Meret Oppenheim på Mjellby konstmuseum

"Meret Oppenheim - Beyond The Fur Cup"

Mjellby konstmuseum har fått ihop en uppsättning konstverk av Oppenheim som spänner över foto, smycken, kläder, film, möbler, teckningar och måleri.

Oppenheim har en karriär som modell och inspirationskälla till surrealister som Man Ray.

Hon nöjer sig tack och lov inte med det utan blir en skapande konstnär.

Exempel på hennes kläddesign. Kolla in jättehattarna i taket!

Välknäppt med kniv och gaffel.

Ett par av smyckena som visas. En ring med en infattad sockerbit och ett fantastiskt arbete som föreställer dukat bord för fyra.

En tavla ur en serie föreställande olika former av fjärilar. Här som flygande kökshandduk.

Mjellby är superduktiga på att ta emot sina besökare och de har mycket verksamhet inriktad mot barn. Här har de kopplat Oppenheims pälstema till en utställning vid barnverkstaden. Bredvid det här rummet kunde besökarna skapa surrealistiska dikter på en vägg. De ungar jag mötte såg synnerligen nöjda ut.

Verdun och Spa

Ett återbesök vid Verdun. Platsen för ett av Europas värsta slag som pågick i 10 månader. 100 år sedan. Vi åker på en guidad tur inne i citadellet, berättelsen leder oss genom kriget fram till ceremonin där kistan som senare placerades i den okände soldatens grav vid Triumfbågen valdes ut. 100 år, människans minne är kort. 550 000 fransmän och 450 000 tyskar fick sätta livet till.

Inför 100-årsminnet har konstverk uppförts. Det här står vid ingången till citadellet. En slags kärlekskanon som kontrast till det dödande som är obegripligt än idag.

Vi fortsätter till Spa i Belgien. Den ort som fått ge namn åt alla feel good plask och bad i hela världen. Här går linbanan upp till finaste badet. Varma mineralrika källor gör livet längre och friskare. För övrigt en ganska sömnig ort. Och det var det som var planen, att hitta en hygglig plats att sova på.

Inget besök i Belgien utan belgisk specialitet. Vinkokta musslor, pommes och majonnäs. Till det en ljus Leffe. Rena rama Jacques Brel-musiken för smaklökarna.



Och som ett band att knyta ihop den här resepåsen med lär jag mig att Gauguin som vi såg verk av på det nyrenoverade museet i Pont Aven ligger begravd på ön Hiva Oa. Samma ö som Brel levde sina sista år på och där han också är begravd.
Ne me quitte pas.

Fontainebleau

Fontainebleau, stället för kungahäng under hundratals år. Från 1100-talet och fram till Napoleon (som tog farväl och slutgiltigt packade ihop här 1814). Till- och ombyggnader har gjort slottet gigantiskt och det innehåller många olika stilar bakom fasaden.

På tal om Napoleon så är detta Napoleon juniors första säng. Den lille gossen blev vid födseln utnämnd till "Konung av Rom". Nänä, jag har inga förväntningar eller krav på grabben, han får växa upp och välja vilket jobb han vill, lär Bonaparte sagt vid dopet.

Så här satt Nappe i alla fall när han tog emot besök. Inget för dammallergiker med all sammet och tjocka mattor

Det här glasfönstret blev jag svårt förtjust i.

Frans I är en familjefavorit. God smak till skillnad från Napoleon. Här är galleriet som han lät uppföra. Freskerna på väggarna är ren och skär renässansglädje.

Lite 1700-tal.

Ett bibliotek som jag skulle vilja ha i ett hus nära mig. Om jordgloben är en sådan där bargömma vågar jag inte uttala mig om. Den är i vilket fall storleken större.

Att Diana är jaktens gudinna är väl sin sak men vem kom på att det skulle se dekorativt ut med pinkande hundar?

Hejdå till Fontainebleau, gärna på återseende. Frans I och hans symbol "Salamandern" får avsluta.

Bourron Marlotte

Ett par nätter i byn Bourron Marlotte. Platsen var tillhåll i slutet av 1800-talet för konstnärer, författare och musiker. Renoir bodde här under ett antal år. Vi bodde i huset som varit skjutshåll och krog för hitresande och det var här som nedanstående plakett var uppsatt.

