Amiens, Frankrike

På teve börjar dokumentärerna rulla inför hundraårsminnet. Det stora kriget – så heter det i Frankrike. Vad det heter i Tyskland talas det tyst om. Det är segrarna som har rätt till namnen och minnesplatserna.

Slagfält där marken fortfarande efter 100 år är så mättad av krig att ingen människa får beträda jorden. Så mycket som fortfarande är explosivt.

Det är här man försökte skapa en mening efter alla misstag man gjorde. Feltolkade order och kontraorder som sände alla i döden, även de som för tillfället överlevde. Vad gjorde man i skyttegravarna den 12 november 1918? Dagen efter vapenstilleståndet. När allt tystnat. Frågade man efter vägen hem? Efter en mening? Överallt längs vägarna blommar vallmo, symbolen för hågkomst – överallt utom på krigskyrkogårdarna och kring minnesmonumenten. Där är blommorna av papp. Där får ingenting växa vilt, där ligger knotorna.

”Known onto God” står det att läsa, gravsten efter gravsten. Hur många 18-åriga pojkar kände Gud? Hur många behövde han ha för sig själv? Fick han aldrig nog? Hit kom de, marscherande i raka led, dog i kaos och oreda för att begravas i raka led (åtminstone raka led för oss på ovansidan).