Antologin fortsätter - stickspåret kan bli en skrivarcirkel

Har blivit tillfrågad och, så klart med glädje, tackat ja till att vara med kring en skrivarcirkel (berättarmöten) där människor bjuds in att dela med sig av sina historier från arbetslivet. En uppstart är planerad till 29/1 på kommunarkivet i Ljungby med en utställning som visar 10 människors minnen och berättelser ur livet i Ljungby. Tanken med utställning är att den ska väcka lust och intresse för den historia som vanligtvis kanske inte berättas.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är ett gott exempel på hur arbetslivet kan skildras i prosa, lyrik, serieform m.m.

Sänder med en dikt, "1973", för att ge ett exempel på hur ett minne kan berättas, mitt nioåriga jag som betraktar en verklighet som bitvis är absolut outgrundlig.

Upphittad dikt

Katapult förlag gav en gång i tiden ut en skrift med namnet

ORDINÄR

i "Tema verklighet"

hade jag med en dikt om den verklighet jag upplevde som nioåring.

1973

Min mamma hade TV:n på.                                           Mitt på dagen.

Vi drack kaffe ur en TV-kanna, åt bredda smörgåsar.

Kungen var död.

                                                                                       Mitt på dagen.

                                                                                       Nu grävdes han ner.

                                                                                       Mitt på dagen.

Mamma sa åt mig att det var bäst att titta för det var nog sista gången,

sista gången, sa hon, som hon skulle få uppleva en kungabegravning.

När hon sagt det höll jag ett öga på henne och ett öga på begravningen.

För det var ju både första och sista gången i mitt liv som jag skulle få se

min mamma titta på en Kungabegravning.

I tidningen visades bilder på människor i ett bankvalv.

De hade snaror runt halsen.

Det var ovanligt.

Men, det var nog inte sista gången man fick se något sådant

sa min mamma.

Det här var nog bara början.

På vinden i församlingshemmet gick jag i tredje klass.

I byxor av bredspårig manchester.

I samlingssalen på bottenvåningen hängde ett oljetryck som föreställde

                                                                                       JESUS

Han var mild i färgerna och suddig i konturerna.

Med våta cockerspanielögon såg han upp mot taket.

Varje vecka hade vi musikundervisning i samlingssalen.

Sång och triangelspel.

Så att vi senare skulle kunna välja mellan flöjt och mandolin.

Där satt vi i ring under Jesustavlan och sjöng

                      ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.”

Det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde något sådant.