En runda ut på Riddarholmen och vidare till Gamla stan. Nyutslagna träd gör att till och med Centralbron känns lite mindre smoggig.
Så klart hittar jag litteraturhintar.
Det känns som fönstren är historiens ögon som betraktar mig när jag går förbi. Ännu en av alla som går förbi och försvinner in i historien, bleknar bort. Men staden står kvar.
Dags att ta tag i riskbeteendet? Ingen säkerhetsväst och ingen hjälm, bara en kepa.
Jag bestämde mig för att det är bättre att äta en riktigt god måltid istället för tre halvdana.
Jag vet inte vad den dieten heter? "1 är bättre än 3", "Utan pensionsförsäkring i Gamla Stan" (UPGS), "En an är som god som en akademien"? - whatever.
Den Gyldene Freden fick det bli.
Sparris under ett täcke av hollandaisesås, lätt kanderade och rostade valnötter tillsammans med sallad och nybakat bröd.
Värt varenda överhoppad pizzakrona och alla Starbucksmuggar som jag undvikt.
På Den Gyldene Freden kan man pudra näsan på ett dass där kaklet bjuder på utspridda Bellmancitat.
"äntlig i detta gröna/stod Ulla sista gången brud"
Jo tack, så kan man också beskriva ett jobb!
Evert Taube - mannen som bodde i transistorradion i vårat kök när jag var liten.
"Skivor till kaffet", "Ring så spelar vi" eller "För sjukskrivna" - ständigt denne Evert.
Bland de mest stenbelagda gator och trånga gränder finns det plats för ett blommande träd, även om det inte är ett blommande mandelträd så som Pär Lagerkvist diktade.
Så känner jag mig som E.T. när jag vänder tillbaka till hotellet. Jag vill inte bara "phone home", jag vill hem till Småland. Vet väldigt väl att jag måste försöka komma överens med den här stan men det sitter en liten Nils Dacke bakom örat på mig som viskar att man inte ska sätta sin tilltro till centralmakten. Fast å andra sidan så finns det en liten statlig byråkrat bakom det andra örat som viskar förföriskt om den tid när jag inte behövde välja telefonabonnemang för Kungliga Telegrafverket skötte samtalet via en svart bakelittelefon.