Lite längre ner på gatan bodde Jean Renoir, filmskapare och son till målaren. Han hade så här fina hästhuvud på gavlarna till uthusen.

 Bohemernas prins bodde här tydligen också. Att vara prinsbohem under den här tiden krävde säkert sin insats av både det ena och absint. Scènes de la vie de bohème skrevs av Murger och är den roman som ligger till grund för Puccinis La Bohème.

Bortsett från biltrafiken fick man en känsla av att ingenting hade förändrats sen förra sekelskiftet. Små, smala gator, gamla stenhus och murgröna överallt.

Vi hade hyrt in oss i samma hus som Renoir & co. Det vill säga det gamla skjutshållet som såg till att gästerna blev hämtade med häst och vagn vid järnvägsstationen. Numera är stallet ombyggt till gästrum men med tanke på takhöjden kändes det mer som ett giraffhägn än ett gammalt stall.

Vaux le Vicomte

Vi gjorde ett besök på Vaux le Victome under en eftermiddag och kväll. Ett lite speciellt slott med tanke på dess tillblivelse. Nicolas Fouquet som var finansminister, låg bakom skapelsen med slott och trädgård som överträffade allt annat. Under en stor fest 1661, där Nicolas försökte imponera på kungen, gick det riktigt illa. Kungen blev så avis att han lät fängsla Nicolas och beslagtog själv egendomen. Den viktigaste arkitekten, landskapsarkitekten och målaren hänvisades till ett annat Fas 3-projekt, nämligen Versailles.

Trots att det fanns en uppsjö av salonger och himmelssängar så blev jag mest förtjust i fönsterluckorna. Bedårande och med ett ljusinsläpp som kändes helt "barockt".

I flera av rummen använde man sig av olika ljussättningar för att försöka återskapa känslan av en tid före elektriciteten. Dock var de levande ljusen på låtsas. Här kan man till exempel i ljuset från kandelabrar se diverse barockanska nakenfisar slänga sig i lianerna medan klockan går.

Ibland var även kungen (eller hans finansminister) tvungen att pudra näsan och ta sig ett lördagsbad. Redan här är bidén ett standardinslag (för alla er som trodde den uppfanns i lejongult eller avokadogrönt på 70-talet). Vad vi däremot saknar i dagens badrum är den jordglobsliknande perukställningen. Kanske något för nästa säsongs inredningsteve?

Ren och fin så knallar man iväg till fikarummet.

Efter mat och disk så tager man sig en tupplur. Jättestora dammvippor på sängtaket, en Jesus på väggen och otroligt blommiga tapeter. Allt för att underlätta matsmältningen.

Skulle man nu känna ett litet sug efter en nattmacka så kan man kila ner till köket och se vilka rester som blivit över.

Efter rundvandringen på slottet och en god middag så återvände vi till slottsparken som var öppen till 23.00. Under kvällen tänds 2 000 marschaller och det är musik och uppträdande av något som liknar cirkus cirkör, dans och magi på samma gång.

Det tar en stund att gå från den ena änden av trädgården till den andra. 

Finistère början och slut

Den här jycken sitter i skyltfönstret till en nedlagd affär och kikar på oss när vi går till bageriet om morgnarna. Det betyder att melodislingan "Vad tar ni för valpen där i fönstret..." snurrar i huvudet resten av dagen.

Idag var ebb extra tydlig när vi gick utmed hamnen och fortsatte mot stranden och klipporna. När man ser det så här är det svårt att fatta att hela inloppet kan fyllas med vatten högt upp mot kajerna.

En av de fantastiska klippformationer som man möter när man går utmed stranden. Idag var vi ute och gick hela förmiddagen och efter varje krök eller varje klippformation så kommer det en ny strandsträcka att följa.

Här och var finns det bänkar att vila på för oss som vandrar. Turistkontoret har gjort en gimmick av namnet Finistère som betyder "världens ände". Så här står det alltså "Allt börjar vid världens ände".

Ja, idag börjar verkligen allt vid världens ände. Himmel och hav och en sol som äntligen visar sig.