Jag
förekommer sällan,
knappt,
alls, längre.
Jag
drar med foten i gruset.
Gör
ett spår i tiden.
Ett
före och ett från och med nu men
har
knappt ingen fallenhet
för
något alls längre.
Önskar
ett liv i långsamhet.
Hittar
oanade receptorer.
Milda
galenskaper
som
håller mig.
Kartans
vita fläckar vill inte
längre
bli erövrade,
utan
lämnade ifred.
Som
om de vore
knappt alls längre till.
