Resan började bra.
Säkerhetskontrollen: Har du någon dator?
Göte: Nä, bara bananer.
Efter den kommentaren plockade de in MIG och mitt handbagage för extra topsning.
Tack Göte, tack bananer. Tack världen som tycker att elektronisk utrustning är mer inom normalvärden än några bananer.
Hotellet är lika rent och korrekt som allt annat verkar vara här i Wien. Riktigt skön säng och vacker konst där hotellet (och staden) drar växlar på Gustav Klimt.
Bör dock betänkas hur det såg ut före och under andra världskriget.
Se gärna filmen "Kvinnan i guld" med fantastiska Helen Mirren i huvudrollen.
Tavlan beslagtogs av nazisterna och det tog de efterlevande arvingarna en lång och svår process för att få den tillbaka av österrikiska staten.
Gmoakeller en bit längre ner på gatan erbjöd traditionellt kök i inarbetad lokal.
Gott att sitta ner vid sidan av de vanliga turiststråken och istället blanda sig med lunchgäster som jobbar på teatern eller konserthuset.
Gemytligt brukar det kallas på turistspråk.
Valde Apfle Gravenstein schnaps och förflyttades av doften tillbaka till höstdagar i min barndomsträdgård, lukten av fallfrukt, daggvåta löv och gräs som är på väg in i oktober.
Wienerschnitzel, schnaps och öl bockades av.
Och så hittade vi namnet på kylskåpsleverantören anno dazumal.
Roligt att vi där hemma i Smålandsskogen har en konstnär med samma efternamn.
Telefonnumret stämmer nog inte längre.
Trampade av oss ölen i stadsparken, sensommarväder.
Klarblå himmel, lite jugend och lite uppror.
Blev lite Banksykänsla bland allt det putsade och fejade.
Hur gick det för bananerna?
Jo det gick bra.
Spred glädje - både organic och rosa bandet.
