioprat förvandlats till en uppsättning texter kring Montaignes Essayer. Boken har sålt i 150 000 ex i Frankrike. Tänka sig att ett radioprogram (inte pod) blir en hit som förvandlad till bokform (typ gammeldags bok) blir en storsäljare.

Slutligen Kikarseende av Edith Pearlman från Elisabeth Grate Bokförlag, http://www.elisabethgrate.se/ alltid kvalitet. Pearlman har jämförts med Anton Tjechov och Alice Munro. Återstår att se om jag kan hejda mig här eller om det dyker upp nya kandidater.

D-dagen

Courseille sur mer

Franska atlantkusten utanför det kanadensiska museet för D-dagen. En livslevande veteran, 93 år gammal med blåvattniga ögon som är på väg att förlora sin färg. Ett första tecken på att vi alla vid tillräckligt hög ålder tonar ut. 93 år säger han med tydligt engelskt uttal så att vi utlänningar, vi som inte var med i kriget ska få en glimt av förståelse. Baskern, den svarta kostymen och alla ordnar putsade och fastsatta på hjärtesidan. De var nio i hans grupp som steg i land 6 juni 1944, de var två som levde när kvällen kom.

"Den förste jag stötte på var en kanadensare. Han var död."

Vi applåderar honom, det faktum att han fortfarande lever. Han måste tycka att vi är idioter, snälla idioter, som han har överseende med. Han ursäktar sig med att tåget snart går, det lilla sightseeingtåget som tuffar fram och tillbaka mellan staden och stranden. Ett tåg som han inte vill missa. Minnet av kriget, av D-dagen, är väl orkestrerat. Här finns något för alla; för skolbarnen, uniforms- och vapennördarna, de blåhåriga amerikanska damerna som rest dit för att lägga ner en krans och så vi andra, vi som skämsigt måste erkänna att vi inte medverkade i något krig, inte befriade Europa. Veteranen vinkar vänligt och leds bort av stolta släktingar, äntrar det lilla turist-tuff-tåget. Han vänder sig plötsligt om och säger med förvånansvärt stark röst att vi kan fortsätta prata nästa år, "I’ll be back next year". Nu är det nästa år. Lite nyfiken är jag allt om han är där.