En sommar utan Frankrike

Någonstans måste man böja sig, som ett gräs för en vind.

Väga för och emot.

Sluta räkna marginaler och "kansken" och "tänk om".

Veta var gränsen går för sin egen och andras säkerhet.

Sända iväg det där sista mejlet om återbud till huset i Finistère.

Bestämma att det kommer en ny sommar.

Se tillbaka på allt det som ändå fått hända.

2012

Monets trädgård - Giverny

Strax före avspark - PSG

2013

Cider-rutten Normandie

Krigsmuseet över D-dagen - Courseilles sur mer

Mont saint michel från utsidan

och insidan

2014

Plobannalec-Lesconil Finistère

Finistère 💖

En varm och lite suddig sen kväll i Fréjus

Vi tog oss över bergen via Route Napoleon

Slotten i Loiredalen

Frans I - en favvo

2015

Atlantkusten - en bänk för paus

Luc-sur-mer nära Sword Beach en plats för D-dagen

Le Val - tidvattnet på väg in över hela musselodlingen

2016

Prix d'Amérique

Sainte-Chapelle Paris

Paris

2017

Höstkväll i Paris

Eiffeltornet för tredje eller fjärde gången

En älsklingsplats i Paris - bästaste bokhandeln

Paris - Musée de l'Orangerie

Favorit i repris men också nya utställningar.

Monets näckrosor tar aldrig slut - denna evighetsåtta av målningar.

En trappa ner hänger bland annat Renoirs pianospelande flickor.

Den här kan jag glo på länge. Hur målar man en vit bordsduk? Ja, inte vit i alla fall.

Matisse "Odalisque à la culotte rouge" heter den här. Man kan också kalla den "Nu är det jävlar i min låda färdigstädat inför helgen"

Modigliani - med sina långa halsar och märkliga ögon. 
Se filmen om honom Modigliani från 2003 - förtvivlat bra konst av en förtvivlad människa.

Här sitter Coco Chanel och hänger på en målning av Marie Laurencin.

Bredvid den fasta utställningen visas olika temporära - denna gång en kallad för

"Dada Africa" som handlade om de influenser som dadaisterna hämtade upp från utomeuropeisk konst och kultur.

Picasso var i högsta grand inspirerad.

Porträtt föreställande Tristan Tzara, en av grundarna till dadaismen.

Masker och konst från Asien och Afrika som inspirerade dadaisterna.

 Scenkläder uppsydda efter skisserna som skymtar i bakgrunden.

Tre dadaistiska spratteldockor - två dansande och en som säckat ihop.

Monet och Blixen

En heldag på andra sidan sundet.
Med början på Ordrupgaard och en rundtur i parken. Giant Triple Mushroom möter besökarna och jag tänker osökt på Trazans sång "Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp..."

I ett annat hörn kunde man slå sig ner i stolen i solen och titta på Simon Starlings Bridge.

Och när man satt där och inte ville titta på konst längre utan upp i trädkronorna så såg det ut så här. Väldigt "zen" och med ögon känsliga för grönt.

På väg tillbaka till själva konstmuseet passerar man Jeppe Heins spegellabyrint.

En buxbomsinramad trädgård på den sida där gamla byggnaden ligger.

Ett par timmar i sällskap med Monets mästerverk avslutade besöket. Absolut fotoförbud som vanligt. Utställningen var väl komponerad med tematiska avsnitt och den visar mycket, mycket mer än näckrosor. Hans studier av den normandiska kusten och Londons broar var två höjdpunkter. Den hittills största visningen av Monets konst i Skandinavien.

Mycket konst gör hål i magen. Från Ordrupgaard är det inte långt till Rungstedts Kro. Nyrenoverad och ägarbyte. Sådant gör att man är lite på tårna, orolig att man ska få in en meny som presenterar korslagda morotsslanor tillsammans med lite fågelfrö eller något annat hälsosamt. Men icke!

Vi beställde något som hette "Karen Blixen anretning" och in kom det här. Helt i sin danska ordning.

Efter god mat gick vi om hörnet och besökte Karen Blixens hem. En snabb okulärbesiktning av hennes porträtt talar om för besökaren att hon inte besvärade personalen i köket på Rungstedts Kro något nämnvärt.



Med eller utan mat så ingick hon i alla fall en pakt med själva djävulen enligt egen utsaga. Om han fick hennes själ så skulle hon i gengäld få den konstnärliga gåva som lät henne dikta, skriva och skapa. Det var i alla fall vad hon sa inne i husets filmrum på en raspig inspelning.
I år har man en installation som uppmärksammar hennes koppling till och förtjusning i Shakespeares A Midsummer Night's Dream.

En betydligt luftigare och mer älvlik bjudning än smörrebröd.

Bakom hennes hus finns idag en park som man kan ströva i och som gjorts om till ett fågelområde. Guiden berättar att Blixen efter att ha kommit hem från sin kaffefarm i Kenya varje kväll öppnade ett fönster åt söder för att stå där en stund, blickande söderut, där hennes älskade Afrika låg och där älskaren Denys Finch Hatton begravts 1931.

 I en inhägnad odlas blommor som dagligen plockas och arrangeras i de olika rummen. En tradition som levt vidare efter Blixens död.

Karen Blixen har sin grav längst upp i parken under ett magnifikt träd där ljuset silar ner. Dags att se om filmen Out of Africa?