PAPPA OCH ARISTOTELES

 

För länge sedan hade jag en pappa som dog

Den 7 mars dör min pappa.

Det var inte alls väntat.

Väntat var besked om lång återhämtning.

Väntat var besked om massiv lunginflammation.

67 år gammal dör han.

Dagen efter kommer provresultatet.

Akut leukemi.

Det blir sällan som väntat.

 

Samma datum, 7 mars, men många år tidigare dör Aristoteles.

Han och pappa hade inte haft så mycket att säga varandra.

Pappa kunde ingen grekiska och Aristoteles, den stackarn,

vad skulle han pratat med en grävmaskinist om?

Men kanske där finns en likhet ändå, mer än dödsdatumet.

De var ju grävande män båda två.

Men på varsitt vis.

Jag vet inte hur väntat det var.

 

Vi hann aldrig till sjukhuset. Han smet ifrån oss.

En sköterska ringde och sa med korta mellanrum i orden:

”Nu dör han.”

”Ni hinner inte.”

”Och vi som gav honom kvällsmat för bara en timme sen.”

”Det var oväntat.”

Vem gav Aristoteles den sista måltiden?

Vem tyckte att något var oväntat den där dagen?

 

Fassan var fortfarande varm sista gången jag såg honom.

Lite ovanligt att han låg där utan snus under läppen, det saknades liksom.

Som om det gjorde rummet lite vilset och viljelöst.

Det var kroppen, inte rummet, som kommit till ro.

Hade också Aristoteles sett så vilande och avslappnad ut i döden?

Hade hans dödsbädd också varit en ensam plats

som långsamt befolkats av bortkommenhet?

 

Flera år senare läste jag filosofi och litteraturvetenskap på universitetet.

Då hade mamma redan hunnit långt in i sin demens och glömt bort sin man.

När jag berättade att jag studerade heltid och jobbade i hemsjukvården

kvällar, nätter, helger blev hon orolig.

Jag hade väl inte tänkt läsa till präst?

Nä, sa jag. Präst lär jag nog aldrig bli.

Det var då för väl, svarade hon och valde åt sig ett helt annat dödsdatum.

 

STARTEN PÅ 2025

HON FINNS PÅ ETT FOTO

i dubbel (eller tredubbel) bemärkelse.

Min roman släpptes när det bara var dagar kvar av 2024 och 

samtidigt fick jag äran att intervjuas och vara omslag på tidskriften

KLASS nummer 4/2024.

Nu i januari börjar det ramla in respons på både bok och artikel

och att möta läsare är en av de glädjeämnen som skrivandet ger.

Bokfloden är riklig, vild och vacker.

Det är lätt att försvinna bland alla böcker som kommer ut.

I Svensk bokhandels katalog över våren 2025 presenteras drygt

1200 titlar.

Vi som ingick i Skrivyta Syd har fått medverka i katalogen med

ett utdrag ur en text och en kort nulägesrapport.

Det tackar jag för - både utvecklingsprogrammet och presentationen.

 

Aftonbladet recension av Oskiftat Arv

 Förra veckan fick jag ett sms från en vän som skrev
att jag skulle klicka på bifogad länk och då få se ett bekant ansikte.

Skeptisk av naturen vågade jag inte men såg i länken att Aftonbladet fanns med i texten.

Döm om min förvåning när jag gick in på tidningens kultursida

och fann min diktsamling Oskiftat Arv upptagen i en

samlingsrecension av årets poesidebuter.

Nu så här på midsommardagen har jag haft tid att grunna över det hela.

Recension av poesidebut - Oskiftat Arv

OSKIFTAT ARV FINNS NU UTE

 Oskiftat Arv - min diktsamling som hade sin release i Malmö 8/2

finns nu att köpa på Fri Press Förlag

(Använd dig gärna av erbjudandet 20% vid köp av 3 böcker)

Fri Press Förlag Webbshop

Vågar knappt säga hur omåttligt fint det är att ha Peter Lindforss fantastiska bok intill 💖

Finns också på

BOKUS

Vill du ha ett signerat ex så hör du av dig till mig via PM på Facebook eller ett sms.

Diktar vidare

När det kändes eländigt med vintermörker, covidkrasslighet och trögtrist solbrist
så lystes livet upp en smula när jag fick den här notisen.

Hans Falk gav fin recension och dikterna kom upp på arbetsbordet igen.

Dags att jobba vidare på dem i väntan på ljuset.

Ur Världen vi lämnar
där jag har med några dikter från ett pågående arbete.

