För länge sedan hade jag en pappa som dog
Den 7 mars dör
min pappa.
Det var inte alls
väntat.
Väntat var besked
om lång återhämtning.
Väntat var besked
om massiv lunginflammation.
67 år gammal dör
han.
Dagen efter
kommer provresultatet.
Akut leukemi.
Det blir sällan
som väntat.
Samma datum, 7
mars, men många år tidigare dör Aristoteles.
Han och pappa
hade inte haft så mycket att säga varandra.
Pappa kunde ingen
grekiska och Aristoteles, den stackarn,
vad skulle han
pratat med en grävmaskinist om?
Men kanske där
finns en likhet ändå, mer än dödsdatumet.
De var ju
grävande män båda två.
Men på varsitt
vis.
Jag vet inte hur
väntat det var.
Vi hann aldrig
till sjukhuset. Han smet ifrån oss.
En sköterska
ringde och sa med korta mellanrum i orden:
”Nu dör han.”
”Ni hinner inte.”
”Och vi som gav
honom kvällsmat för bara en timme sen.”
”Det var oväntat.”
Vem gav
Aristoteles den sista måltiden?
Vem tyckte att
något var oväntat den där dagen?
Fassan var
fortfarande varm sista gången jag såg honom.
Lite ovanligt att
han låg där utan snus under läppen, det saknades liksom.
Som om det gjorde
rummet lite vilset och viljelöst.
Det var kroppen,
inte rummet, som kommit till ro.
Hade också
Aristoteles sett så vilande och avslappnad ut i döden?
Hade hans
dödsbädd också varit en ensam plats
som långsamt
befolkats av bortkommenhet?
Flera år senare
läste jag filosofi och litteraturvetenskap på universitetet.
Då hade mamma
redan hunnit långt in i sin demens och glömt bort sin man.
När jag berättade
att jag studerade heltid och jobbade i hemsjukvården
kvällar, nätter,
helger blev hon orolig.
Jag hade väl inte
tänkt läsa till präst?
Nä, sa jag. Präst
lär jag nog aldrig bli.
Det var då för
väl, svarade hon och valde åt sig ett helt annat dödsdatum.

