Bokmässan 2018 i backspegeln

Uppladdning på hotell Gästis i Varberg.

Gott att frottera sig i böcker och spa innan resan fortsatte till Göteborg.

Den här mannen mötte mig varje gång jag lämnade mitt hotellrum (inte så många gånger) och varje gång väntade jag på att han skulle fråga

"Går du hit ofta och har du i så fall några etsningar på rummet",

men det hände ju inte.

Eftermiddagskaffe i en fantastisk salong där Erik Diding underhöll oss med hotellets historia som varit färgstark och originell ända sedan medeltiden.

Erik driver idag verksamheten (kan man säga så om en företeelse utan motstycke).

Han har tagit över jobbet (livsstilen?) efter sin far Lasse Diding.

Kan inte låta bli att ta med den här lilla blänkaren i Hotell Havannas egen tidning.

Berömda bolmare handlar om cigarrnjutare men kommen från en liten by som heter just Bolmen får rubriken en annan innebörd för mig och gör plötsligt en liten stillsamt avsomnad avkrok en helt ny lyster.

Föreningen Arbetarskrivare har under den tid den funnits växt och senaste antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar har möts av fina omdömen, uppmärksammats i teve, på nätet och i tidningar.

Här har jag nöjet att bli introducerad av Henrik Johansson inför min läsning.

Spännande att hamna på denna sidan montern efter alla år som besökare.

Tacksam över alla samtal som blev till under dagen, trevliga människor som tog sig tid att dela med sig av sina arbetslivsberättelser, teckna medlemskap och diskutera litteratur.

För mig som bor iväg från alla stora städer blev det ett strålande tillfälle att få möta skrivande och läsande människor utan nätet som filter.

Bland annat höll Opulens, som publicerat mig, till två montrar bort.

Utmärkt kultur- och samhällsmagasin på nätet.

Opulens

Och sen vänder livet tillbaka till skrivbordet...

När jag ändå är i Varberg

En text där Varberg dyker upp i inledningen.

Nu är frågan var resan går efter detta. Och texten?
Fördelen med hotellrum är att tvättmaskinen inte piper när man skriver.

Glada 20-talet kraschar in i 30-talet

Värmen nådde in i kupén, trots att hon fällt ner fönstret en bit så kände hon en tunn hinna av svett på överläppen. Där fanns inga medpassagerare så hon knäppte upp blusen i halsen, sparkade av skorna och la upp fötterna på sätet mitt emot. Skamligt skulle hennes mamma kalla det, men hon var ju inte där och kunde således inte ha några åsikter. Astrid skakade lite på kjolen så att det skulle fläkta lite upp på benen och hon plockade upp en kvarlämnad dagstidning som hon viftade med framför ansiktet. Men snart slappnade hon av och handen föll ner på sätet bredvid. Spänningen i att ge sig av och att lura brodern hade tagit på krafterna och hon föll i halvslummer i den vaggande tågkupén. Utanför fönstret passerade försommarstinna ängar som ännu stod på tillväxt fram till midsommar och björkskogar som var saftiga av saven som kavat sig upp för stammarna och ut i varje litet lövs ådernät. Hon somnade och vaknade inte förrän tåget stannade på Varbergs station. Den sena eftermiddagen, snuddande vid kvällningen, tog henne i örat och fick henne att ställa sig frågan varthän. Stadshotellet så klart, som låg där så väl förankrat. I sin röda knubbiga kubb gjorde det sig klart för att ta emot främlingar på resa. Ett rum med utsikt mot parken, ett bad, en lättare måltid i restaurangen. Kunde hon bli mer världsvan än så här?

När hon kröp ner i sängen mellan de stärkta lakanen så knarrade sängbottnen, nedlegad av tidigare gäster. Hon hade öppnat fönstret på glänt, kunde höra den sista fågelsången för kvällen och några röster på håll. Kanske studenter, ungdomslycka och oförstånd. Hon tyckte om att ligga där, betrakta på avstånd, lyssna genom en fönsterspringa. Det var vad hon skulle göra på resten av resan. Undvika alltför mycket folk. Undvika att tvingas var trevlig och social. Inte hamna i sammanhang där hon skulle bli tvungen att klä om till supé eller släpa runt på en klänning för cocktail. Nej, arbetskläder, vida byxor, en kjol som man kunde sträcka på benen i, en ärmlös klänning, några praktiska och lättskötta blusar, en bra jacka och en hatt. Och det hon låg i nu, en slirkig nattskjorta i siden, en herrmodell som räckte henne ner på halva låret. Ingen korsett, inget som stängde in.

Livet var inte ett kroniskt, statiskt tillstånd. Inget som väntade på att få börja. Det passerade förbi henne i en rasande fart men arvet hade gett henne en möjlighet att hänga med i tempot. Istället för att leda en punkterad cykel uppför en brant backe så åkte hon nu på frihjul utför på en jämn och bred väg. Det enda hon skulle vara tvungen att ta i beaktande var när, hur, och på vilken plats, hon skulle rasta. Varberg kunde vara värt en extra dag. Om inte annat för att bli hemma i känslan över att vara sin egen och inte behöva rätta sig efter någon annan, inte behöva fråga någon annan än sig själv om råd.