På bio I
Bjuder en ung släkting på bio, en mycket ung släkting. Så
ung att vi måste ta med oss bilkudden in för att han ska kunna se bra. Nästan
hälften av biobesökarna är i den storleken, släpar på sin bilkudde, i foajén
finns att låna om man glömt. Det är länge sedan jag var på bio med en så ung
person, tiderna förändras och mitt huvudsakliga umgänge har uppnått
medelålderns stillsamma charm. Livet går och småbarnsårens spagetti med köttfärssås
(utan lök) har blivit pasta Boulognes med ett hyggligt glas rött och en skål
nyriven 36 månaders lagrad parmesan. Senast jag var på barnbio försågs barnen
med en förpackning (2 dl) Festis och en på Ahlgrens bilar alternativt liten
popcorn. Så var icke längre fallet upptäckte jag. Medan barnen släpar på
bilkuddar så vaggar föräldrarna (och far- och morföräldrar) efter med proviant.
Tvåliters Coca-cola ackompanjeras med - inte en påse - utan en hink lösgodis,
stora popcornsbägare och för säkerhets skull är barnen utrustade med ryggsäckar
där det trollas fram chipspåsar och mer dricka. Ska vi titta på en film eller
ska vi ta oss över en kontinent? Jag bara frågar.
3D-glasögon på och filmen börjar. Sen idisslas det i en och
en halv timme! Rakt in i Diabetes 2. Okej, jag erkänner tiderna förändras, jag
börjar bli gammal. Man ska inte döma det man inte begriper sig på och detta
begriper jag inte. Försöker tänka positivt. Jag ska vara glad över att barnen
får gå på bio, att man gör något tillsammans istället för att sitta hemma och
stirra på varsin skärm i varsitt rum. Det gör ingenting att publiken tuggar sig
igenom filmen, vi gör något tillsammans.
Men det är något fel på mina 3D-glasögon. Ett flimmer i
nedre kanten av mina 3D-glasögon. Håller jag huvudet fel? Ingår flimret i
föreställningen? Icke! Nej, nej, det är bara hälften av föräldrarna som bestämt
sig för att kolla sina uppdateringar på sociala medier, jobbmejl eller nyheterna
i sina smartphones. Det slår mig att alla tycks tro att verkligheten pågår
någon annanstans, någonstans där man för tillfället inte är, på en plats där
man fotograferar och lägger ut kvalitetstiden på facebook och inte samtalar med
sin avkomma i onödan. Vem hade kunnat hitta på en sådan framtidsberättelse om
2010-talets biobesök? Verkligheten överträffar dikten. När filmen är slut kanar
ungarna ner från sina bilkuddar och bär dem lydigt ut ur salongen medan
föräldrarna travar efter med ögonen på skärmen. En pappa frågar sin grabb ”Var
filmen bra?”
På bio II
Så vad var det för film vi såg? ”Flygplan” – jo den heter så,
filmen. En film om konkurrens-, relations-, och kärleksproblematik hos ett ungt
flygplan. Nej jag ljuger inte. Det var
inte en filmatisering av en utvecklingsroman om en ung man (eller kvinnas)
bildningsresa utan ett flygplans mognad och insikt. Va’ fan! Men det är inte
första filmen i genren. Först dök bilfilmerna upp. Jag fick lära mig om Blixten
McQueen, ”Bilar 1” och ”Bilar 2”. Så
här är vi nu, framme vid ”Flygplan”. En rysning går genom mig. Vad är att
vänta? Vilka filmer ska jag möta? ”Båtar”, ”Mopeder”, ”Kollektivbussar”, ”Ubåtar”,
”Skogsmaskiner”, ”Jordbruksredskap”, ”Allmänna fortskaffningsmedel” och
uppföljningarna 1,2, 3 osv. Alla med samma koncept – ungt fordon i underläge men
med stora drömmar och oanad kapacitet ger sig i kast med det omöjliga med hjälp
från ett gammalt, klokt och vresigt fordon. Motgångarna övervinns och illsluga
fientliga fordon med baktankar (haha) får se sina ränker slagna i bitar i den
slutgiltiga tävlingsfinalen. Jaha, det kan väl inte vara så farligt, nej inte
alls, men något saknas. Var är kärleken, den sensuella kärleken? Som bortblåst,
som förångad bensin. Var är du Lejonkungen? Kom tillbaka, allt är förlåtet. Ge
mig en animerad film om levande djur som faktiskt gnider sig mot varandra, som
är kära, som uttrycker känslor med kroppen, som har lemmar att slingra om
varandra.
