Boktipset
Läser om Priset på vatten i
Finistère av Bodil Malmsten och slås av hur aktuell den är. Läser den för
att jag ska dit, inte för att bosätta mig, min vistelse blir mer komprimerad än
så där vid världens ände. Men jag ska dit för att lära mig mer saker om livet.
I Finistère odlar bokens jag sin trädgård, ondgör sig
över ett Sverige som sviker sina minsta, kämpar med ett nytt språk och brottas
med löftet till Madame C om att skriva boken om platsen där hon bor. I
inledningen skriver hon ”Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det
är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.” En något mer
sofistikerad variant av ”A man gotta do what a man gotta do.”
Malmstens samhällskritik är
svidande och om den var aktuell kring sekelskiftet 2000 så är det ingenting mot
vad den är idag. Försäkringskassan döps om till Förnedringskassan och det citat
som följer skulle lika gärna kunna vara skrivet idag
”Att säga till gamlingar som just
har lärt sig knapptelefonen och lyckliga sitter och trycker stjärna att nu får
de göra sina futtiga pensionstransaktioner på Internet är oacceptabelt våld mot
åldring.”
När jag kommer till stycket där
hon skriver om svenska byråkrater som varit på kurs och lärt sig säga jag hör vad du säger så slås jag av att
det är en metod som använts i över tio år utan att vi reagerat nämnvärt. ”Jag
hör vad du säger.” Vad är det för ett jävla svar på en fråga? Som om jag utgett mig
för att vara någon nitisk hörselkonsulent som ringer till myndigheter för att
kolla om hörseln fungera på den svarande när jag egentligen vill veta varför
jag inte fått besked om dagisplats, a-kassa, körkortstillstånd, tid för
sjukvårdsbehandling, pension, byggnadslov etc.
Men mest av allt handlar boken om
att finna sin plats, den geografiska och den själsliga, att ha modet att
använda den frihet man erövrat. Att odla sin trädgård, i vilken form man än har valt.
