Snöslask och februarimörker, en timmes försening och ändring av salong. Spelar det någon roll? Nej, inte alls. Två timmars magi, poesi som är på riktigt med livet som insats utan all sorts trams. Spelar det någon roll? Ja, det spelar roll. Har du en gång varit där så finns det ingen återvändo. Tack och lov.
Pocketen "Samlade dikter" har jag läst sönder några omgångar av. Ett exemplar blev kvar i Edinburgh, ett annat i Paris. Jag tänker på dem ibland, tänker på hur de ligger kvar där i ett rum som jag en gång vistats i, hur de lockar till sig andra läsare som inte kan ett ord svenska men som genom ett trolleritrix sugs in i sidorna och plötsligt rör sig bland nattöppna caféer, järnvägar och svarta lok, förälskade grässtrån, regn mot rutor, röda och gula löv, älvor bakom gröna skrivbord, städer som försvinner i backspeglar, bokstävers silverträd och vargars sång.
Jag kan inte ens längre tända kakelugnen utan att tänka på en liknande vit som såg allt, som såg en sjuårig pojke.
Efter en sådan kväll som i Halmstad så faller det sig naturligt, just så som en av dikterna heter som vi fick höra.
FALLER SEJ NATURLIGT
det är sant
att jag bara litat på människor
som vet vad fattigdom är
rika intresserar mej inte
jag är glad att slippa ha dom i min närhet
och det här är ingenting jag tänker på
det faller sej bara naturligt
lika naturligt som att sitta uppe om natten
och bryta arm med mörkret
lika naturligt
som att du en råkall morgon
driver in din yxa i himlen
bänder loss det ljusblå virket
och sågar upp det till ved
staplar den mot bröstet och går tillbaka
bär in allt i huset