Men nu sitter vi och tittar på ”Flygplan”. Tydligen kan även
flygplan bli kära på sin resa genom livet. Så också detta lilla plan (som
tvingats börja livet som konstgödselspridare, ett tecken på lågstatus). Han
blir djupt förälskad i en indisk strömlinjeformad, flygande skönhet
(strömlinjeformad betyder minsta möjliga motstånd). Men hur göra? Ett flygplan
är ju av säkerhetsskäl ganska statiskt och stabilt till sin konstruktion, det
finns gränser för hur många delar som kan slingra sig runtom en kärlekspartner.
Så de två älskande får nöja sig med smäktande blickar och att rulla fram mot
varandra, nos mot nos, och låta propellrarna gå för fullt med väl tilltaget
säkerhetsavstånd. Varför? Varför görs filmer där karaktärerna inte kan ta i
varandra? Finns det en dold agenda? Är filmbolagen rädda för att väcka anstöt
hon extremreligiösa grupper eller? Har filmmakarna glömt hur man gör film om närhet
när vi lever i en tid där fysisk, levande kontakt byts mot kommentarer på Communitys,
nätdejtingsidor och facebook, där duckfaces, magmuskler och fikabullar ska ”gillas”
för att få finnas på ”riktigt”? Jag tröstar mig med att inget vara för evigt.
Snart är vi tillbaka i en old fashion world där varelser av kött och blod rör
vid varandra för att de tycker om varandra. När vi lämnar bion vänder sig mitt unga
sällskap mot mig och säger
”Nästa gång ska vi titta på Turbosniglar.”
”Jaha, vad är det för något?”
”Det är en film som handlar om sniglar fast som racerbilar,
du fattar vad jag menar.”
”Nej inte riktigt. Sniglar är väl ganska långsamma?”
”Inte turbosniglar. Dom typ tävlar mot andra.”
Jag vacklar till, känner ett stråk av ren skräck. När ska
jag få se en Lady & Lufsen, en Ivanhoe & Marion, en Skönheten & Odjuret?
Jag trodde det skulle hända när hela fortifikationsflottan var uttömd, när alla
fordon på land, till havs och i luften var skildrade. Men icke – istället går
filmbranschen in för ett sammansmältande av sniglar och fordon. Sniglar –
varelser utan armar och ben att omsluta varandra med, utan förälskade blickar
och rodnande hud, varelser som förökar sig genom att ligga med sig själva! Är
det ett tidens tecken där alla snurrar runt i cyberrymdens sociala rum och
ropar ”Titta på mig!”?
Postbio (post som i betydelsen efter, d v s inte film som kommer i lådan)
En tid senare får jag via mejl information om nya böcker som
går att köpa genom en av landets största nätbokhandlare. Där blir jag erbjuden
att köpa ”böckerna som ligger bakom den kommande storfilmen om Lego”. Va’!?
Vilka böcker kan det vara? Jag försöker visualisera några klassiska titlar
framför mig
På jakt efter den legotid som flyttSå tuktas en legogubbe/gumma
Legobrandbilen som försvann
Den gamle och legohavet
Sålunda talade legogubben
Anteckningar från ett legohål
Nej
det går inte att frammana någonting. Jag får vänta på filmen.
