I kväll sänds ett inslag med Sara Broos och filmmanusutbildningen i Värmland. Jag hade äran att få min text "Pizzaskäraren" uttagen tillsammans med andra noveller i ett samarbetsprojekt där novellerna arbetades om till filmmanus under våren. Det var en rolig upplevelse att ge feedback på det manus som min novell förvandlats till. Den förvandlingsresa som texten gjorde gav en ytterligare dimension för mig och en inblick i hur en av mina texter tolkades i andras ögon. Definitivt mersmak för liknande samarbete.
Sara Broos vill förändra svenskt filmberättande
Sara Broos föreläser i Sunne. Foto: Linda Malm
Tekniken, regissörerna och skådespelarna finns men svensk film behöver bättre manus. Så har kritiken låtit under många år. Filmskaparen Sara Broos vill ändra på det. I de värmländska skogarna utanför Sunne driver hon manusutbildningen som har resan och förvirringen som metod.
Alma Lövs lada kanske låter som en plats präglad av värmländsk allmoge, men det är ingen vanlig lada. Alma Löv är en fiktiv gestalt och ett slags gäck med den personkult som till viss del råder i trakterna. Platsen ligger inte långt från Selma Lagerlöfs Mårbacka, och det var häromkring Gustaf Fröding strövtågade. Här finns en lång tradition av berättande.
Den stora röda ladan kallas också Paleis Pranjestraat och är ett konstprojekt med en mängd verksamheter. Tanken är att visa att även landsbygden kan vara en plats inte bara för det traditionella, utan också för det framåtblickande.
Här anordnas årligen en Fassbinderfestival, och i skogarna runtomkring står 16 paviljonger fyllda med samtida konst. I området samlas det värmländska avantgardet och här träffas för första gången de 16 nya elever som är antagna till Almas manusutbildning.
Platsens betydelse
Att det blev just här är ingen slump. Sara Broos, utbildningens konstnärliga ledare, tröttnade på filmvärldens slutna rum och Värmland är den ambulerande utbildningens första destination. Därefter väntar träffar i Göteborg, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och kanske Zarajevo.
– Drivkraften till att jag startade upp den här utbildningen var att jag ofta kände mig väldigt liten i olika sammanhang, på olika utbildningar. Det var en institution som tog över och som individ liksom bara smälte man ihop och blev en del av en stor massa. Det fanns inte någon personlig, tydlig avsändare.
– Mitt favoritcitat är från en Leonard Cohen-sång. ”There is a crack in everything, that's how the light gets in”. Jag tänker mycket på det, i allt egentligen. Den där sprickan där ljuset kommer in. Det som inte är perfekt, inte är välpolerat. Det är också något med den här platsen. Det blåser in, det är lite skevt, allt är under ständig uppbyggnad, säger Sara Broos.
Nya berättelser
Många av de nya eleverna drivs av en lust att förändra den svenska filmbranschen.
– Jag är skådespelare och jag satt och väntade på bättre roller, bättre historier. Åren gick och jag kände att det blev inte riktigt så. Jag kände en saknad av andra kroppar och andra historier, andra människor, som väldigt sällan skildras på film, säger Sara Zommorodi.
Hon får medhåll från Arazo Arif.
– Jag tänker att svensk filmindustri inte är rättvis som den ser ut i dag och att det saknas konstnärlig frihet. Jag tänker att svensk film är väldigt styrd av rådande normer, säger hon.
Resan som metod
Från och med den här terminen har konstprojektet Alma Löv tagit över utbildningen från Sunne kommun. Det innebär att Sara Broos får större frihet att utveckla sin speciella metodik. Hon vill rikta blicken ännu mer utåt, bortom landets gränser.
– Jag älskar tåg, det långsamma sättet att resa på. Jag skulle vilja ta med en grupp manusförfattare och filmare på en tågresa genom Europa, med olika uppehåll längs vägen, och se vad som sker. Vad sker med det du skriver, hur kan du ta in allt det du upplever i ditt berättande? Sedan tror jag också på det här med förvirring. Att inte veta riktigt.
Den egna erfarenheten
Men lika viktig som blickens riktning utåt är dess riktning inåt. Sara Broos egna filmer är ofta djupt personliga. I ”För dig naken” berättar hon om gudfadern, konstnären Lars Lerin, och hans längtan efter kärlek. I sin nya film ”Reflektioner”, som har premiär 2016, utforskar hon relationen med sin mor. Att hitta den egna rösten är en del av det hon nu försöker lära ut.
Dev Karnal Fridén lockades att söka utbildningen för att han inspirerades av Sara Broos subjektiva berättarstil.
– Min farsa lämnade oss för ett tag sen och då ville jag göra en film om honom. Annars vill jag göra filmer som bränner och som berör på ett sätt som kanske inte visats förut. Att ge människor som inte har så mycket röster att själva att göra film, en plats att synas. Jag är uppvuxen i förorten till exempel. Det finns förortsskildringar som är fantastiska, men det finns också förortsskildringar som inte träffar riktigt. Då vet jag att det finns jobb kvar att göra, säger han.
Utbildningen pågår i ett år. Tidigare studenter är bland andra Alexandra Dahlström, Sara Villius och Milad Alami.
Se ett inslag från manusskolan i kvällens sändning av Kulturnyheterna klockan 18.13 i SVT1.
