Längtar tillbaka - Hotell Havanna Varberg 25 maj 19

Tillbringade föregående helg på Hotell Havanna i Varberg - stället som aldrig sviker.

Rätt in i en bubbla full av spa, mat, rom, Buena Vista Book Club, salsa och cigarr.

Till och med brandalarmsklockan är salsaröd på ett litet extra vis i rummet.

Tavlan som vinjetten till något märkligt barnprogram "Boktipset" kanske?

Lyckades pricka in Havanna Rum Day och provsmak nr 1 var Pilar - namnat efter Hemingways båt.

Brittiska, spanska eller, som här, franska stuket på rom. Rhum J.M - en Agricole från Martinique som inte skäms för sig.

Havanna Rum Day - lång som en långfredag men sanslöst mycket roligare.

Liveband som spelade kubanskt och barbeque för den som ville ha något att sticka av med.

Tog en avstickare till Hemingways bar högst upp i hotellet.

Utsikt över havet och rosa romdrink.

Och se hur kort vägen är mellan drink och författarskap.

 

Per Ädel bjöd på en inspirerande, för att inte säga extatisk, presentation av rom.

Provningen tog oss runt i karibiska övärlden med Ädel som ciceron.

Gav definitivt mersmak.

En promenad utmed havet innan kvällssupé och spa med bästa relaxavdelningen.

En blir ju inte bara blötlagd i vatten, en blir ju badad i böcker å.

Avvinkad med hopp om återseende väldigt snart.

När jag ändå är i Varberg

En text där Varberg dyker upp i inledningen.

Nu är frågan var resan går efter detta. Och texten?
Fördelen med hotellrum är att tvättmaskinen inte piper när man skriver.

Glada 20-talet kraschar in i 30-talet

Värmen nådde in i kupén, trots att hon fällt ner fönstret en bit så kände hon en tunn hinna av svett på överläppen. Där fanns inga medpassagerare så hon knäppte upp blusen i halsen, sparkade av skorna och la upp fötterna på sätet mitt emot. Skamligt skulle hennes mamma kalla det, men hon var ju inte där och kunde således inte ha några åsikter. Astrid skakade lite på kjolen så att det skulle fläkta lite upp på benen och hon plockade upp en kvarlämnad dagstidning som hon viftade med framför ansiktet. Men snart slappnade hon av och handen föll ner på sätet bredvid. Spänningen i att ge sig av och att lura brodern hade tagit på krafterna och hon föll i halvslummer i den vaggande tågkupén. Utanför fönstret passerade försommarstinna ängar som ännu stod på tillväxt fram till midsommar och björkskogar som var saftiga av saven som kavat sig upp för stammarna och ut i varje litet lövs ådernät. Hon somnade och vaknade inte förrän tåget stannade på Varbergs station. Den sena eftermiddagen, snuddande vid kvällningen, tog henne i örat och fick henne att ställa sig frågan varthän. Stadshotellet så klart, som låg där så väl förankrat. I sin röda knubbiga kubb gjorde det sig klart för att ta emot främlingar på resa. Ett rum med utsikt mot parken, ett bad, en lättare måltid i restaurangen. Kunde hon bli mer världsvan än så här?

När hon kröp ner i sängen mellan de stärkta lakanen så knarrade sängbottnen, nedlegad av tidigare gäster. Hon hade öppnat fönstret på glänt, kunde höra den sista fågelsången för kvällen och några röster på håll. Kanske studenter, ungdomslycka och oförstånd. Hon tyckte om att ligga där, betrakta på avstånd, lyssna genom en fönsterspringa. Det var vad hon skulle göra på resten av resan. Undvika alltför mycket folk. Undvika att tvingas var trevlig och social. Inte hamna i sammanhang där hon skulle bli tvungen att klä om till supé eller släpa runt på en klänning för cocktail. Nej, arbetskläder, vida byxor, en kjol som man kunde sträcka på benen i, en ärmlös klänning, några praktiska och lättskötta blusar, en bra jacka och en hatt. Och det hon låg i nu, en slirkig nattskjorta i siden, en herrmodell som räckte henne ner på halva låret. Ingen korsett, inget som stängde in.

Livet var inte ett kroniskt, statiskt tillstånd. Inget som väntade på att få börja. Det passerade förbi henne i en rasande fart men arvet hade gett henne en möjlighet att hänga med i tempot. Istället för att leda en punkterad cykel uppför en brant backe så åkte hon nu på frihjul utför på en jämn och bred väg. Det enda hon skulle vara tvungen att ta i beaktande var när, hur, och på vilken plats, hon skulle rasta. Varberg kunde vara värt en extra dag. Om inte annat för att bli hemma i känslan över att vara sin egen och inte behöva rätta sig efter någon annan, inte behöva fråga någon annan än sig själv om råd.

Hotell Havanna Varberg

Blev bjuden på en gratis uppgradering av rum av charmig personal. Varje rum är som att komma hem till ett hem man inte visste att man hade.

Varje gäst får en valfri bok ur rummets bokhylla. Jag hittade den här klassikern som kändes helt rätt i tiderna vi lever i.

Vindlande korridorer med vacker konst på väggarna överallt. Gör inget om man går vilse.

Tornet med skybar som är namnat efter Hemingway. Smakfullt och fyllt av detaljer som man upptäcker allt eftersom.

Som något ur en Hemingwayroman med Bogart i huvudrollen. Väldigt långt från Scandic och alldeles, alldeles underbart.

EKG någon? Direkt från 40-talet. Eller är det en hårpermanentmaskin?

Bara lås in mig. 😍

Havannastuk - absolut!

Det fick bli en Cubanero i baren ihop med folk och böcker.

Först när jag kom tillbaka från rundturen, restaurangen och baren och såg skylten på dörren förstod jag vad den generösa rumsuppgraderingen verkligen betydde. Blev lite melodifestival lik förbaskat.