I bokhandelns vårkatalog fick deltagarna i Skrivyta Syd möjlighet att delta
med varsin text och en kort presentation.
Jag valde ett utdrag ur Hon finns på ett foto, romanen jag släppte
årskiftet 2024/2025 på Fri Press Förlag.
Håll till godo
Valda delar 1967–1968
På väg till stationen,
och med en resväska? Byn rynkar på pannan. Varför ska hon ge sig av? Vad ska
det vara bra för? Vad är det för fel med att hålla sig här? Är det inte bättre
att hitta någon att sällskapa med? Dansa och gifta sig, bli med barn och veta
var man hör hemma. Ska hon nu göra sig till och förhäva sig? Räckte det inte
med studenten? Det hade låtit tala om sig, vita handskar och farsgubben som
köpt henne en uppsättning bordsbestick i silver. Sågverksarbetarens flicka.
Jojo. Sätta griller i huvudet på henne med sånt.
***
Men Eva lyssnar inte på
någon by. Hon vill något mer där hon går på grusvägen som leder till stationen.
Markerar med en knyck på nacken och blicken fäst rakt fram att hon gör som hon
behagar. Iklädd nyköpt ljusblå poplinkappa med kapuschong och tvåfärgade
lackstövletter håller hon ett hårt tag om sin röda resväska i vinyl när hon
vänder ryggen åt det snusbruna och strumpstoppade. För vad ska den här byn med
henne till? Hon har sitt läshuvud, sin stolthet – och sin skam. Tre ting hon
tänker göra som hon vill med.
Hennes skarpa huvud
som biter ifrån och inte vill veta sin plats tillsammans med stoltheten som
visar sin raka rygg och med en blick som aldrig viker. De två tingen,
begåvningen och stoltheten, håller skammen på armslängds avstånd. Byn är inte
nöjd med det. Den vill att hon fogar sig och rättar in sig. Hon som är
arbetarbarn, flicka, dotter till en sinnessjuk, hon ska inte komma här och göra
sig märkvärdig. Skammen över Agnes, mamman hennes, tokstollan, den skammen ska
finnas där. Det är nu redan så en gång bestämt. Men på Eva skulle den inte synas
om hon så fick hela sitt inre genomlyst av röntgenstrålar.
Evas far, Tage, går
bredvid. Han leder sin cykel så han kan komma hem snabbt när han vinkat av
henne. Agnes kan inte lämnas på egen hand så långa stunder åt gången.
Egentligen inte alls. Men den här vandringen kan han inte låta Eva göra ensam.
Han måste följa henne åtminstone till vändplatsen utanför stationshuset. Men
han håller cykeln dem emellan där han går, så ingen tror att han har gått och
blivit fjabbig med flickan.
Eva får bära sin
väska själv så att hon förstår att han inte vill att hon ska ge sig av, men
också för att hon ska veta att han litar på henne och tror henne om att vara
stark nog att reda sig. Han vill nog också att hon ska begripa att livet inte
är så lätt, inte ens för den som är stark.
Så reser hon, Eva.
Kliver ombord och slår sig ner på en fönsterplats. Öppnar en bok och försjunker
i texten som om byn bara var ett tillfälligt stopp och hon en förbipasserande.
Hon ser sig inte om, vinkar inte ens en extra gång åt sin far, när rälsbussen
stönar igång för att försvinna bakom stationshuset och godsmagasinet.