För övrigt går jag fortfarande förbi bokhyllan då och då och förstår

att jag har gett ut en liten novellsamling. 😊

Tre existentiella dikter i Opulens

Fick tre dikter publicerade idag på Opulens.se - kultursidan utan betalningsväggar.

http://www.opulens.se/prosa-poesi/tre-existentiella-dikter/

Dikt för vintern håller i

URJORDEN

ska du bli kvar här

lilla människa

stänga dörren om dig

hela långa vintern

en sovande igelkott

ett resande fågelsträck

lökarna i jorden vilar sig

blymolnen är tunga

och hastiga – far oroligt

fram och över himlen

samlar på kvittenser

nu väntar dagar av

håll i

stå ut

kura ihop

uthålligheten

räknar dagarna till ljus

allt omkring

skog och äng har nu

sitt vapenstillestånd

på andra sidan väntar

tjälsprickor och

tindrande grusvägar

Dikt - poetik, position - en eller flera

DET RENT FYSISKA BERÄTTARPERSPEKTIVET

1

Underifrån – det kommer från jorden, sipprar trögt ur kärrens gyttjevatten och klafsande mossor, ligger kvällsvarmt på en äng, tränger sig upp ur sjöbottnar, uttorkade bäckfåror, plöjda fåror, sprickor i asfalten, ur frostsprängda berg.

2

I ögonhöjd – det kommer från ljusa björkstammar, gungande äppelgrenar, stengärdsgårdar, vägkantens buskar, vassen vid sjön, ur väggarna i viskande hus, från broräckena över ån, som en vind ur djupa skogen och i ögat hos ett vaksamt rådjur.

3

Ovanifrån – det kommer från trädkronorna, från fallande regn och strålande sol, med molnen på himlen, från husens tak och med fåglarnas flykt, med stigande fyrverkeri och dalande ballonger, med attackflygplanens överljudsbang och med ljuset från stjärnor och måne.

4

Inifrån – ett drömmande jag.

Paris och minne av lingonmos - dikt

FINNAS TILLBAKA

Jag har fyra dygn i Paris

och bilden följer mig

Jag sitter på kaféer och museer

och bilden följer mig

Det går bra, den passar in

Bilden av den stängda jordkällaren

Inuti öppnas dörren och där finns

potatisbingen, höganäskrukor med lingonmos

mat som lotsar genom vinter

mat för dagen

Decemberljuset som ögonen stretar med

Blötkalla lovikkavantar vill inte gå hem

Vill bygga snölyktor

Jag sitter på ett kafé i Paris

Med potatis och lingonmos inuti

Dikt om döden - då och nu och sedan

DEN NYE HÖJDAREN

Medan begravningsgästerna gled in i

tre bredda smörgåsar och prinsesstårta

smög sig barnet ut i kapprummet.

Där gömde det sig i ytterplagg efter ytterplagg

för att se vilken doft döden lämnat kvar.

Men allt som allt;

en vacker etikett med broderad guldskrift från en svunnen

damekiperingsaffär,

en lös knapp och ett gammalt kvitto på tio röda rosor.

Och så,

doften av instängdhet.

Oude Kerk Amsterdam -  där Saskia Uylenburgh begravdes och lämnade sin man Rembrandt efter sig.

Dikt om att aldrig lyckas dö vid rätt tillfälle

ÄNGSLAN

Alla kläder

I garderober och på vindar

I källarförråd

Kläder

Som aldrig hittade

Rätt kropp

Rätt tillfälle

Alla kläder

Som väntade på ett nödläge

Där en doktor krävdes

Hel och ren under

Sen slutade det med en infarkt

Gamla joggingkläder

Söndagseftermiddag

Det blev ingen bal på slottet

Den här gången heller

Ring morgondagen

Jag ringde upp morgondagen

Den sa att jag inte skulle oroa mig

Lätt att säga för den

som alltid är steget före

Lätt att säga för den

som inte behöver läsa

Gårdagens tidning

Familjesidornas vädjan att

Glömma min dag

Och låta en flitig hand vila

Lätt att säga för den

som inte behöver oroa sig

för att möta någon från livets helvete

som på andra sidan stranden

räcker ut en hand

Dagen efter

Upphittad dikt

Katapult förlag gav en gång i tiden ut en skrift med namnet

ORDINÄR

i "Tema verklighet"

hade jag med en dikt om den verklighet jag upplevde som nioåring.

1973

Min mamma hade TV:n på.                                           Mitt på dagen.

Vi drack kaffe ur en TV-kanna, åt bredda smörgåsar.

Kungen var död.

                                                                                       Mitt på dagen.

                                                                                       Nu grävdes han ner.

                                                                                       Mitt på dagen.

Mamma sa åt mig att det var bäst att titta för det var nog sista gången,

sista gången, sa hon, som hon skulle få uppleva en kungabegravning.

När hon sagt det höll jag ett öga på henne och ett öga på begravningen.

För det var ju både första och sista gången i mitt liv som jag skulle få se

min mamma titta på en Kungabegravning.

I tidningen visades bilder på människor i ett bankvalv.

De hade snaror runt halsen.

Det var ovanligt.

Men, det var nog inte sista gången man fick se något sådant

sa min mamma.

Det här var nog bara början.

På vinden i församlingshemmet gick jag i tredje klass.

I byxor av bredspårig manchester.

I samlingssalen på bottenvåningen hängde ett oljetryck som föreställde

                                                                                       JESUS

Han var mild i färgerna och suddig i konturerna.

Med våta cockerspanielögon såg han upp mot taket.

Varje vecka hade vi musikundervisning i samlingssalen.

Sång och triangelspel.

Så att vi senare skulle kunna välja mellan flöjt och mandolin.

Där satt vi i ring under Jesustavlan och sjöng

                      ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.”

Det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde något sådant.