Eftersom Polemik.nu ändrar inriktning återger jag här min text
Valnöten i Prag
Kupka, Frank Kupka.
František Kupka. Museum Kampa. Prag.
Enligt Wikipedia var
Kupka för gammal för ett liv vid fronten under första världskriget men han tog
värvning i alla fall. Det står att läsa att hans hustru vandrade bredvid honom
och bar hans ränsel och gevär. Hon blev infångad och tillbakatransporterad med
tvång till Paris. Senare under kriget sökte hon upp Kupka
Han gjorde vad han
förmådde, Kupka. Precis som många av oss andra. Som vaktmästaren jag mötte i
konstmuseet i Kampaparken. Kanske gjorde han mer än vad han förmådde,
vaktmästaren, när han gav mig valnöten. Planterade en fantasi som jag inte
letat efter, som jag fick som en överraskning, som en sann gåva.
Om detta vet jag ännu
ingenting när jag går från mitt hotell i den bortre delen av Kampaparken förbi
museet mot Karlsbron. Det är inte ens konstmuseet som är mitt mål. Jag letar
efter Kafkas bostad och finner den. Jag vet inte vad jag vill med mitt fynd.
Insupa atmosfären? Känna litterära vingslag? Han bodde trångt i alla fall, om
nu det är en kvalitetsstämpel. Jag köper ett halsband med ett hänge av blått
glas i huset bredvid Kafkas. Alla hus i Kafkagränden innehåller
konsthantverksbutiker, något ska dom ju leva på. Det infinner sig dock ingen
kafkaliknande upplevelse, inga anonyma män som hämtar in mig till förhör om
något som jag inte vet att jag gjort, inga Pragbor som förvandlas till insekter
framför mina ögon.
Jag vandrar vidare,
runt Pragborgen och ner bakom den, på skuggsidan till, för att hitta den plats
där Johannes Kepler och Tycho Brahe bott. Och visst ligger det där, huset, som hade
kunnat berätta om silvernäsan och stjärnskådandet. Men det tiger, glor tillbaka
på mig med tysta, mörka fönster. Säger mig att jag är för sen. Bredvid, en
restaurang i mellanklassen som gör sitt bästa för att sälja
vetenskapskonceptet. Några tillresta astronomer syns inte, bara knödel och
rejäla stop med fatöl.
Min vandring tar mig
tillbaka över floden till den judiska delen av Prag. Jag ställer mig med näsan
tryckt mot en liten gallerförsedd öppning som låter mig kika in på den judiska
kyrkogården. De sammanpackade gravstenarna gör mig tom. Den sammanpressade
frånvaron av alla liv på denna lilla yta, det enda som fick bli kvar.
Jag dricker grönt öl.
Fel förresten, det gör jag inte, inte den här gången. Jag låter det felaktiga
minnet stå kvar i texten. Det är ovanligt att behålla oriktigheter istället för
att korrigera dem. Ungefär lika sällsynt som att spara överexponerade eller
suddiga kort i fotoalbum nu för tiden. Så minnet spelar mig ett spratt. Grönt
öl, det har jag druckit i Prag vid ett tidigare tillfälle, en varm och solig
påsk på uteserveringen halvvägs upp till observatoriet. Den här gången är det
inte lika varmt, tvärtom, snålblåst och snö i luften. Jag dricker absint och en
öl på en restaurang medan jag väntar på att få in en bakad potatis. Absinten
gör mina ben mjuka på ett behagligt sätt. Det är skönt att sitta här inne i
värmen, fantisera. Sitta en liten stund med en låtsaslek där jag tillhör en
svunnen värld som har tavernor fyllda med intellektuella och konstnärer som
inte ser sig som nationaliteter utan som verkande i Europa. Tycho Brahe
funderade nog inte i termer huruvida han var dansk. Han såg sig nog som
astronom, vetenskapsman. Nu ser jag på hans grav, stenhällen i Tynkyrkan, som
en markör för ett annat Europa.
På väg tillbaka går jag
så in på Kampamuseet. Jag tar mig fram bland konst som en utvandrad tjeck
donerat, en som kommit tillbaka från det stora landet i väster med rikedomar.
Värmen och luftfuktigheten är anpassad till konsten. Mina och konstverkens
behov är lika. Lagom temperatur för att engagera sig.
Så är de där. Kupkas
tavlor. Nonfigurativa färgexperiment är en beskrivning av hans verk. I mig
behövs det inga förklaringar, bara färgfälten i rörelse. Jag vet inte hur lång
tid jag blir sittande eller hur många gånger jag reser mig upp för att gå
närmare och titta på en speciell detalj. Jag låter dem få göra mig, låter dem
bli till en del av mig själv och långsamt, medan flödet sipprar in i mig,
förvandlas.
Jag går därifrån, så där
barnsligt lycklig att jag känner mig tvungen att tacka den uniformerade
museivakten som i ett hörn sitter tyst bakom ett brunbetsat skrivbord. Han
vaktar på ett vänligt sätt, med sin magra kropp stillsamt instoppad i kulturens
uppdrag. Jag försöker framföra, på hackig engelska, min glädje över Kupkas målningar, vilken upplevelse de varit för mig. Han
tittar på mig, lite medlidande, och ruskar på huvudet. Han förstår inte
engelska och jag kan ingen tjeckiska. Jag lägger handen över mitt hjärta, pekar
på tavlorna och ler, gör sen en bugande gest med mina handflator sammanpressade
framför mig. Då vinkar han mig närmare, kröker sitt vänstra pekfinger och
lockar på mig som om jag var en katt och ur en låda i skrivbordet tar han fram
en valnöt. Eller rättare sagt det hoplimmade skalet av en valnöt. Limmet har
inte låtit skalet sluta helt tätt och nöten kan mycket väl ligga kvar där inne.
Han lägger den i min hand och sluter sen mina fingrar om den med ett försiktigt
leende. Jag bugar en gång till och går.
Vissa dagar tar jag fram valnöten, det är nu
många år sedan jag fick den. Jag försöker kika in i springan mellan de två
skalhalvorna och därinne tycker jag mig ibland kunna skymta nöten. Det blir
aldrig någon visshet i detta. Att öppna valnöten skulle vara en hädelse, en
styggelse, ett stopp för de fantasier och hemligheter som ryms därinne. Så jag
bär den med mig. Som en ränsel och ett gevär.
