Man är ett knapptryck ifrån den där sol-och-bad-resan, slentrianmässigt. Det är väl sol man behöver? Och lite värme? Men så händer något annat. Jag kommer på att jag kan välja en helt annan riktning. Så jag gör det.
Jag väljer att få nästan halva januari med livet på landet. Elda ris, dricka varm choklad och äta brännkvaddad grillkorv som smakar gran. Skrutta runt och prata om helt obegripliga ting med hästar, katter och hund (med obegripliga ting menar jag inte Donald Trump-citat, då kommer Djurens vänner och tvättar min mun med tvål). Försöka prata om lite mer begripliga ting med sanna filosofer i ålder mellan 2 och 10. "Du ska inte klippa dig själv med sax. Titta så kort luggen blev. Du ska gå till frisören." Filosofiskt svar (filosof typ 3,5 år) "Då blir det värre, fesören klipper hela håret." Eller den här: "Du skulle kunna jobba som youtuber farmor." Ehhh, näää. Och så sitter man plötsligt där och har ansvar för ALLA dockorna som ska sova medan tvååringen spelar piano för oss (vem lämnade pianolocket olåst?).
Och när alla små klokskaper har somnat finns en god maltwhisky och en bra bok och bort i skogen "dom förbannade vildgrisarna" (nej, det är fortfarande ingen koppling till Trump).
Japp!
Tillbaka till januari. Det är en mörk månad. Som gjord för att sitta i skogen och titta på stjärnorna om kvällen. De syns på ett alldeles speciellt sätt på platser där inga gatlampor lyser. Eller så kan man nappa på erbjudandet att stå i maskinhallen en lång stund och hålla i en konstig mojäng som hänger ihop med en traktormotor utan att ha en aning om var det ska sluta. Eller om det ens är en traktormotor. Det kanske är en konstinstallation. Eller en perpetuum mobile i vardande och då kan man nynna på den gamla dängan "Evighetsmaskinen".
Jo det får bli skogen och mörkret och stjärnorna (både de på jorden och de i himmelen).
